Tre år efter Utøya. Om intoleransen.



Idag är det tre år sen vansinnet klampade av båten på sommarön, släpande på väskor med mordiskt innehåll. Tre år sen vänner förlorade sina barn, bekanta namn försvann, själen paralyserades.
Jag orkar inte skriva något nytt. Istället läser jag vad jag skrev för ett år sen, på tvåårsdagen, och konstaterar att väldigt lite förändrats.
  Det är fortfarande så att den som släpper fram intoleransen bara litelitegrann också har öppnat dörren för vansinnet. Genom att obetänksamt dela en rasistisk länk, genom att hänga på allmän dumhet om att invandrare minsann får skyhöga bidrag medan svenskar blir arbetslösa, så krattar man i manegen för rasisterna.
  I synnerhet handlar det om att begripa kopplingen mellan Sverigedemokraternas fotsoldater och Breivik, för att inte tala om det norska problemet som idag är ännu mer aktuellt. Sverigedemokraterna har legitimerat islamofobin - i synnerhet den korkade delen, den som på allvar tror att världen står inför en muslimsk invasion, och som var den starkaste delen i Breiviks förvirrade manifest.

I en osäker värld måste vi våga stå för mänsklighet och solidaritet. Annars går vi alla under.

  Här kommer texten, som jag la upp förra året

"Fick en fråga häromdagen, av en äldre kamrat, givetvis så där obevandrad i den digitala tidsåldern att han fortfarande skickar in sina räkningar med posten. Hur är det med det där näthatet? undrade han. Såhär två år efter Utøya?

  Och jag önskar att jag kunde säga att det blivit bättre, att galningarna krupit tillbaka under sina stenar.

  Men det är inte så.

  Inte heller kom Utøya att bli det grund på vilket den nationalistiska rörelsen i Skandinavien kantrade. Där deras anhängare, uppfödda på vulgärpropaganda och trötta på att inte ses, skulle vända sig från sina populistiska ledare, och återvända till sina likartade myspys-partier.
  På något alldeles otroligt sätt lyckades både Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna komma undan. Nån gång i framtiden kommer Norge kanske att kunna se på Utøya med nån sorts neutrala glasögon, och anklaga de som bör anklagas, men i det gigantiska trauma som uppstod var det väl helt enkelt inte läge att attackera nån. Inte minst för att marginalisera Breivik, inte ge honom och hans idéer det utrymme han sökte.
  Man återgick till status quo. Läget före Utøya.

  I Sverige gjorde Sverigedemokraterna allting rätt (jag hör rykten om att de har de bästa medierådgivare som kan köpas för bruna pengar) och slapp också undan. Inte nånstans gjorde svenska journalister sitt jobb och avslöjade vilka som låg bakom olika stödgrupper för Breivik, eller ansträngde sig för att hitta de som driver och finansierar drivor med nationalistiska och högerextremistiska hemsidor. Förmodligen också för att Utøya var ett trauma också för oss.

  Att två år efteråt sätta på sig en strikt analyserande min och utan att falla i gråt över hemskheterna låter sig fortfarande inte göras.

  Inte heller orkar jag lyssna till ännu en som tjatar om hedersmord, bilbomber, stening eller Usama bin Laden, ifrån en horisont så horribelt fylld av dumhet att sommarkvällen nästan kväver mig. Istället stänger jag ner diskussionsforumet - som alltid berömt sig om att yttrandefriheten är helig, men där inlägg som avslöjade den senaste SD-toppen, raskt raderades.

  Inte orkar jag säga till han som tjatar att det är såna som han som ligger bakom Breivik. Inte en gång till. Inte orkar jag höra eller läsa ännu fler trådar om den feministiska dominansen i Sverige, om att man borde återinföra dödsstraff (gärna både offentligt och blodigt), eller ännu nån knäppgök som ondgör sig över homosexualitet och damfotboll i samma andetag.

  Ikväll orkar jag inte. Och inte i morgon. I morgon ska jag försöka förstå hur saker hänger ihop. Hur trettonåringarna kände sig när den muskulöse mannen i sin fejkpoliströja började skjuta. Hur en vuxen man kan bedöva sig för mänsklig gråt. Hur man kan hata så förbannat att man dödar.

  Och jag ska försöka förstå varför Utøya inte blev viktigare. För demokratin, för yttrandefriheten, för mänskligheten. Istället är det sida upp och sida med näthat, skrivet av hundratals, läst av tusentals. Utøya nämns inte alls - extremhögerns traditionella sätt att hantera obehagligheter.

  Tänd ett ljus den 22 juli. Tänk en tanke."

Det är OK att sörja. Bara man fortsätter kampen.