Rösta fram Juholt och åk hem.

Nästa fredag är det en sån där elitträff i Stockholm igen. Det är inget förolämpande i det hela - jag var också nominerad. Och jag hade nog åkt dit med min vanliga diplomatiska inställning och förmåga att pissa i garderober.

Vad ska man då göra i Stockholm? Förutom att genomföra en röstboskapsomröstning kring Håkan Juholt och Carin Jämtin? Aboslut ingenting.
Där ska inte fattas några beslut - istället ska ett antal av våra främsta företrädare få "prata politik".

I helvete heller.

De ska åka på kompiskalas, klia varandras ryggar, skylla på andra för valförlusten och missa två dagar då de kunde göra nytta på hemorten. Att de tyngsta företrädarna skulle ha behov av att få "prata av sig" är bara trams - de ska dit för att visa en enad fasad. Kulissbyggande helt enkelt. Och efteråt kommer alla att bita ihop och säga att "nu kan vi blicka framåt".

Skit i det där. Utlys en extrakongress i höst istället och ta itu med politiken. Då kommer det nog att visa sig om vi "lagt saker bakom oss."



Postat från min iPhone

Vilka ska bestämma? Medlemmarna eller makten?

Både Johan Westerholm och Johanna Graf har skrivit jättebra inlägg om den pågående jakten på en ny partiledare. Bägge två har ett relativt nytt perspektiv på arbetarrörelsen - de är alltså inte besudlade av den maktkorruption som ett långt regeringsinnehav ofelbart för med sig. De är inte heller kopplade till intrigernas barnkammare, dvs SSU.
Därför missar också bägge en viktig, odiskuterad fråga - nämligen var makten ligger.

I min värld, som den politiske cyniker jag formats till, finns det ett kabinett med maktspelare som kommer att vara de som bestämmer inriktningen, och som inte kommer att exponeras. Det är de som finns bakom respektive kandidat, det är de politiska tjänstemännen. Det är korridorhärskarna. De följer med sin kandidat in till målsnöret och förbi, och de kommer inte att väljas. Så har det ju alltid varit i statsbärande partier där man börjat blanda ihop administrationen med den egna organisationen.

Därför blir en debatt om vem som är bäst skickad att leda socialdemokraterna också en fråga om dem. Äntligen. Vilka är de grå eminenserna - hur har maktspelarna formerat sig? Vilka allianser är det fråga om?
Kom ihåg att om man satsar på fel häst i det här racet, kan det betyda en tynande framtid på nåt fackförbund. Satsar man rätt kan det betyda fet lön och generösa villkor - det är inget att hymla med. Och just därför måste vi öppna dörrarna till de stängda rummen och kolla vilka som blir ertappade - vad för tjänster utlovas, vad är det som krävs?

Högberg, Andersson, MinaModerataKarameller



Postat från min iPhone

Den gröna milen - snart får vi veta vem det blir.

Idag får vi säkert veta vem valberedningen hos socialdemokraterna tycker ska bli partiledare. Spekulationerna valsar runt, och det är väl en och annan journalist som inte släpper telefonen just nu.
Vem det än blir - jag är hyfsat ointresserad - kan jag däremot lova att det inte kommer vara ett förslag som inte kommer kritiseras. Den tiden är förbi, när partiet och rörelsen slöt upp runt sin ledare och skyddade och bevakade.
Och tack och lov för det. Det får vara slut med valda kejsare inom arbetarrörelsen.



Postat från min iPhone

Partiledarsåpan. Igen

Jahaja, den där öppna processen för att välja ny partiledare för socialdemokraterna går...sådär. I dagens Aftonblaskan kan man läsa ett litet torftigt sammandrag. Jag, som egentligen vill ha delat ledarskap och sparka det gamla gardet in i garderoben, kan bara nicka förnumstigt med huvudet.
Däremot är det litet kul att korridormyglets mästare Stig Malm är en av dem som talar för en öppen process. Det hade varit JÄVLIGT kul med det på din tid också Stig!

För övrigt kandiderar jag som ombud till socialdemokraternas extrakongress, i konkurrens med annat folk från Järfälla, Solna och Norrtälje. Vi har alla namn på valsedeln, men ingen har nån ålder, eller sysselsättning. Vilket är uselt - eller taktik? Makten brukar vara duktig på att behålla just det - makten.


Hr Andersson om saken, hr Westerholm, hr Krassman

Jag erkänner - det var jag som förlorade valet

I stort sett är det bara Mona Sahlin som tagit sitt ansvar för valnederlaget. Om detta skrivs det en hel del. Det märkliga är att rätt många av de som nu vill vara med och diskutera framtiden är människor som jag nog anser har stort eller till och med mycket stort ansvar för eländet.

Men eftersom de inte vill, eller vågar, får väl jag börja då. Byggnadsarbetare som man är har man fått lära sig att stå för sina fel - det blir ett jävla liv på ett bygge om man skyller på nån annan...

Ja, jag tar ansvar för att vi inte lyckats skapa en skola som ger alla samma chans, eller att vi inte lyckats med bostadsbyggandet. Jag erkänner att vi gjorde gruvligt fel som slarvade bort jobbfrågan 2006, och jag vet att det var fel att utmåla moderaterna som Djävulens Avkomma 2010.

Jag skäms för att människor fortfarande misshandlas av Försäkringskassan, och jag ångrar djupt den politik som kommit att dela landet. Jag mår dåligt av att veta att jag bidragit till segregation genom en vansinnig politik.

För de gigantiska brister som samhället uppvisar har inte skapats bara under fyra år - och jag är villig att säga att jag har gjort fel. Inte för att jag vet hur jag ska kunna ta mitt ansvar, men om nån hittar på något lovar jag att överväga det.

Jag gjorde en tavla som inte ville debattera med Sverigedemokrater, på samma vis som jag underskattade den rädsla som finns därute. Jag mår dåligt av att se unga flickor exploateras 2010 på ett sätt som var helt oacceptabelt 1989.

Och till sist kan jag erkänna min del i att inte längre veta vad som sägs ute på arbetsplatserna, på tågen, i affärerna, på krogarna, på förskolorna, i plugget eller i simhallen.

Förlåt.

Peter Johanna Krassman Einerstam Moberg Westerholm Sjölander Högberg

Hoppas det hjälpte. Nån annan som vill dela med sig? Bilden? Alla vet ju att lessenvalp-utseendet är det bästa som finns för att slippa kritik. Kolla Reinfeldt...

Egenintresset och partiledningen

Mor min - salig i åtanke - bar med sig orden "egenintresset ljuger aldrig" i hela sitt liv. Och mot det var hon en svuren fiende. Hon skaffade sig en och annan ovän på vägen också, eftersom hon var rent magisk på att genomskåda skitsnack.
Det är många andra som skrivit jättebra om vem och hur och när och varför en ny partiledare för socialdemokraterna ska se ut. Så om det behövs kanske inte sägas mer än att en sån person finns inte - lev med de som finns istället.
Den eventuella kris som finns - finns den? - beror istället på trygghetsfolket. Man vill ha vad man känner igen. Ungefär som att gifta sig med barndomskamraten - inte mycket till överraskningar, och gu' så bekvämt det blev med alla gemensamma bekanta och samma minnen och minns du när vi satt vid Yngern till halvsex på morronen?

Det finns inga som är så konservativa som de som bevakar sin makt, och idag ligger den interna partimakten hos en näve personer som nått sitt politiska zenit, och de tänker inte släppa den. Det är samma personer som förtvivlat bekämpar nya sätt att kommunicera på, och som helt enkelt inte orkar erkänna att de håller på att tappa makten. Egenintresse.

Det här handlar om en ålderstigen organisation som styrs av sina komponenter, och som fått överleva lite för länge. Praktexemplet är ju den horribla organisationen i Stockholm där det existerar två partidistrikt, av tradition i luven på varandra. Där personliga motsättningar verkar vara viktigare än att diskutera framtiden.
Det här handlar om en rörelse där man fortfarande drömmer om papperstidningar, istället för att göra den där livsavgörande satsningen på nätet; ska vi kunna få ut vår politik MÅSTE vi ha en bra vänstertidning på nätet. Var är den satsningen?
Faktum är ju att de som skriver och spekulerar om den nya partiledningen är fler än någonsin,

Det här handlar om en rörelse som pratar om att prata med väljare. men som väljer bort att prata med väljare på nätet. En rörelse som fortfarande gnölar om ett medialt underläge, men som inte tar de chanser att bli jämspelta som finns. Varför skriva ett blogginlägg som blir läst av trehundra personer, när man kan gräla på ett nätforum och bli läst av femtontusen? Varför inte lämna sammanträdesrummen och träffa folk? Jag vet att det finns förtroendevalda som blir förbannade nu och väser "DET GÖR JAG VISST!". Nej, det gör ni INTE! För de få som gör det sticker ut.


När man väljer en ny partiledning - jag vägrar skriva partiledare för jag VILL verkligen ha ett delat ledarskap - måste det vara personer som fattar att vi har en ny tid. Som inte är främmande för äkta sociala medier, som faktiskt kan ta nätdebatter på egen hand, som inser att nu kommer det väljare som aldrig upplevt en värld utan datorer eller TV-reklam. Men som också vågar vara personliga och intima.

Man kan inte skilja mellan möten på nätet eller i verkliga livet (se där en gräns mellan de som fatta och de som inte fattat) - bägge är lika viktiga. Men då måste också de som finns i maktens bakgrund fatta det också. Idag är nog den kunskapen rätt usel i de innersta maktkretsarna. Av tradition naturligtvis - behärskar man inte ett medie vill man knappast ta det till sig, eller hur? Och det var länge sen det var nån pionjäranda bland de politiskt avlönade....
Jag är rädd för att hela partiledaraffären kommer bli en affär i samma krets som tidigare, där man väljer sina likar, Med samma manchesterkostym, samma skjorta, samma etnohalsband eller samma kjol. För annars skulle ju nån annan kunna få bestämma,...

Dags för delat ledarskap kanske?

Okey, så nu har valberedningen som ska rota fram Mona Sahlins efterträdare satts samman. Den ser...hyfsat väntad ut. Inte någon representant från de grupperingar som tydligast krävt nytt. Knappast några revolutionerande saker kommer rulla ut på den mattan. Jag är rätt övertygad om att alliansen kommer sova rätt lugnt. Naturligtvis kommer deras megafoner yla en del; för i vanlig ordning ser de helst en folkpartist i ledningen för sossarna.
Så varför inte chocka dem lite? Göra nåt oväntat.

Jag har nu hört till leda att efterträdaren måste vara någon som sitter i riksdagen.
Varför det? Dels kommer urvalet att vara minst sagt begränsat, dels lär det inte signalera något nytänkande. Står det i stadgarna att så ska vara fallet? Och är stadgar något man måste följa? Borde det inte stå en extrakongress fritt att välja - för överlevnadens skull? Att det inte fungerat tidigare behöver inte betyda att det inte skulle fungera nu - jag kan räkna upp drivor med saker som fungerar 2010 som inte var tänkbara 1982...
I det inre politiska skiktet finns det en jävla massa motsättningar - jag har sagt det förr, folk skulle bara veta hur mycket av politiken som bestäms av vem som låg med vem på Bommersvik 1984 - och det vore onekligen bra om man plockade fram nån som inte är belastad.
Varför inte en skådis? En poet? En idrottsman? Som kan ägna sig åt det som Fredrik Reinfeldt gör, nämligen att resa runt i landet, medan Anders Borg sköter regeringen. Moderaterna har de facto ett delat ledarskap, och dessutom en partisekreterare som på sin blogg anger politik och shopping som huvudsakliga intressen.
Riksdagen är inte ett skyltfönster för politiken längre - där fattar man beslut, men politiken måste synas på andra ställen. Det vore häftigt med en partiledare som faktiskt skriver poesi, eller som trashat ett hotellrum nån gång. Och som vet vem Steve Wynn är...

Det går inte, hör jag likadantklädda partifunktionärer yla. Nähä - och hade nån sagt 2007 att en färgad kille skulle bli USA:s nästa president blev man idiotförklarad. Nu har vi haft det här systemet i en miljon år - nån som ärligt tycker att det fungerat bra sista åren?
I grunden handlar det om makt naturligtvis - tror jag det att en massa folk skulle bli nervösa av att ha en partiledare som reste runt och träffade folk. Men villkoret för att kunna påverka är att man faktiskt vinner val.

Jag kan inte se att Miljöpartiets system med delat ledarskap skadat dem. Snarare tvärtom - de har haft två karismatiska ledarpersoner som lyft dem. Och om miljöpartister kan samarbeta vore det väl uselt om inte socialdemokrater kan göra det? Därför handlar naturligtvis inte valberedningens jobb bara om att skaka fram en galjonsfigur, utan man måste tänka längre än så. Vilka kommer kunna jobba ihop.
Det enda som är synd är att inte fler ledande socialdemokrater begriper att de spelat på övertid. Här kan man också fundera över partistrukturen - varför skulle man inte kunna kliva av sitt tunga uppdrag och göra något annat ett tag, och sedan komma tillbaka? Och det betyder inte att jag tycker att Per Nuder ska komma tillbaka som partiledare. Att han kommer tillbaka nån gång är jag övertygad om. Men inte nu tack.
Man kan inte bara tala om nytänkande - man måste göra något också. Så snälla valberedningen, chockera mig....

Johan om saken, liksom Peter och Alexandra och Högberg och en moderat!

Back to basic, tack. Tankar om ledarvalet.

Naturligtvis skulle jag ljuga om jag sa att jag inte brydde mig om vem som ska leda det socialdemokratiska partiet. Hur gärna jag än vill det så spelar personen en för stor roll idag, och många av de som har till jobb att tycka drar stora växlar på det.

Alla vill att det ska bli rätt - högern för att de vill att personen ska vara ett sänke för oss, sympatisörerna för att de vill ha ett lyft. Alla håller fram vilka kvaliteter som en ny ledare ska ha. Ytterst få har ägnat sig åt vilka saker som är no-nos.

I en samling tänkbara kandidater ägnar man sig åt att leta de främsta och bästa egenskaperna. Och - i enlighet med traditionen - skrapar folk med foten och säger, Nääääääää, inte jag. Inte lilla jag inte.

I den skaran har jag ingen favorit. Jag har ett par jag skulle vilja se i spetsen, men de sitter idag för långt från maktens nav för att komma i fråga, så jag skiter i det. Också för att jag vet att en rekommendation i det här läget lika gärna kan vara en dödskyss

Men däremot vill jag att den som ska väljas ska kunna driva ett par saker.

1. En insikt om att vi aldrig, aldrig mer får sätta oss med armarna i kors och tro att marknaden kommer att lösa arbetslösheten. Om inte marknaden klarar det får vi använda samhällssystemen för att få fart på det hela. Så har vi alltid gjort. Den lätta kantringen mot tesen att "det löser sig om marknaden får råda", har varit, och kommer alltid att vara misslyckad. De senaste fyra åren har visat att inte ens i Sverige - inte ens här! - löser sig saker om politiken abdikerar. Fast det har väl knappt sagts ett ord om arbetslösheten sen regeringen Reinfeldt valdes om.

2. Skaka fram bostäder. Behovet är akut. Och det skriver jag inte för att jag är byggnadsarbetare - det skriver jag för att nyproduktion av bostäder skapar nya arbeten; en byggnadsarbetare som bygger hus skapar jobb åt fem andra. Samhällsvinsten är enorm. Bostadsbehovet är inte heller konjunkturbundet - ungar vill flytta hemifrån även i dåliga tider, människor behöver anpassa sitt boende oavsett kris.

3. Se till att hela Sverige kan leva. Det finns nämligen lite land utanför storstadsregionerna, och inte ens den galnaste nyliberal tror att alla kan bo här. Det behövs vägunderhåll, kommunikationer, skolor. Framförallt behövs det en trovärdig politik, och där har vi själva varit alltför ansvarstagande.

4. Sluta tro att man kan spara på mänsklig omsorg. Det finns en nedre gräns för hur glest det kan vara med vuxna i skolorna eller på förskolorna, och vi börjar nå den. Hittills har besparingarna fungerat, liksom privatiseringarna, därför att det funnits ett nedre skyddsnät. Men det finns alltid plats för två armar till i vården, eller ett knä till att krypa upp i på dagis. Och så småningom tar de lönsamma utförsäljningarna slut - liksom pengarna. Ingen verkar tänka på att sänkta skatter också ger mindre intäkter till vår gemensamma kassa, och det är ur den pengarna till köp av privata vårdtjänster tas. Än så länge kan omsorgsbolagen locka med högre löner men vad gör de den dagen penningpåsen är för liten?

5. Samtidigt måste man sluta se företagande som ett hot. Det finns fortfarande alldeles för många som ser småföretag som djävulens påfund, när det i själva verket är småföretagarna som är framtidens fattigpensionärer. Vi kanske ska hitta en möjlighet att blanda egenföretagande med anställning på ett sätt som är lättare än idag, det kanske behövs särskilda finansieringsformer för den som vill starta eget.

Sen finns det en massa andra saker som också är viktiga, men om ledarvalet i slutänden bara kommer att handla om att hitta nån tvålfager, vältalig typ är vi farligt ute. Väljarna är inte dumma - och den borgerliga pressen, de betalda drängarna, kommer garanterat att slita ihjäl sig för att hitta fel och brister. Om vi då samtidigt saknar en politik för framtiden är det kört i varje fall.

Men arbete och bostad har varit paradord för arbetarerörelsen i många, många år, och det har fungerat. Det finns ingen orsak att tro att det inte skulle fungera igen.

Bilden? Politik är en massa överraskningar. I ett paket ligger en bakelse, i ett annat Svarte Petter...