Sverigedemokraterna ÄR fackföreningsfientliga


Häromveckan fick jag hastigt och lustigt frågan om jag ville komma till en studiecirkel hos Byggnads i Stockholm och prata om Sverigedemokraternas partiprogram. Som en del i den bildningsverksamhet som ständigt pågår inom fackföreningsrörelsen.
  Ständigt sugen på omöjliga uppdrag tackade jag givetvis ja, och gick till verket genom att plöja både deras partiprogram och principprogram, samt att läsa in mig på en hel del av det som skrivits om dem. De råkar nämligen vara stora hos LO-kollektivet, vilket det finns lättförståeliga skäl till.
  Jag bestämde mig också för att försöka låta bli pekpinnarna. Jag hamnar lätt i den positionen, på samma vis som jag också har en irriterande vana att alltid tro att alla vet precis vad anarkosyndikalister är, vem Mussolini var, vad neofascism är, eller hur fransk fackföreningsrörelse är uppbyggd. Nu tänkte jag att jag bara skulle göra en dragning av vad som faktiskt står i deras partiprogram, tillsammans med en genomgång av vad de faktiskt har gjort under den här mandatperioden.

  Till att börja med la jag ner snacket om rasism. Det är en av de sämsta ingångarna för att prata om Sverigedemokraterna som finns. Att det är ett parti som har sin bas i främlingsfientlighet, i islamofobi, i motstånd till pluralism är en sak - men det finns ingen rasism inbyggd i den sverigedemokratiska plattformen, även om det bevisligen är en viktig beståndsdel hos många av deras medlemmar och sympatisörer. Men det är faktiskt en helt annan fråga.

  Man ska ha klart för sig att Sverigedemokraterna idag ansluter sig till neofascismen. Jag stöder helt och hållet Henrik Arnstads uppfattning, som också har brett stöd i forskarvärlden. Det är ett fascistiskt parti, men precis som han också redogör för i sin utmärkta bok Älskade fascism är det viktigt att hålla isär de här bruna rörelserna. Framförallt för att man ska kunna prata med de som är de tänkta sympatisörerna.
  Det finns ett antal drag hos Sverigedemokraterna som alla visar på totalitarism. Absolut toppstyrning, frekventa uteslutningar, central ekonomisk styrning av partiets resurser, en oberörbar krets av toppfigurer. Precis samma saker som finns hos andra partier i Europa, både idag och igår, med samma grundinställning. Här har vi ingen intern partidemokrati.
  Men det blir inte riktigt intressant förrän vi börjar peta i just partiprogrammet, som givetvis inramas av bilder som symboliserar ett soligt Sverige, med gamla och unga, nöjen och trygghet. Det är alltså inte ridstövlar och uniformer som symboliserar den nya fascismen, vilket de där smarta ideologerna har begripit i fyrtio år,
  Och eftersom det här riktar sig till byggnadsarbetare hugger vi raskt in i kakan.

  I åsiktsdokumentet om arbetsmarknad, där jag för övrigt som den felfinnare jag är, både hittar stavfel och syftningsfel, står följande:
"Sverigedemokraterna vill se en obligatorisk a-kassa. A-kassan ska vara en inkomstförsäkring och betraktas som en del av socialförsäkringssystemet. Alla som arbetar och uppfyller villkoren för inkomstförsäkringen ska omfattas av en gemensam a-kassa med rätt till inkomstrelaterad ersättning i händelse av arbetslöshet. A-kassan bör också avpolitiseras. Kopplingen till enskilda fackförbund, och därmed politiska partier, är i dag alltför stark. Dessutom finns många exempel på att medlemmar i annat politiskt parti nekas medlemskap i facket, eller blir uteslutna. En avpolitiserad och gemensam arbetslöshetsförsäkring skulle administreras av Försäkringskassan och innebära väsentligt förbättrad effektivitet vad gäller servicegrad, behandling av ärenden och utbetalning vid arbetslöshet."

  Man kan tjöta hit och dit om hur man ska bemöta Sverigdemokraterna, men för dem själva, för fascismen överhuvudtaget, är fackföreningar av ondo. Därför är det här ett fundament i deras politik - och den appellerar (googla!) naturligtvis till okunnigt folk. Som tror att en fackförening ska vara ett försäkringsbolag eller jobbförmedlare.
  Här har fackföreningsrörelsen också själva krattat i manegen, genom att inte berätta vad den politiska grenen av fackföreningsrörelsen betytt. Här har också de alltmer opolitiska fackförbunden på tjänstemannasidan bidragit, där deras medlemmar i allt större utsträckning tycks tro att fackliga krav om åttatimmarsdag och semester och sjukpenning och trygghetslagar, blivit verklighet för att motparten varit snäll???
  Inom Byggnads ser vi idag att vårt krav om huvudentreprenörsansvar för att branschen, och vi, ska överleva, förmodligen kommer att kräva lagstiftning. En lagstiftning som vi aldrig kommer få igenom med den nuvarande regeringen. I dagsläget ser vi inte heller att Sverigedemokraterna skulle stödja det kravet när det kommer till votering - vilket har att göra med deras ambivalenta inställning till företag.
  I det Europa där de högerextrema rörelserna växer sig starka är också fackföreningarna svaga. De påstått opolitiska fackföreningarna i södra Europa bråkar mest med varandra, och även om det kan låta lockande att fylla Sveavägen med gödsel, eller mura igen entréerna till riksdagen eller kasta molotovcocktails på polisen, vilket är en del av facklig kamp i Europa - så har de inte kommit nånstans med det tramset.
  Istället ser de med avund på hur nordisk fackföreningsrörelse kommit mycket längre, genom att skapa politiska partier för att driva sina frågor. Något som faktiskt kan vara en bidragande orsak till att Sverigedemokraterna faktiskt inte är ett etablerat 15%-parti i Sverige.

  Men då vill det till att man från fackföreningsrörelsen gör sin läxa, och inte alltid förfaller till de vanliga påhoppen om nazism och rasism. Låt dumvänstern hålla på med det - men vi måste ta våra arbetskamrater på allvar.
  En annan viktig punkt i deras principprogram är undantagen från turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd. Man skriver, vilket också antogs i valplattformen för 2014:

"För att säkerställa trygghet för arbetstagare är det viktigt att LAS finns kvar, men undantagen i turordningsreglerna behöver utökas. Dagens undantag är helt enkelt för små och leder till att framförallt ungdomar diskrimineras genom ”sist in – först ut”-systemet. Arbetsgivare kan enkelt reglera storleken på sin personalstyrka men det är svårt att reglera sammansättningen på personalstyrkan. Dagens turordningsregler medger två undantag, Sverigedemokraterna menar att undantagen
bör utökas till fem
."

  Det låter inte mycket va? Ända tills man kommer på att de flesta företag i Sverige faktiskt har under tjugo anställda. Helt plötsligt kan ett företag med tjugo anställda sortera bort en fjärdedel av arbetsstyrkan om man behöver säga upp. Och det här är naturligtvis ett frieri till småföretagarna, som i resten av världen är en mycket viktig bas för fascismen. I Sverige växte istället extremhögern i svallvågorna kring VitMaktrörelsen, vilket är atypiskt.
  Till detta kommer att SD i riksdagen röstade mot avdragsrätt för fackföreningsavgiften, men för att företag ska få dra av sin medlemsavgift i branschorganisationer. Allt detta som ett led i det hoppande-från-tuva-till-tuva som kännetecknar populism (men då får man också vara klok nog att skilja på populistiska partier som bara är det, och partier som använder populism som politisk metod).
  Och då har vi inte en dragit upp att de faktiskt under hela mandatperioden kunnat välta regeringen i en rad viktiga frågor, inklusive höjd a-kassa, beskattning av pensionärer eller vadfannivill.

  Detta är givetvis taktik. För att kunna växa behöver ett fascistiskt parti en folkligt missnöje. Kunna rida på vågor av argsinta människor, som söker syndabockar.

  För det handlar också Sverigedemokraterna om. Allra mest blir det tydligt i avsnittet om utbildning, där man skriver: "´Den massiva ungdomsarbetslösheten beror delvis på den överteoretisering som skett av gymnasieskolans olika program. Idén om att alla ska ges högskolebehörighet och att hälften av alla gymnasieelever ska bli akademiker har varit en fullständig katastrof för såväl arbetsmarknad som enskilda ungdomar."

  Det här är också en viktig beståndsdel i fascismen, att hylla det enkla, det basala. Varför ska man utbilda sig? Och det andas också ett djupt förakt mot de som valt att bilda sig, eller är bildade. Mycket av det därför att ju mer välbildad en population är, desto mer tolerant och icke-aggressiv är den. Saker som inte gynnar högerextremism.
  Skulle det då gynna svenska byggnadsarbetare att ha sämre utbildning? Frågan är ju var ribban ska ligga - när jag började jobba fanns det många som knappt hade sex års folkskola bakom sig, och de var de stora förlorarna i strukturförändringarna. Och då pratar vi bara jobben - på den tiden var det nödvändigt för byggnadsarbetare att bilda sig själva, i studiecirklar eller kvällskurser, för att också kunna driva fackliga frågor, bli goda samhällsmedborgare.
  Att idag ens prata om en tillbakagång till den bildningsnivå vi hade 1978 (1958? 1938?) skulle knappast gynna oss i en alltmer teknologiserad framtid. Även byggjobbare behöver kunna prata engelska, läsa en ritning, förstå regler, veta vad Arbetsmiljöverket är. Pratar man om "överteoretisering" bör man faktiskt tala om var ribban ska ligga - annars är det bara en floskel som attraherar arga män som förlorar jobbet till låglönekonkurrenter utan att begripa hur saker hänger ihop. Därför är bildningsföraktet en viktig beståndsdel i den Sverigedemokratiska plattformen

  På samma vis hyllar man vad man kallar traditionella värderingar, och här blir det svårt. Folk som borde veta bättre gör sig ofta lustiga över att "de" som kan tänka sig rösta Sverigedemokratiskt alldeles förtvivlat ofta är djupt okunniga när det gäller påstådda svenska traditioner, och att de kan vara hysteriskt inkonsekventa i sina val av symboler. Av typen "varför gillar ni rock'n'roll istället för folkmusik?" eller "varför äter ni pizza om ni inte gillar utlänningar?"

  Då har man inte förstått att grogrunden för neofascism (eller alla missnöjesyttringar i politisk form) faktiskt handlar om ett stämningsläge, och inte om faktiska saker. Där det är en gnagande oro över förändringar som kopplas ihop med ett påstått hot som pressar in människor i den fascistiska öppna famnen. Och där ingen annan framstår som ett alternativ.
 



Mer om detta i del två


Bilden? Tavelanteckningar från studiecirkeln