Åsiktsindustrin och det politikindustriella komplexet





 Nej, det här ska inte bara bli en klagosång om det omoraliska sänggåendet mellan olika delar av samhället som kommer att ske i Almedalen. Jag har skrivit tillräckligt om Almedalen genom åren, jag har samma åsikt fortfarande men numera tycker jag det är lite sött när människor till varje pris, till sista blodsdroppen tammefan, ska försvara varför just de ska åka till Öin, och dricka rosé mot betalning och fri logi.
  Almedalen är bara den yttersta bekräftelsen på ett politiskt system i nedförsbacke, där man emellanåt nog kan misstänka att omsorgen om den egna karriären är viktigare än omsorgen om andra. Så.

  Idag kan man bedriva politik utan att vara politiker. Det är en gammal sanning, men den förtjänar att berättas igen. Man ska inte förvånas över det - konsten att påverka de som är värda att påverka är lika gammal som boktryckarkonsten, och vi fick vänta till starten av Metro för att se en tidning som inte startades för att torgföra sina ägares åsikter. Insikten om detta kan också vara bra att berätta igen, när människor hoar om att just deras åsikter ska föras fram neutralt och sakligt i dagspressen (eller på nätet för den delen).
  Länge fanns det ett gentlemens agreement om att inte politisera på nyhetsplats, en överenskommelse av den där sorten som alla leende är överens om, och därefter går hem och genast bryter mot. Det kan finnas en liten skillnad, att förr i världen höll pressen hyfsat rent på nyhetsplats under mellanvalsåren. Idag blir nyheter politiserade omedelbart. Som byggnadsarbetare kan jag bara hänvisa till artikeln om migrantarbetaren Gustavo i Svenska Dagbladet, full av fel och påhopp. Men det är lika illa åt andra hållet, där borgerliga familjedramer eller brottslighet genast förväntas spilla över på respektive parti, med en sexårslogik av typen "han slår sin fru, då är hans parti också på det viset..."

  Det här är den mest uppenbara formen av politik utan ansvar; att sitta som ledarskribent eller kolumnist och ha åsikter om allt mellan himmel och jord, och framförallt avkräva ett diffust samhälle (som alltid har fel) nån typ av ingripande. Men utan att behöva berätta a) var pengarna (det handlar alltid om pengar) ska komma från, b) vem som ska göra't.
  Det överlämnar man med varm hand till folkvalda, som därefter ska vrida sig som kålmaskar inför anstormningen av reportrar som likt Sverker Olofssonar KRÄVER SVAR.

  Det här är åsiktsindustrin. Den finns nästan alltid som förtäckt journalistik, i dagspress, eller emellanåt i etermedia. Den är rätt lätt att hantera, människor vet att ett budskap från Expressen är borgerligt, och man vet att ett budskap från Göran Greider alltid är förvirrat. Poängen är att den inte maskerar sig.

  Sen har vi det politikindustriella komplexet. Det är en helt annan sak.

  I riket finns det numera ett par tusen människor som lever på politik utan att vara politiker, och jag menar inte politiskt tillsatta tjänstemän. Jag menar lobbyister, politiska journalister, informationssekreterare, pressekreterare (med alla dess avarter på titlar) några enstaka bloggare, samt en hord av icke avlönade politiska faghags, där jag själv givetvis ingår. För att inte tala om alla som lever på att studera just de politiska mekanismerna, eller skriva om Politiken. Eller som - faktiskt - tror att politik är en såpopera


  Dessa människor är nu extremt laddade inför årets stora begivenhet, nämligen att låta sitt budskap drunkna bland tusentals andra i Almedalen. De kommer att vara där, allihop, tro mig.

  Det kanske är såhär politiken kommer att se ut i framtiden. Där det inte längre handlar om vad du säger, inte om hur du säger det, utan om vem du säger det till.

  I det här politikindustriella komplexet är den förhärskande meningen att "Och? Alla andra är här. Visst, jag tycker också det är fel att människor utan ansvar är de som styr politiken, men jag tänker inte vara den som går i bräschen för en förändring."

  Den åsikten i sig är rätt talande; man vill ha åsikter, frottera sig med rätt människor, sitta i paneler och delta i seminarier, men man tänker inte ta det där otäcka - att drabbas av människors - de hemska väljarnas - vrede. Man vill inte bli påhoppad på Coop, man vill kunna gå ut med barnvagnen utan att behöva förklara för en arg pensionär varför hennes medicin inte finns på det närmaste apoteket, om det nu finns ett apotek.
  Det överlåter man så gärna till politiker.

  Rätt många av de som lever av politiken har en bakgrund i de olika politiska partierna, nästan alltid i ungdomsförbunden. Det är i ungdomsförbunden man knyter de viktigaste kontakterna för framtiden, där har pinsamma saker skett, där har livslång vänskap eller hat grundlagts, men nånstans i tjugoårsåldern skedde en uppdelning mellan de som dög till att vara politiker, och de andra. Och idag är det "de andra" som kommer bakom sina mer dugliga kamrater och talar om hur de borde ha gjort.

 Att musikrecensenter är misslyckade musiker är en gammal sanning, som direkt kan överföras till politiken. Duger man inte som politiker kan man alltid bevaka den. Det är en tragisk sanning att somliga politiska tyckare och bevakare är långt mer kända för allmänheten är justitieutskottets ordförande, än socialministern, än kommunstyrelsens ordförande i Göteborg om man bor i Stockholm, och tvärtom.

  Politiken har förändrats, makten har förskjutits. De ängsliga själar som svarar för partiernas pressavdelningar, och som på tok för ofta både umgås eller har familjeband med folk i åsiktsindustrin, försöker vara ännu smartare varje gång. Vilket väljarna genomskådar, givetvis. För det är bara bland politiska journalister som väljarkåren är korkad.

  När jag blev politiskt aktiv på medeltiden skrev vi motioner, krigade för dem i våra demokratiska organisationer, vann ibland, fick spö ibland, för att i slutänden få en cykelväg, en busshållplats, ett tillägg i arbetsmiljölagen. Idag ringer man en journalist, om man är på låg nivå, eller, om man är på högre nivå, ber sin pressavdelning eller vad det kan heta, att ringa en PR-byrå för en kampanj. Gärna osaklig och smutsig.

  Och visst, jag ingår i det här, till nån mikroskopisk del. Det betyder inte att jag tycker att det är bra. Det kan vara bra, om det är en dialog. Men alldeles för ofta blir det en monolog från förment opolitiska institutioner, för det är dessutom så att åsiktsindustrin är noga med att påpeka att de inte är politiska. SAF har en jädra massa sidoorganisationer som hymlar om sin politiska hemvist. Vi kan dra upp Skattebetalarna, Villaägarna, Bilägarna - alla är djupt borgerliga men påstår sig vara opolitiska.Åt andra hållet - PRO eller Hyresgästföreningen betraktas knappast som opolitiska på DN:s ledarredaktion


  På samma vis finns det en driva "opinionsbildare" som också påstår sig vara opolitiska - med moral som barnsutenörer eller vapenhandlare i Tredje Världen.

  Nå, vän av ordning frågar sig säkert vad man göra åt det här. Vore jag borgare skulle jag rycka på axlarna och säga att det är sakernas tillstånd, ofrånkomligt som tidvattnet. Äkta socialdemokrater som betecknar sig som vänstersossar vill förmodligen förbjuda det. Själv tycker jag att vi ska prata om saken.

  För i slutet handlar det om vem som har makten. Förr i världen pratade vi om makten i de mörka direktionsrummen. Ett tag har vi pratat om att makten ligger hos medierna. Idag får vi nog konstatera att alltmer av makten hamnat hos de ansiktslösa lobbyisterna.

Det känns inte bra.