Jag erkänner - det var jag som förlorade valet

I stort sett är det bara Mona Sahlin som tagit sitt ansvar för valnederlaget. Om detta skrivs det en hel del. Det märkliga är att rätt många av de som nu vill vara med och diskutera framtiden är människor som jag nog anser har stort eller till och med mycket stort ansvar för eländet.

Men eftersom de inte vill, eller vågar, får väl jag börja då. Byggnadsarbetare som man är har man fått lära sig att stå för sina fel - det blir ett jävla liv på ett bygge om man skyller på nån annan...

Ja, jag tar ansvar för att vi inte lyckats skapa en skola som ger alla samma chans, eller att vi inte lyckats med bostadsbyggandet. Jag erkänner att vi gjorde gruvligt fel som slarvade bort jobbfrågan 2006, och jag vet att det var fel att utmåla moderaterna som Djävulens Avkomma 2010.

Jag skäms för att människor fortfarande misshandlas av Försäkringskassan, och jag ångrar djupt den politik som kommit att dela landet. Jag mår dåligt av att veta att jag bidragit till segregation genom en vansinnig politik.

För de gigantiska brister som samhället uppvisar har inte skapats bara under fyra år - och jag är villig att säga att jag har gjort fel. Inte för att jag vet hur jag ska kunna ta mitt ansvar, men om nån hittar på något lovar jag att överväga det.

Jag gjorde en tavla som inte ville debattera med Sverigedemokrater, på samma vis som jag underskattade den rädsla som finns därute. Jag mår dåligt av att se unga flickor exploateras 2010 på ett sätt som var helt oacceptabelt 1989.

Och till sist kan jag erkänna min del i att inte längre veta vad som sägs ute på arbetsplatserna, på tågen, i affärerna, på krogarna, på förskolorna, i plugget eller i simhallen.

Förlåt.

Peter Johanna Krassman Einerstam Moberg Westerholm Sjölander Högberg

Hoppas det hjälpte. Nån annan som vill dela med sig? Bilden? Alla vet ju att lessenvalp-utseendet är det bästa som finns för att slippa kritik. Kolla Reinfeldt...

Men vart tog facket vägen? Om framtidshoppen...

Makthavare.se har gjort en uppställning över framtidshoppen inom socialdemokratin. Den är inte särskilt överraskande. Alla mycket kompetenta, men knappast folk som sitter med armarna i kors idag, utan i stort sett alla är ju redan inkörda i systemet (det finns några undantag, folk som faktiskt tänker i nya banor) men det är inte det som oroar mig.

Var är de fackliga namnen? De finns ju faktiskt. Framtiden för ett förvirrat parti ska inte utformas av samma sorts människor som de som skapade förvirringen. Jag kan direkt säga att fackligt aktiva medlemmar inom LO inte kommer klappa händerna åt makthavares lista. Å andra sidan vet jag att några av de "heta" framtidsnamnen inte alls vill vara med på listan. Och några kommer bli förgrymmade av att inte vara med.

Den som satt samman listan har säkert goda kontakter i den inre partikretsen. Problemet är att om man vill diskutera förnyelse måste man titta utanför just den kretsen. Våga släppa in några hermeliner. De som nu dras fram är ju de som har högljudda supportrar. Utan att ge mig på den som skrivit listan kan jag ju istället ge mig på de som lämnat uppgifterna. Självklart lanserar de kandidater som de själva gillar - men det betyder inte att de är framtiden.

Politik handlar om identifikation. Det är lika viktigt att vi har hotellstäderskor som företrädare som att det finns folk som har svindyra handväskor eller som är födda med ett annat modersmål. För om man menar allvar med nytänkandet måste man nog gräva djupare än den här artikeln gör.

Var ska vinsten komma då?

Det finns ju alltid nån som ska betala. Det är den allra enklaste slutsatsen av alla besparingar. Nånstans ska pengarna tas. Vare sig det är inom vården och omsorgen, inom en kollektivtrafik som är så uselt rustad för vinter att det är rent häpnadsväckande, eller inom byggsektorn.
Efter att ha flinat rätt bra åt hur riksdagskandidaten Pettersson daskats omkring i media, kan vi kanske börja prata sakfrågan. För ingen ska tro att det där är en fråga som är ny - vi diskuterar varje dag hur vi ska kunna jobba smartare, snabbare, bättre.
Kan vi skapa bostäder som faktiskt är både billigare och bättre och energisnålare är det inte bara ett särintresse för byggbranschen - det rör precis alla i Sverige. Som social utjämnare, som ett sätt att få bli vuxen, eller för att kunna få åldras i trygghet.
På Newsmill tar Hans Tilly chansen, och det kan väl vara en smula upprättelse för Pettersson, även om jag fortfarande att han inte alls var ute efter den effekten. Han ville ge sig på byggjobbare, helt enkelt, och tala sig varm för låglönekonkurrens, i enlighet med den ideologi som nu håller på att sänka centerpartiet.
För diskussionen om bostäder och byggande är för viktig för att hamna i bakgrunden. Behovet av bostäder är lika stort vare sig det är låg- eller högkonjunktur. Och att klimatanpassa - som det heter så fint - industrier och offentliga lokaler är både bra ekonomi och bra för miljön.
Jag minns rätt bra känslan av att få stänga sin egen dörr, veta att från nu - NU! - bestämde jag själv när jag ville diska eller titta på TV eller hänga upp mina kläder. Och sen gled jag in i ett rätt trivsamt ungkarlsliv, bohemiskt och hyfsat ansvarslöst. Precis som det ska vara när man är i tjugoårsåldern.
Det finns likheter med mitt nuvarande ungkarlsliv, men man har ju lärt sig en del av sin boendekarriär - som naturligtvis innefattat sammanboende; dock nu enbart med arvtagarna. Ett och annat har man ju lärt sig på vägen, som att diska och tvätta och köpa toapapper och att inte borra i betongväggar klockan åtta en söndagmorgon.
Villkoret för att man ska kunna göra det är ju då naturligtvis att det finns nånstans att bo. Nånstans där man har råd att bo. Det blir allt viktigare eftersom så många unga inte har fasta anställningar idag, och knappt fyller de allt strängare kraven från banker och hyresvärdar.
Arvtagerskan vill flytta hemifrån. Det begriper jag. Jag vill också att hon ska kunna flytta - för att hon ska kunna växa som människa, men också för att jag ska kunna få ett liv där jag inte främst är pappa (eller kung i ett bankrutt konungarike...). Flytten hemifrån är precis lika viktig för de stackars föräldrarna som för barnen.
Även om vi älskar vår barn, är väl bäst att lägga till, så vill vi ju också att de ska bli vuxna. Få genomleva, eller genomlida, de där fantastiska åren.
Men då måste det finnas nånstans att bo!

Jag personligen ser inte att fler bostadsrätter kan lösa problemet - i själva verket tror jag det är rent politiskt självmord att avkräva nyss utflugna ungdomar ska sätta sig i skuld uppöver öronen bara för att de ska kunna komma hemifrån. Det är inte vad en tjugoåring vill göra idag. Frågan är om de ens ska göra det - de ska för fan resa i världen, sova på stränder i Asien, åka till Roskilde och ha bagaget i papperskassar. De lär nog komma in i den cirkusen så småningom i varje fall.
Lösningen heter istället hyresrätter. Precis som de rödgröna säger här. Och i min värld skulle det vara jättebra om man tog och byggde lite hyresrätter på Lidingö, eller i Danderyd, eller nåt annat av de segregerade reservaten....

Lite bostadspolitik kanske?

Som jag skrev för länge sen - arvtagerskan vill flytta hemifrån. Skaffa ett eget liv, slippa monarken, arvtagaren och det bankrutta kungariket. Men var ska hon flytta? Var ska vi ta'at?
Jag och väldigt många med mig är övertygade om att vi behöver en rejäl dos bostadspolitik, som inte är inriktad på att gödsla dyrbar mark med trånga och skeva egnahem. En bostadspolitik som tar många fler hänsyn, men som framförallt ser till att det byggs.
För det gör det inte. Det är riktigt bedrövligt.
Det trista, eller magiska, med boendet är att det inte styrs av ekonomin på samma sätt. Unga människor vill flytta hemifrån precis lika mycket i dåliga tider som i goda, och gör det också. Men inte till bra lägenheter, utan till något som långsamt håller på att bli en boende-katastrof.
Och än har jag då inte sett något röd-grönt som gör mig särskilt lycklig. Att det finns enstaka slattar i somliga kommuner gör då rakt ingen sommar. I min egen kommun skulle vi behöva många hundra lägenheter. Likadant är det på många andra platser. Men det handlar ju inte bara om många, det handlar om hur.


Bilden? Kanske kan vara framtiden...

Skam och nyfattigdom på Konsum

Därhemma där jag bor har vi en utmärkt liten Konsumbutik, eller Coop Nära som det ska heta numer. Efter år av förfall kom det en ny handlare med idéer och energi och plötsligt har vi fått en fräsch affär, med bra utbud och moderna produkter. Vilket vi som bor i närområdet naturligtvis uppskattar - visst, det kostar en aning mer att handla där men jag kan betala det för att få ha affären kvar. Inte heller är jag ensam om att tycka det.

Igår kväll fick jag göra en räd dit ner - Det Uppväxande Släktet har en oanad kapacitet att tömma kylskåp, göra slut på toalettpapper och småäta riskakor och flingor (i enlighet med principen att hungrig tonårspojke äter vad som helst när behovet dyker upp, dvs hela tiden).

Framme vid kassan stod en olycklig tjej i nedre tonåren och viskade i sin mobil. Vid första anblicken kunde man kanske tro att hon blivit tagen för snatteri, men så var det inte. Hon hade ett par varor liggande på kassabandet, men inga pengar. Kassörskan, som bara är ett par år äldre, fortsatte expediera kunder, samtidigt som hon såg både irriterad och uppgiven ut. I kön bakom väntade tålmodigt grannar och andra.

Flickan tittade upp ibland, men utan att möta någons blick.

Plötsligt säger hon högt i mobilen:- Men då får du ringa morfar. Det här är så pinsamt.

Man fattar.

Hon är skickad att handla det nödvändigaste - på bandet låg: mjölk, Risifrutti, bindor - och får med sig ett betalkort av nåt slag. Och när hon ska betala står det "Köp medges inte". Och där står hon.

Det är en lavin av skam som ramlar över den tjejen. Hon kan inte betala ens de kanske femtio kronor som behövs. Och får ställa sig vid sidan och ringa mamma eller pappa med panik i rösten och viska att "det finns inga pengar på kortet"... Inför just grannar eller klasskamraters föräldrar - som alla snällt står kvar i kön, noga med att inte titta på henne, men med öronen på helspänn.

Det var nog fler än jag som kände att Herregud, låt henne ta det på kredit, men kassörskan ska inte behöva göra det - hon är den som sitter med en kassabrist vid sin redovisning. Eller att jag själv skulle kunna kasta fram femtio spänn åt henne. Eller att hon får nog snart hjälp, hon har ju uppenbarligen kontakt med någon via telefon...

Och plötsligt tyckte jag så synd om henne! Jag kunde känna hennes desperation, hennes önskan att bara få springa ut från affären, slippa stå där och få medlidande av folk som direkt såg vad det handlade om. Inga pengar. Kanske inte fattigdom, men absolut dålig ekonomi.

Det blir väldigt uppenbart att den nya fattigdomen syns på ett annat sätt. Här i min Konsumaffär var det en ung tjej som försökte hålla tillbaka tårarna bakom ett översminkat ansikte, samtidigt som hon väste i mobilen: "Men kom nu då...!"

Det där är en känsla som hon kommer få bära med sig hela sitt liv, på samma sätt som min egen mamma mindes hur hon fick tilldelade skor av fattigvården på fyrtiotalet. Och alla ungarna i barnrikeshuset hade samma sorts skor. Men att vara fattig i Sverige idag är inget man vill dela med andra. Ju mindre pengar man har desto mer medveten om det är man, sanna mina ord,

I slutänden handlar det bara om den lilla tjejen, och vi andra - som står brevid och tittar på henne, tills hennes mamma rusar in i butiken, slänger fram pengar utan att vänta på sin tur, och sen rusar ut ur butiken. Och jag vet att nattluften var sval mot henne. Kinder som bränner.

Läs också hos Claes Krantz som ofta skriver om de mest utsatta.

Karin Värld funderar kring just barnen

Bilden? Från LO-tidningen. Läs där om de fattiga barnen.

Nöjd med dig själv? Skulle inte tro det...

Det var bättre förr - eller i varje fall enklare. Hade man utstående öron var det bara att bita ihop, påminde näsan om en gurka fick man leva med det (och leta efter nån som kanske inte brydde sig om saken). Kort sagt - man hade den kropp och det utseende man hade och därmed jämt.
Saker är ju inte så längre, vilket är på både gott och ont. Såg ett fascinerande program om skönhetsoperationer på SvT. Titta gärna själva på utmärkta SvT Play - den finns kvar till 21 april, och naturligtvis kom vi att diskutera vad vi skulle ändra på - om vi själva fick chansen (och kunde lassa upp rätt många tusen, för det var ju inte helt billigt).
Nån var ju faktiskt rätt nöjd med sig själv, men precis som Katie Spicer säger i programmet - vi har alla nåt vi retat oss på under många, många år. Allt från ojämna ögonbryn till slapp käklinje - och den listan verkar ju växa med åren.
Att sedan fullt fungerande journalister utsätter sig för diverse vansinnigheter i sin jakt på det slutligha reportaget är väl inte så konstigt - men injektioner med Botox såg inte trevligt ut. Ge mig en krigshärd i Afrika när som helst, jämfört med det... Och vem kunde tänka sig att skönhetsreportage kunde vara så brutala...

Jag släpar naturligtvis runt på diverse komplex och vanföreställningar själv - det vore fegt att förneka det. Jag är gammal nog att erkänna att en stor del av mitt tränande handlar om att se bra ut, istället för att linda in det i hummande om att må bra eller orka mer. Vi vill se bra ut - det är en av följderna av det alltmer skrynkelfria samhälle vi lever i, där ungdom är heligt och åldrande förbjudet. Och samtidigt är alltfler av oss också medvetna om vad det innebär för en uppväxande generation, där plastikoperationer är fullt accepterat redan i tonåren - innan man faktiskt vet hur man kommer se ut som vuxen. Begrip det den som kan.

Vi talar en hel del om ätstörningar, fast sällan om manlig anorexi eller bulimi. Eller om megarexi eller ortorexi eller andra beteckningar på konstiga företeelser som förmodligen inte fanns för hundra år sen. Nya tider, nya sjukdomar. Ortorexi är förresten värt en egen drapa så småningom - boy, do I have some stories to tell..
Jag funderar på om man ska skämmas för att man vill ändra på sig. Har man råd får man väl göra vad man vill, men kan det finnas orsak att bevilja skattemedel till skönhetsoperationer? Egentligen tycker jag det, men frågan är ju var gränsen ska sättas. Skelögdhet eller utstående öron får man ju redan idag hjälp med, eftersom det garanterat skulle ge konsekvenser för den som led av det. Men vad säger vi om sneda munnar, stora näsor och säckiga rumpor? Eller om den mest stigmatiserade operationen av dem alla - brösten.


Bilden föreställer Victoria Silvstedt, och finns i Expressen med den helt makalösa rubriken "Silikonbröst kan ge läs- och skrivsvårigheter" vilket bara var för bra för att inte användas