Egenintresset och partiledningen

Mor min - salig i åtanke - bar med sig orden "egenintresset ljuger aldrig" i hela sitt liv. Och mot det var hon en svuren fiende. Hon skaffade sig en och annan ovän på vägen också, eftersom hon var rent magisk på att genomskåda skitsnack.
Det är många andra som skrivit jättebra om vem och hur och när och varför en ny partiledare för socialdemokraterna ska se ut. Så om det behövs kanske inte sägas mer än att en sån person finns inte - lev med de som finns istället.
Den eventuella kris som finns - finns den? - beror istället på trygghetsfolket. Man vill ha vad man känner igen. Ungefär som att gifta sig med barndomskamraten - inte mycket till överraskningar, och gu' så bekvämt det blev med alla gemensamma bekanta och samma minnen och minns du när vi satt vid Yngern till halvsex på morronen?

Det finns inga som är så konservativa som de som bevakar sin makt, och idag ligger den interna partimakten hos en näve personer som nått sitt politiska zenit, och de tänker inte släppa den. Det är samma personer som förtvivlat bekämpar nya sätt att kommunicera på, och som helt enkelt inte orkar erkänna att de håller på att tappa makten. Egenintresse.

Det här handlar om en ålderstigen organisation som styrs av sina komponenter, och som fått överleva lite för länge. Praktexemplet är ju den horribla organisationen i Stockholm där det existerar två partidistrikt, av tradition i luven på varandra. Där personliga motsättningar verkar vara viktigare än att diskutera framtiden.
Det här handlar om en rörelse där man fortfarande drömmer om papperstidningar, istället för att göra den där livsavgörande satsningen på nätet; ska vi kunna få ut vår politik MÅSTE vi ha en bra vänstertidning på nätet. Var är den satsningen?
Faktum är ju att de som skriver och spekulerar om den nya partiledningen är fler än någonsin,

Det här handlar om en rörelse som pratar om att prata med väljare. men som väljer bort att prata med väljare på nätet. En rörelse som fortfarande gnölar om ett medialt underläge, men som inte tar de chanser att bli jämspelta som finns. Varför skriva ett blogginlägg som blir läst av trehundra personer, när man kan gräla på ett nätforum och bli läst av femtontusen? Varför inte lämna sammanträdesrummen och träffa folk? Jag vet att det finns förtroendevalda som blir förbannade nu och väser "DET GÖR JAG VISST!". Nej, det gör ni INTE! För de få som gör det sticker ut.


När man väljer en ny partiledning - jag vägrar skriva partiledare för jag VILL verkligen ha ett delat ledarskap - måste det vara personer som fattar att vi har en ny tid. Som inte är främmande för äkta sociala medier, som faktiskt kan ta nätdebatter på egen hand, som inser att nu kommer det väljare som aldrig upplevt en värld utan datorer eller TV-reklam. Men som också vågar vara personliga och intima.

Man kan inte skilja mellan möten på nätet eller i verkliga livet (se där en gräns mellan de som fatta och de som inte fattat) - bägge är lika viktiga. Men då måste också de som finns i maktens bakgrund fatta det också. Idag är nog den kunskapen rätt usel i de innersta maktkretsarna. Av tradition naturligtvis - behärskar man inte ett medie vill man knappast ta det till sig, eller hur? Och det var länge sen det var nån pionjäranda bland de politiskt avlönade....
Jag är rädd för att hela partiledaraffären kommer bli en affär i samma krets som tidigare, där man väljer sina likar, Med samma manchesterkostym, samma skjorta, samma etnohalsband eller samma kjol. För annars skulle ju nån annan kunna få bestämma,...

Nej, ni är inte unga - ni är medelålders. Och jag med!

Läser lite roat Peter Anderssons postning om hur viktigt det är att ha unga representanter inom socialdemokratin. Han har naturligtvis helt rätt, men det blir också lite parodiskt när man betraktar "under trettiofem" som ungt.
Lol, kunde man skriva....
Ungdomshysterin breder givetvis ut sig även i partihierarkierna - trots att vi alla vet att det sämsta man kan göra för att accepteras inom politiken är att komma i trasiga jeans och Converse. Och vara under tjugofem - för är man över trettiofem är det bara coolt, tycker de andra över trettiofem...
Tiderna förändras, och vi med dem, och det fulaste man kan vara idag är medelålders. Ja, och så infödd svensk man med varselkläder - sånt vill man bara ha i demonstrationstågen. Där duger det inte ens att vara ung.

För ung är man under trettio. Sen spelar det ingen roll vad partikongressen har sagt - en trettiofemåring som klarade halva sitt liv utan internet är inte ung. Han eller hon är lika medelålders som jag är.
Nu har jag inga förhoppningar om att kunna vända skutan, men man måste ändå sätta upp ett varningens finger. De rödgröna har idag ett lika massivt stöd bland de unga - under trettio!!!! -som högern har bland pensionärerna. Men minns då att det var de pensionärerna som i mitten av sjuttiotalet blev borgare, och har fortsatt vara borgare. Radhusägarna, utlandsresenärerna, de som protesterade mot sin äldre syskons vänsterval under 68-perioden. De som testade proggen litegrann.
Poängen är att den generationen fick ett politiskt genomslag - var har vi genomslaget från de som idag väljer rödgrönt bland de unga? Inte på listorna i varje fall. Man kan naturligtvis klappa sig på bröstet över hur många under trettiofem man har på listorna - men hur många är under trettio, under tjugofem???
I min egen kommun är det rent bedrövligt. På samma vis är det inom mitt eget fackförbund. Och den här diskussionen får aldrig tystna.
Partiet och fackföreningsrörelsen befolkas idag av män i Dressmankavajer och smårutiga skjortor, och kvinnor med etnosmycken i öronen och scarfar - VARFÖR dessa scarfar??? - som har ganska stora barn, eller till och med barnbarn. Och det är de som sätter agendan. De vill inte vara gamla - det finaste man kan säga till nån idag verkar vara "men så ung du ser ut!"

Inte heller förvaltar min egen SSU-generation sitt ideologiska arv. Varför är inte våra ungar med i SSU? För min egen del hade jag knappt nåt val - jag skulle med i ungdomsförbundet, vilket jag är innerligt glad för idag. Varför har jag och andra låtit våra egna barn smita undan? Är vi så jädra rädda för att prata politik på fritiden numer? Det kan vara ganska upplyftande med en hetsig frukostdiskussion om det moraliskt riktiga i att äta apelsinmarmelad med råvaror från Israel, kan jag meddela. Även om jag knappast vinner just då...
Jag umgås dagligen med unga yrkesarbetare - unga ogifta män med unga ogifta mäns intressen. Ja, de har ju varselkläder och äter matlådan klockan nio så de kommer ju inte in i politiken naturligtvis, men när jag hör de matbordsdiskussionerna kan jag meddela att att jag är på Mars när de cirkulerar kring Venus (en ovanligt bildad liknelse, om jag får säga det själv).
Frågan är om generationsklyftan varit större nånsin än den är idag, fast det är på ett annat sätt - killarna säger att de är avundsjuka på mig som hade föräldrar som inte ville vara mina kompisar (och som jag inte behövde riskera träffa på krogen...) Jag kan förstå det, även om de svider i själen att de tycker sjuttiotalet är lika avlägset som jag tyckte om min ömma moders femtiotal.
Man löser inte frågan om att få in nya generationer i politiken genom att döpa om medelålders män och kvinnor till unga.

Jag ska nog odla mustasch igen, för att verkligen betona att jag är medelålders. Och rätt tillfreds med det!

Ha en trevlig Valborg alla ni som råkar läsa det här!



Översta bilden: Ungdomskandidater valet 2018. Understa bilden: Gammalt tjänsteleg. Hånfflin accepteras!

Är det småföretagen som ska rädda oss?

Socialdemokraternas kongress har antagit ett antal förslag för att skapa fler jobb. Vilket föranleder Svenska Dagbladet att sätta en rubrik om att experter dömer ut förslagen. Nå, läser man artikeln så konstaterar man att det gör de inte alls.

Man kan ställa sig lite frågande till värdet av att jaga fram fler småföretagare - jag är tveksam till om fler tobakister eller damfrisörer är vad som kommer rädda välfärden, eller om partikongressen egentligen har en aning om villkoren för de flesta småföretagare. Det är ju inte möjligheten att ta semester eller vara sjuk som styr vardagen - fråga mig, been there, done that - utan den förtvivlade jakten på nya uppdrag, kunder, intäkter, vinst. Ett ständigt vinglande mellan hopp och förtvivlan.

Man kan ju också fundera på vilka som ska bli dessa nya småföretagare. I min värld är det ju de som har högst utbildning som enkelt kan starta egen firma, till en billig penning. Och dessutom kan de utan att skämmas ta rejält betalt.

Är man uppsagd bilmontör eller kranmaskinist eller timanställd i vården och drömmer om eget, är det alltid förknippat med gigantiska investeringar. Ett café, en grävmaskin - nu snackar vi inköp för miljoner. Och dessutom svårt att ta betalt.

Nä, jag hade hellre velat se konkreta siffror. Jag blir inte så impad av miljarder längre - i synnerhet som jag vet att Alliansen kommer att ta i så de spräcker sig för att bräcka det, med ett par hundra miljoner till.

Tala jobb istället - ett ROT-avdrag för flerfamiljshus kan ge 7000 jobb, och snabbt också. För att inte tala om att det är en investering som verkligen behövs. Men ge mig inte hur många miljarder det betyder - det är JOBBEN som räknas. Ett litet pedagogiskt råd till de som sköter marknadsföríngen av kongressen.

Men dribbla åt vänster...

Socialdemokratin är framgångsrik när den är socialdemokratisk. När den försöker imitera liberalismen går det åt helvete. Så enkelt kan man sammanfatta det. Därför är det skönt att läsa vad ordförandena för 6F idag skriver i Svenska Dagbladet - att det är dags att partikongressen gav en klar markering i en del grundläggande frågor, och man listar också ett antal områden där högern inte är ett trovärdigt alternativ. Därför måste arbetarrörelsen vara det.
Strängt taget är debattartikeln i SvD vad som borde stå i förslagen på partikongressen. Det gör det inte. I SvD:s dagsrapport påpekar man också att Mona inte verkar så förtjust i de högljudda kraven på vänsterpolitik.
Vi har en situation här, Houston.
Det finns uppenbarligen en krets av människor som har högsta partiledningens öra, och som hårt driver en tes om att vi måste locka till oss medelklassen. Den tesen har nu varit förhärskande ett par år, och det går inte bra.
Jag hör lite här och var att vi måste prata jobb, för utan jobben kan vi inte göra något som helst åt våra andra frågor. Förutom att det är fel, så kan man fundera en stund till kring det.

Om det nu är så att jobben är den viktigaste frågan, och vi ser att alliansens trovärdighet sjunker som en sten där, så borde ju socialdemokratin ha ett guldläge. Det har vi inte, och vän av ordning måste ju då fråga sig hur det är med vår trovärdighet i de andra frågorna.

I Stockholm, som är mest viktigt, är inte jobbfrågan störst. Här har vi ingen arbetslöshet att tala om - man har här kommit över den brytpunkt som gör pianot självspelande. Samma fenomen som vi ser i resten av världen, där ett fåtal storstäder i kraft av sin självgenererande dynamik dels överlever själv, men också dränerar resten av landet/regionen, på både resurser och folk.
Här är det andra frågor som gäller.

Här måste vi tala solidaritet istället. Och jag är sååå övertygad om att det finns en önskan om det goda samhället i den lägre medelklassen med Volvo och radhus, därför att livet blir enklare så. Jag kan inte tänka mig att man i valet mellan lägre skatt och högre otrygghet väljer lägre skatt - att man kan få de resultaten ibland har ju att göra med hur man frågar.
Det är därför jag blir lite skraj när jag hör våra egna privatiseringsförespråkare ta ton. Och jag skiter strängt taget i om det är bra för era kommuner - sitter man som socialdemokratiskt kommunalråd ska man fanimig bedriva socialdemokratisk politik, vare sig det gäller allmännytta eller heltider i hemtjänsten.
Just kommunalråden har börjat ta sig rätt mycket ton. Det har väl att göra med att man inte hållt dem i schack antar jag. Förr i världen var det ju så att man satte kamrerstypen som kommunalråd, och sen hade man den ideologiska ledningen kvar i partiet, men det har ju uppenbarligen luckrats upp. Dessutom är man ju inte i den här regionen van vid att fackföreningarna vill ta plats, eftersom facket har abdikerat från politiken under sjutton år eller nåt. Vilket också är ett storstadsproblem.
Jag hoppas innerligt att man i den del på kongressen som behandlar partiets inre arbete kommer att lyfta vikten av en hel arbetarrörelse - för vi har inte råd att gå åt alla håll

Bilden? En pianola, ett självspelande piano. Lägger man i tio öre så spelar den valfri sång. Jag lämnar symboliken till er själva

Iskallt fackligt intresse för jobbkongressen?

Jag tycker det är lite trist att det är ett så lågt fackligt intresse för den socialdemokratiska partikongressen som går av stapeln i morron. Om nu någon missat det. Och det är ett farligt ointresse. Den kallas ju för jobbkongressen, vilket föranlett minst tre syrliga kommentarer om att det kanske skulle vara med några jobbare eller jobberskor i såna fall..

Signalerna från olika håll i landet är inte så bra - många fnyser och kallar det för en elitkongress, eller ett kompismöte. I Stockholm talar man om en kommunalrådsmaffia som är livrädda för en facklig rörelse som plötsligt vill ha makt och inflytande.
Jag själv har fått rejält med skäll för den så kallade Stockholmsmodellen, som LO-distriktet i Stockholm för fram. Det är inte populärt bland elitpolitikerna kan jag säga, vilket jag tar med ro. För vad ska de göra om det visar sig att vare sig utförsäljning av allmännyttan eller vinst på förskolor är populärt? Byta väljare?

Vi får inte fram våra frågor, våra kandidater har ramlat tillbaka (en lokalt anställd partifunktionär har talat om att LO-medlemskap inte är en avgörande faktor vid upprättande av listor numer) och vi duger uppenbarligen inte som företrädare för akademikerna i partiet. De har däremot inte några problem med att företräda oss.
Medelåldern på kongressen är 58 år. Majoriteten av ombuden är anställda på politiska meriter, antingen inom rörelsen eller i offentlig administration. Jag ska återkomma med inkomst.

Kongressen är som ett finrum med festande människor som har roligt, skrattar och skålar med varandra. Just nu känner jag mig som fattigungen som står med näsan tryckt mot fönstret och gärna vill vara med, men som vet att om jag blir insläppt så är det på nåder - och jag ska inte inbilla mig att jag ska ha något att säga till om.
Jag är jättetacksam och glad för att jag blivit inbjuden som representant för sociala medier, men jag avstår nog. Jag är en bloggare som är socialdemokrat, inte en socialdemokratisk bloggare.

I senaste Fokus gör man en jätteanalys om varför socialdemokratin går hit eller dit i Stockholms stad och Stockholms län. Och jag läser medelklass, sida upp och sida ner. För vinner man inte medelklassen så vinner man inte alls, står det. Ingenstans hittar jag något om vare sig fackföreningsrörelsen eller om vikten av att få LO-folket att gå och rösta. För att inte tala om Stockholmsmodellen. Clas Lönegård nämner inte ens fackföreningsrörelsen som en politisk kraft, vilket borde vara en braständare i LO-borgen

En sak kan jag däremot säga - man kan vinna hur mycket medelklass som helst, men förlorar man LO-medlemmarna så förlorar man i varje fall.

Bilden? Den klassiska affischen från 1911. Pyramid of capitalist system. Tidlös. Nån som vet mer om den? Ibland orkar man bara inte söka själv...

Två LO-medlemmar på riksdagslistan i Lenet. Tack!

LO-kollektivet i Stockholm är sååå tacksamma över att få ha med två kamrater på förslaget till riksdagslista för Stockholms län, varav en på valbar plats! Vi lovar att vi ska slåss som tigrar för att få våra medlemmar att känna förtroende för alla dessa akademiker och tjänstemän som är föreslagna.

Det kommer att bli en mycket spännande valrörelse, där det viktigaste är att medelklassväljarna och tjänstemännen tryggt kan identifiera sig med socialdemokratins företrädare i regionen. Vi ska göra vårt bästa för att fösa våra medlemmar till valurnorna!

eller nåt.

Dags för facket att höja rösten.

Erik Laakso skriver på Arvid Falk om behovet av en stridbar fackföreningsrörelse, som sätter krav på arbetarrörelsen. Och han har helt rätt naturligtvis, inte minst genom att peka på att vi saknar den debatten.

Lite för länge - eller alldeles för länge - har facket suttit still i båten. Tagit sitt ansvar, som det så fint heter. Och detta ansvarsfulla tänkande har istället gett oss ökade inkomstklyftor, och en ökad segregering. Alltså är det dags.

LO-distriktet i Stockholm sätter nu Stockholmsmodellen (mer om det här) i sjön, vilket skakar om den där båten en hel del. De som framförallt börjar se oroliga ut är de som aldrig upplevt en arg och högljudd fackföreningsrörelse som ställer krav. För det är tjugo år sen sist, innan vi började ta ansvar för alla andra.

Jag håller med Laakso - det här är viktigt. Inte minst för att det finns behov av stark självkritik inom LO. Vi har låtit andra leda debatten, och nöjt oss med att vara förvaltare. En hel del av fackföreningsrörelsens tillbakagång kan säkert skyllas på att vi varit så framgångsrika - istället för att låta olika fördelar vara knutna till medlemskapet i fackföreningen har vi lyckats göra lag och statligt regelverk av det. Kort sagt, dragit undan mattan under våra egna fötter.

För vem behöver facket om samhället ändå ger samma fördelar?

Men litegrann finns det också, så här inför partikongressen, ett behov hos olika företrädare att få prata ideologi. Inte är det mycket till självrannsakan vi hör - trots att det finns socialdemokratiskt styrda kommuner som bär sig precis lika illa mot sina anställda som borgerliga. Men vi inom den fackliga grenen ska inte vara för stöddiga heller - vi hade kunnat ta mer plats men valde att inte göra det. Och nu är vi lika bestraffade som någonsin det socialdemokratiska partiet, med vikande underlag och vaga målsättningar.

För när facket har problem får den politiska delen problem. Man kan heller inte strunta i att det finns på tok för lite folk med vardagsanknytning i de övre regionerna. För, som jag sagt förrut, arbetslivserfarenhet är en färskvara. Att man jobbade på fritids eller på Pripps eller inom vården för tjugo år sen är inte att ha arbetslivserfarenhet längre. Man har på sin höjd arbetslivsminnen.

Vi får väl se vad elit-kongressen kommer fram till. Och om de som åker dit verkligen kommer visa samma uppskattning för en högljuddare fackföreningsrörelse som Erik Laakso... Jag är lite skraj för att de inte kommer ta emot det med klang och jubel - ett vakuum har ju en tendens att fyllas, och den tysta fackliga debatten har istället fyllts av förvaltande politiker som hemskt gärna vill bestämma själva.

Peter Andersson tycker också att det här är värt en mässa

Bilden? SEKO har slutat vara tysta

En äkta socialdemokrat...

Jag är inte så intresserad av absoluta sanningar. Vad ska man då vara osams om? Inte så där osams så man säger upp bekantskapen, bränner julkort och blockerar folk på Facebook, utan bara en sån där energigivande oenighet där man faktiskt kan lära sig saker. Och ändra sig.

I vanlig ordning inför ett val är det nu dags för Föreställningen Om Splittringen I Partiet. Där stad ställs mot län, landsbygd mot stad, och medelklass mot arbetarklass. Vi har sett det förrut, kan man väl säga.

Det är nu det börjar bli viktigt att vara En Riktig Socialdemokrat. En som vet hur folkviljan låter, och som gärna talar om det också. Högljutt och gärna grötmyndigt. Framförallt handlar det om att kritisera de som vågar göra avsteg från nån underförstådd partilinje som man tammefan drar hela vägen tillbaka till Branting.

Det är rätt tröttsamt, det ger knappast några nya positioner och framförallt inga nya sympatisörer. Faktum är att vi ofta förknippas med att vilja förbjuda saker. Hör ni hur det låter? Förbjud. Det funkar inte idag. Tillåt är ett mycket trevligare ord. Och det blir också trevligare om man slutar titta på den politiska kartan med glasögon från 70-talet.

Ja, det finns ett nytt medelklassparti - miljöpartiet. Att tro att de skulle kunna raderas ut är hyfsat naivt, eller hur? Att tro att vi skulle kunna sno deras väljare är ännu mer naivt. De är förmodligen en massa socialliberala människor som inte känner sig hemma i vare sig folkpartiet eller centern - och de kommer inte bli socialdemokrater även om vi skulle kopiera miljöpartiets värderingar.

Ja, det finns ett nationalistiskt parti som suger åt sig både besvikna höger- och vänsterväljare. Men där är det då ingen som vill diskutera hur man får tillbaka samma väljare. Istället ska de isoleras - vilket kommer bli rena självmålet. Vi ska naturligtvis inte prata med SD, men vi kan fortfarande prata med deras väljare. Eller...?

Och framförallt handlar det om att det inte längre finns en typisk socialdemokrat. Han som beskrivs som man, LO-medlem, med rutig skjorta och skinnväst. Det som finns är en ohygglig massa olika socialdemokrater. Det finns lika många åsikter dessutom. Ibland kan jag bli smått desperat av att höra en del sossar beskriva småföretagare som djävulens påfund - det är nästan så man tror att de längtar efter en formidabel påtaglig fiende i brukspatronen...

Då är det trist att en typisk socialdemokrat tydligen är en mycket välbetald politisk yrkesman eller yrkeskvinna som ska åka på partikongress. Ni kan ju kolla själva här. Och hyfsat gamla också. Det sista är inte att förvånas över, eftersom vi lika lite som andra idag vill acceptera att vi åldras (mer om det här). Men vad sänder det för signaler?

Och i slutänden kommer dessa välbetalda - och duktiga och kompetenta, vill jag absolut tillägga - människor att försöka enas om vad som är en Riktig Socialdemokrat. Det kommer gå sådär.

För innerst inne så handlar det här om en magkänsla - många av oss har en kärleksaffär med partiet, och vi bevakar henne svartsjukt. Det är därför så många blir tuppröda i ansiktet när deras tro och deras värderingar ifrågasätts. För att inte tala om allt gammalt groll - den som en dag vågra skriva boken om vad som egentligen ligger bakom politiken kommer antingen bli helgonförklarad eller gå i landsflykt.

De flesta skulle tappa hakan om de visste hur mycket av dagens politik som beror på vem som låg med vem på Bommersvik 1983... Och så är det inom alla partier. Politik är inte bara siffror och åsikter - det måste finnas massor med hjärtan också...

Andra om saken: Johanna Graf. Arvid Falk. Anders Eriksson, Rebella

Bilderna? Hjalmar Branting - är det han som fortfarande är Den Riktige Socialdemokraten? Eller är det Mona Sahlin eller Jytte Guteland?