Sverigedemokraterna ÄR fackföreningsfientliga

Häromveckan fick jag hastigt och lustigt frågan om jag ville komma till en studiecirkel hos Byggnads i Stockholm och prata om Sverigedemokraternas partiprogram. Som en del i den bildningsverksamhet som ständigt pågår inom fackföreningsrörelsen.
  Ständigt sugen på omöjliga uppdrag tackade jag givetvis ja, och gick till verket genom att plöja både deras partiprogram och principprogram, samt att läsa in mig på en hel del av det som skrivits om dem. De råkar nämligen vara stora hos LO-kollektivet, vilket det finns lättförståeliga skäl till.
  Jag bestämde mig också för att försöka låta bli pekpinnarna. Jag hamnar lätt i den positionen, på samma vis som jag också har en irriterande vana att alltid tro att alla vet precis vad anarkosyndikalister är, vem Mussolini var, vad neofascism är, eller hur fransk fackföreningsrörelse är uppbyggd. Nu tänkte jag att jag bara skulle göra en dragning av vad som faktiskt står i deras partiprogram, tillsammans med en genomgång av vad de faktiskt har gjort under den här mandatperioden.

  Till att börja med la jag ner snacket om rasism. Det är en av de sämsta ingångarna för att prata om Sverigedemokraterna som finns. Att det är ett parti som har sin bas i främlingsfientlighet, i islamofobi, i motstånd till pluralism är en sak - men det finns ingen rasism inbyggd i den sverigedemokratiska plattformen, även om det bevisligen är en viktig beståndsdel hos många av deras medlemmar och sympatisörer. Men det är faktiskt en helt annan fråga.

  Man ska ha klart för sig att Sverigedemokraterna idag ansluter sig till neofascismen. Jag stöder helt och hållet Henrik Arnstads uppfattning, som också har brett stöd i forskarvärlden. Det är ett fascistiskt parti, men precis som han också redogör för i sin utmärkta bok Älskade fascism är det viktigt att hålla isär de här bruna rörelserna. Framförallt för att man ska kunna prata med de som är de tänkta sympatisörerna.
  Det finns ett antal drag hos Sverigedemokraterna som alla visar på totalitarism. Absolut toppstyrning, frekventa uteslutningar, central ekonomisk styrning av partiets resurser, en oberörbar krets av toppfigurer. Precis samma saker som finns hos andra partier i Europa, både idag och igår, med samma grundinställning. Här har vi ingen intern partidemokrati.
  Men det blir inte riktigt intressant förrän vi börjar peta i just partiprogrammet, som givetvis inramas av bilder som symboliserar ett soligt Sverige, med gamla och unga, nöjen och trygghet. Det är alltså inte ridstövlar och uniformer som symboliserar den nya fascismen, vilket de där smarta ideologerna har begripit i fyrtio år,
  Och eftersom det här riktar sig till byggnadsarbetare hugger vi raskt in i kakan.

  I åsiktsdokumentet om arbetsmarknad, där jag för övrigt som den felfinnare jag är, både hittar stavfel och syftningsfel, står följande:
"Sverigedemokraterna vill se en obligatorisk a-kassa. A-kassan ska vara en inkomstförsäkring och betraktas som en del av socialförsäkringssystemet. Alla som arbetar och uppfyller villkoren för inkomstförsäkringen ska omfattas av en gemensam a-kassa med rätt till inkomstrelaterad ersättning i händelse av arbetslöshet. A-kassan bör också avpolitiseras. Kopplingen till enskilda fackförbund, och därmed politiska partier, är i dag alltför stark. Dessutom finns många exempel på att medlemmar i annat politiskt parti nekas medlemskap i facket, eller blir uteslutna. En avpolitiserad och gemensam arbetslöshetsförsäkring skulle administreras av Försäkringskassan och innebära väsentligt förbättrad effektivitet vad gäller servicegrad, behandling av ärenden och utbetalning vid arbetslöshet."

  Man kan tjöta hit och dit om hur man ska bemöta Sverigdemokraterna, men för dem själva, för fascismen överhuvudtaget, är fackföreningar av ondo. Därför är det här ett fundament i deras politik - och den appellerar (googla!) naturligtvis till okunnigt folk. Som tror att en fackförening ska vara ett försäkringsbolag eller jobbförmedlare.
  Här har fackföreningsrörelsen också själva krattat i manegen, genom att inte berätta vad den politiska grenen av fackföreningsrörelsen betytt. Här har också de alltmer opolitiska fackförbunden på tjänstemannasidan bidragit, där deras medlemmar i allt större utsträckning tycks tro att fackliga krav om åttatimmarsdag och semester och sjukpenning och trygghetslagar, blivit verklighet för att motparten varit snäll???
  Inom Byggnads ser vi idag att vårt krav om huvudentreprenörsansvar för att branschen, och vi, ska överleva, förmodligen kommer att kräva lagstiftning. En lagstiftning som vi aldrig kommer få igenom med den nuvarande regeringen. I dagsläget ser vi inte heller att Sverigedemokraterna skulle stödja det kravet när det kommer till votering - vilket har att göra med deras ambivalenta inställning till företag.
  I det Europa där de högerextrema rörelserna växer sig starka är också fackföreningarna svaga. De påstått opolitiska fackföreningarna i södra Europa bråkar mest med varandra, och även om det kan låta lockande att fylla Sveavägen med gödsel, eller mura igen entréerna till riksdagen eller kasta molotovcocktails på polisen, vilket är en del av facklig kamp i Europa - så har de inte kommit nånstans med det tramset.
  Istället ser de med avund på hur nordisk fackföreningsrörelse kommit mycket längre, genom att skapa politiska partier för att driva sina frågor. Något som faktiskt kan vara en bidragande orsak till att Sverigedemokraterna faktiskt inte är ett etablerat 15%-parti i Sverige.

  Men då vill det till att man från fackföreningsrörelsen gör sin läxa, och inte alltid förfaller till de vanliga påhoppen om nazism och rasism. Låt dumvänstern hålla på med det - men vi måste ta våra arbetskamrater på allvar.
  En annan viktig punkt i deras principprogram är undantagen från turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd. Man skriver, vilket också antogs i valplattformen för 2014:

"För att säkerställa trygghet för arbetstagare är det viktigt att LAS finns kvar, men undantagen i turordningsreglerna behöver utökas. Dagens undantag är helt enkelt för små och leder till att framförallt ungdomar diskrimineras genom ”sist in – först ut”-systemet. Arbetsgivare kan enkelt reglera storleken på sin personalstyrka men det är svårt att reglera sammansättningen på personalstyrkan. Dagens turordningsregler medger två undantag, Sverigedemokraterna menar att undantagen
bör utökas till fem."

  Det låter inte mycket va? Ända tills man kommer på att de flesta företag i Sverige faktiskt har under tjugo anställda. Helt plötsligt kan ett företag med tjugo anställda sortera bort en fjärdedel av arbetsstyrkan om man behöver säga upp. Och det här är naturligtvis ett frieri till småföretagarna, som i resten av världen är en mycket viktig bas för fascismen. I Sverige växte istället extremhögern i svallvågorna kring VitMaktrörelsen, vilket är atypiskt.
  Till detta kommer att SD i riksdagen röstade mot avdragsrätt för fackföreningsavgiften, men för att företag ska få dra av sin medlemsavgift i branschorganisationer. Allt detta som ett led i det hoppande-från-tuva-till-tuva som kännetecknar populism (men då får man också vara klok nog att skilja på populistiska partier som bara är det, och partier som använder populism som politisk metod).
  Och då har vi inte en dragit upp att de faktiskt under hela mandatperioden kunnat välta regeringen i en rad viktiga frågor, inklusive höjd a-kassa, beskattning av pensionärer eller vadfannivill.

  Detta är givetvis taktik. För att kunna växa behöver ett fascistiskt parti en folkligt missnöje. Kunna rida på vågor av argsinta människor, som söker syndabockar.

  För det handlar också Sverigedemokraterna om. Allra mest blir det tydligt i avsnittet om utbildning, där man skriver: "´Den massiva ungdomsarbetslösheten beror delvis på den överteoretisering som skett av gymnasieskolans olika program. Idén om att alla ska ges högskolebehörighet och att hälften av alla gymnasieelever ska bli akademiker har varit en fullständig katastrof för såväl arbetsmarknad som enskilda ungdomar."

  Det här är också en viktig beståndsdel i fascismen, att hylla det enkla, det basala. Varför ska man utbilda sig? Och det andas också ett djupt förakt mot de som valt att bilda sig, eller är bildade. Mycket av det därför att ju mer välbildad en population är, desto mer tolerant och icke-aggressiv är den. Saker som inte gynnar högerextremism.
  Skulle det då gynna svenska byggnadsarbetare att ha sämre utbildning? Frågan är ju var ribban ska ligga - när jag började jobba fanns det många som knappt hade sex års folkskola bakom sig, och de var de stora förlorarna i strukturförändringarna. Och då pratar vi bara jobben - på den tiden var det nödvändigt för byggnadsarbetare att bilda sig själva, i studiecirklar eller kvällskurser, för att också kunna driva fackliga frågor, bli goda samhällsmedborgare.
  Att idag ens prata om en tillbakagång till den bildningsnivå vi hade 1978 (1958? 1938?) skulle knappast gynna oss i en alltmer teknologiserad framtid. Även byggjobbare behöver kunna prata engelska, läsa en ritning, förstå regler, veta vad Arbetsmiljöverket är. Pratar man om "överteoretisering" bör man faktiskt tala om var ribban ska ligga - annars är det bara en floskel som attraherar arga män som förlorar jobbet till låglönekonkurrenter utan att begripa hur saker hänger ihop. Därför är bildningsföraktet en viktig beståndsdel i den Sverigedemokratiska plattformen

  På samma vis hyllar man vad man kallar traditionella värderingar, och här blir det svårt. Folk som borde veta bättre gör sig ofta lustiga över att "de" som kan tänka sig rösta Sverigedemokratiskt alldeles förtvivlat ofta är djupt okunniga när det gäller påstådda svenska traditioner, och att de kan vara hysteriskt inkonsekventa i sina val av symboler. Av typen "varför gillar ni rock'n'roll istället för folkmusik?" eller "varför äter ni pizza om ni inte gillar utlänningar?"

  Då har man inte förstått att grogrunden för neofascism (eller alla missnöjesyttringar i politisk form) faktiskt handlar om ett stämningsläge, och inte om faktiska saker. Där det är en gnagande oro över förändringar som kopplas ihop med ett påstått hot som pressar in människor i den fascistiska öppna famnen. Och där ingen annan framstår som ett alternativ.
 



Mer om detta i del två


Bilden? Tavelanteckningar från studiecirkeln

 
 
 
 

Varför inte ta bort a-kassan helt då?

Nobelpriset i ekonomi delas ut till tre Friedmanapostlar som bland annat hävdar att för hög arbetslöshetsersättning skapar färre jobb.

Såpass. Så varför inte ta bort den helt och hållet? Det borde ju då vara det allra bästa. För oj så bra det går för länder med usel a-kassa....


DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, Ekot

Dags för facket att höja rösten.

Erik Laakso skriver på Arvid Falk om behovet av en stridbar fackföreningsrörelse, som sätter krav på arbetarrörelsen. Och han har helt rätt naturligtvis, inte minst genom att peka på att vi saknar den debatten.

Lite för länge - eller alldeles för länge - har facket suttit still i båten. Tagit sitt ansvar, som det så fint heter. Och detta ansvarsfulla tänkande har istället gett oss ökade inkomstklyftor, och en ökad segregering. Alltså är det dags.

LO-distriktet i Stockholm sätter nu Stockholmsmodellen (mer om det här) i sjön, vilket skakar om den där båten en hel del. De som framförallt börjar se oroliga ut är de som aldrig upplevt en arg och högljudd fackföreningsrörelse som ställer krav. För det är tjugo år sen sist, innan vi började ta ansvar för alla andra.

Jag håller med Laakso - det här är viktigt. Inte minst för att det finns behov av stark självkritik inom LO. Vi har låtit andra leda debatten, och nöjt oss med att vara förvaltare. En hel del av fackföreningsrörelsens tillbakagång kan säkert skyllas på att vi varit så framgångsrika - istället för att låta olika fördelar vara knutna till medlemskapet i fackföreningen har vi lyckats göra lag och statligt regelverk av det. Kort sagt, dragit undan mattan under våra egna fötter.

För vem behöver facket om samhället ändå ger samma fördelar?

Men litegrann finns det också, så här inför partikongressen, ett behov hos olika företrädare att få prata ideologi. Inte är det mycket till självrannsakan vi hör - trots att det finns socialdemokratiskt styrda kommuner som bär sig precis lika illa mot sina anställda som borgerliga. Men vi inom den fackliga grenen ska inte vara för stöddiga heller - vi hade kunnat ta mer plats men valde att inte göra det. Och nu är vi lika bestraffade som någonsin det socialdemokratiska partiet, med vikande underlag och vaga målsättningar.

För när facket har problem får den politiska delen problem. Man kan heller inte strunta i att det finns på tok för lite folk med vardagsanknytning i de övre regionerna. För, som jag sagt förrut, arbetslivserfarenhet är en färskvara. Att man jobbade på fritids eller på Pripps eller inom vården för tjugo år sen är inte att ha arbetslivserfarenhet längre. Man har på sin höjd arbetslivsminnen.

Vi får väl se vad elit-kongressen kommer fram till. Och om de som åker dit verkligen kommer visa samma uppskattning för en högljuddare fackföreningsrörelse som Erik Laakso... Jag är lite skraj för att de inte kommer ta emot det med klang och jubel - ett vakuum har ju en tendens att fyllas, och den tysta fackliga debatten har istället fyllts av förvaltande politiker som hemskt gärna vill bestämma själva.

Peter Andersson tycker också att det här är värt en mässa

Bilden? SEKO har slutat vara tysta

The backside of arbetslöshet

Jag bodde på den tiden i hyreslägenhet i ett miljonprogramsområde, och hade rätt fri insyn till grannarna från mitt köksfönster. De hade samma sak till mig så man betedde sig därefter, men emellanåt hände det ju saker.
Tvärsöver, snett nedanför, bodde ett yngre par. De hade ett barn, och att döma av deras uppstigningstider - de klev upp ungefär samtidigt som jag - var de i varje fall inte tjänstemän.
De bråkade. De började när de klev upp och efter vad jag kunde se fortsatte de när de kom hem. Man kunde följa deras ljudlösa skrik åt varandra, hur de var fula och svarta i ansiktet av ilska- efter ett tag slutade jag titta. Det var så deprimerande. Man ville inte se det mer än ett par gånger och sen följde deras bråk en slentrian som kanske också var lika mycket trygghet för dem.
En morgon klev de inte upp. Persiennerna var nerdragna. Följdes av flera morgnar.
Man noterar det som granne, men herregud, vad hade jag med det att göra?

Sen, en lördag, stod flyttsällskapet där. Släkt, vänner antar jag. Det var hans släkt - han sprang där själv med TV-apparat och möbler som bara kunde haft sitt ursprung i ett pojkrum. Hon var inte där.
Hon bodde kvar - lägenhetens fönster som tidigare varit rena Dramatenscenen, blev bara vanliga fönster. Ingen dramatik - bara en ung mamma som stökade i ett kök, med en växande bebis runt fötterna.
En av mina grannar visste mer att berätta - ni vet, när man träffas vid sopnedkastet.
Han hade fått sparken, ekonomin var åt helvete, de hade risiga utbidlningar bägge två. Frustrationen formligen sken genom väggarna. Vad skulle de ta sig till?

Fattigdomsminnet är kort - jag vill knappt minnas mina egna torftiga år, när den uppväxande och växande familjen skulle försörjas på en hyfsat osäker inkomst. Jag vill inte minnas de sömnlösa nätterna, eller att man började planera vilka räkningar man skull betala en vecka innan a-kassan kom. Om den kom. Nån gång hade man ju satt en bokstav i fel ruta och då kom det inga pengar - man sprang omkring som en förgiftad råtta och försökte få kontakt, innan det kom ett förlösande brev med den ampra uppmaningen att fylla i Fält3a korrekt.

Det vore intressant att veta hur många relationer som kraschar för att otryggheten knackar på dörren. Undrar hur många barn som tvingas växa upp med ett ständigt pågående krig om pengar omkring sig?

Arbetslöshet kan inte få reduceras till att handla om pengar in eller pengar ut - det är för helvete människor vi talar om. Som nästan alltid är människor som kastas ut i arbetslöshet av människor med avsevärt högre inkomster, trygghet och ordnade förhållanden. Vad blir det av såna människor? Och svaret är tyvärr lika uppenbart nu som någonsin under andra ekonomiska nedgångar - det är en alldeles utmärkt grogrund för chauvinism, nationalism och förakt för svagare grupper...

Jag är inte särskilt imponerad av de som anser att en fattig studenttid, med fest på nudlar, skulle vara jämförbart med den situation som människor i Arvika eller Köping nu upplever. Det är ett sånt förakt i ett sånt förhållningssätt att det är rent oförskämt.

Jag blir skrämd av att se hur vår regering hanterar det här - allt går för långsamt, man är inte konsekvent, man vågar inte utmana - förlegade - ekonomiska teorier. Det är väl bra att man siktar på att behålla ekonomisk stabilitet, men är det bättre med politisk instabilitet? Tänk, det tror inte jag. Och tyvärr kan jag se en direkt koppling mellan regeringens hantering och de åsikter som samma ministrar gav uttryck för i sin ungdom - man föraktade svaghet då, och man föraktar det nu.
När nu krisen så smått klättrar upp från södra Sverige mot huvudstaden komemr det här att ge regeringen spö, sanna mina ord. Här har varslen inte slagit genom än, men vi är många som kommer få lämna före sommaren. Jag hoppas verkligen att vi alla fortsätter höras.

Moderaterna fiskar i grumliga vatten

Det man kan säga om moderaternas senaste utspel är att de mer och mer bekräftar två saker - att de dels är pressade av en dov opposition bland sina kärnväljare, dels att de skräms av att de trots alla sina satsningar - vilka frågar då vän av ordning men det kan vi ta nån annan gång - inte får det gensvar i opinionen som de vill ha. Dessutom börjar de nog inse att Sverigedemokraterna inte är en problem för vänstern, lika mycket som det är ett problem för högern.

Alltså tar man skeden i vacker hand och landar en rapport som är både populistisk och farlig. man ägnar sig åt de allra enklaste förenklingar som finns, och föreslår lösningar som tangerar lynchjustis. Anledningen är ju att det redan idag finns ett straffsystem som fungerar, men istället väljer man den allra enklaste vägen - ta ifrån busarna sitt medborgarskap.
Tonårsmorsa skriver bra om detta, och jag delar hennes upprördhet. Det är för jävligt att dela upp folk i vi och dom från början, och det finns inte heller något som visar på att deportationer skulle vara effektivt. Herregud - är man EU-medborgare behöver man inte ens söka svenskt medborgarskap för att vara delaktig i systemet, och då funderar man ju hur dessa EU-medborgare i såna fall borde bestraffas.
Folkdomstolar? Lynchningar?

Bilden föreställer Billie Holiday, som här sjunger Strange Fruit, en sång som är långt, långt mer än bara en slagdänga.