Var ska vinsten komma då?

Det finns ju alltid nån som ska betala. Det är den allra enklaste slutsatsen av alla besparingar. Nånstans ska pengarna tas. Vare sig det är inom vården och omsorgen, inom en kollektivtrafik som är så uselt rustad för vinter att det är rent häpnadsväckande, eller inom byggsektorn.
Efter att ha flinat rätt bra åt hur riksdagskandidaten Pettersson daskats omkring i media, kan vi kanske börja prata sakfrågan. För ingen ska tro att det där är en fråga som är ny - vi diskuterar varje dag hur vi ska kunna jobba smartare, snabbare, bättre.
Kan vi skapa bostäder som faktiskt är både billigare och bättre och energisnålare är det inte bara ett särintresse för byggbranschen - det rör precis alla i Sverige. Som social utjämnare, som ett sätt att få bli vuxen, eller för att kunna få åldras i trygghet.
På Newsmill tar Hans Tilly chansen, och det kan väl vara en smula upprättelse för Pettersson, även om jag fortfarande att han inte alls var ute efter den effekten. Han ville ge sig på byggjobbare, helt enkelt, och tala sig varm för låglönekonkurrens, i enlighet med den ideologi som nu håller på att sänka centerpartiet.
För diskussionen om bostäder och byggande är för viktig för att hamna i bakgrunden. Behovet av bostäder är lika stort vare sig det är låg- eller högkonjunktur. Och att klimatanpassa - som det heter så fint - industrier och offentliga lokaler är både bra ekonomi och bra för miljön.
Jag minns rätt bra känslan av att få stänga sin egen dörr, veta att från nu - NU! - bestämde jag själv när jag ville diska eller titta på TV eller hänga upp mina kläder. Och sen gled jag in i ett rätt trivsamt ungkarlsliv, bohemiskt och hyfsat ansvarslöst. Precis som det ska vara när man är i tjugoårsåldern.
Det finns likheter med mitt nuvarande ungkarlsliv, men man har ju lärt sig en del av sin boendekarriär - som naturligtvis innefattat sammanboende; dock nu enbart med arvtagarna. Ett och annat har man ju lärt sig på vägen, som att diska och tvätta och köpa toapapper och att inte borra i betongväggar klockan åtta en söndagmorgon.
Villkoret för att man ska kunna göra det är ju då naturligtvis att det finns nånstans att bo. Nånstans där man har råd att bo. Det blir allt viktigare eftersom så många unga inte har fasta anställningar idag, och knappt fyller de allt strängare kraven från banker och hyresvärdar.
Arvtagerskan vill flytta hemifrån. Det begriper jag. Jag vill också att hon ska kunna flytta - för att hon ska kunna växa som människa, men också för att jag ska kunna få ett liv där jag inte främst är pappa (eller kung i ett bankrutt konungarike...). Flytten hemifrån är precis lika viktig för de stackars föräldrarna som för barnen.
Även om vi älskar vår barn, är väl bäst att lägga till, så vill vi ju också att de ska bli vuxna. Få genomleva, eller genomlida, de där fantastiska åren.
Men då måste det finnas nånstans att bo!

Jag personligen ser inte att fler bostadsrätter kan lösa problemet - i själva verket tror jag det är rent politiskt självmord att avkräva nyss utflugna ungdomar ska sätta sig i skuld uppöver öronen bara för att de ska kunna komma hemifrån. Det är inte vad en tjugoåring vill göra idag. Frågan är om de ens ska göra det - de ska för fan resa i världen, sova på stränder i Asien, åka till Roskilde och ha bagaget i papperskassar. De lär nog komma in i den cirkusen så småningom i varje fall.
Lösningen heter istället hyresrätter. Precis som de rödgröna säger här. Och i min värld skulle det vara jättebra om man tog och byggde lite hyresrätter på Lidingö, eller i Danderyd, eller nåt annat av de segregerade reservaten....