När slutade vi vara snälla mot varandra?



  Dottern i den familjen hade en liten blogg. En sån där väldigt vanlig fotosida, som de yngsta tonårstjejerna har, där de lägger upp lite bilder på kläder, söta djur och lite tankar om Sitt Alldeles Egna lilla Liv.
  Hennes mamma visste om det, bevakade hyfsat noga att inga alltför dumma saker lades upp. Familjen tyckte de hade bra koll. Hon var glad, fick glada tillrop av andra tjejer. Nån gång länkades hon av nån av de "stora" bloggarna, och nästan stammade när hon berättade hur många tusen klick hon hade haft den dagen ( vilket fick mig, vuxna karln, att gräma mig över mina sketna besökare på min egen alldeles-jätteviktiga-blogg-om-allvarliga saker).
  Sen kom kommentarerna. Från en klar himmel.

  "Måste varenda fet jävla brud lägga upp bilder på sig?" "Du, det finns tusenmiljarder såna som dig. Som är roligare å snyggare." "Kan du inte visa lite pattar" "Din moder borde förhindra dig att dela med dig av dina vedervärdiga bilder på nätet. Om du vet vem hon är, horunge."

  Och värre saker än så.

  Den lilla dottern var inte så glad längre. Hennes mamma, och pappa, var ursinniga. De la in spärrar så kommentarer måste granskas innan de hamnade på bloggen, men det hjälper liksom inte. En ung tjej får ett mycket bastant kvitto på att någon/några därute tycker att hon är ful. Att hon är dum och äcklig.

  Jag och familjen pratade en del. Vis av skadan var mitt enda råd till dem att stänga ner, inte fortsätta. Man kan inte vara hårdhudad i det här läget. Jag läste en del av kommentarerna och förundrades - visst, en del var uppenbarligen pubertalt, skrivet av rasande tonårsgossar, såna som plågar små djur. Men annat... Det var helt uppenbart att här var det vuxna män, med åtminstone rudimentär bildning, som trakasserade en liten flicka. Av orsaker som ingen, fortfarande, har begripit. Vi har spårat länkar till hennes blogg till minst ett av de mest frekventa av de forum där människor missbrukar begreppet "yttrandefrihet" men trådarna är borttagna.
  Det kan vara så illa att nån retade sig på något hos henne. Nån skitsak. Och därefter drog han igång ett drev. Inte ett gigantiskt drev, som andra råkat ut för, utan bara ett tjogtal dumma och elaka kommentarer. Och jag skriver "han" därför att det är män. Det är inga kvinnor eller tjejer som skrivit det här.

  Lagen kunde inte göra något. Det går inte att spåra. Eller, rättare sagt, det här är inte tillräckligt prioriterat för att spåras.

  När blev det OK att vara så här elaka mot varandra? Eller bara vara elak mot någon? Börja inte tjafsa om att "hennes föräldrar borde ha tänkt sig för, jojo" för det är inte det saken handlar om. Det handlar om att människor utan vett och sans plötsligt fått öppna dammluckor att a) håna andra utan att riskera konsekvenser, b) snoka i andras privatliv och förflutna på ett vis som aldrig tidigare varit tillåtet, och c) det har flyttat spärren även för normalbegåvade personer.

  Det här kan faktiskt vara mycket större än man tror. För yttrandefrihet och anonymitet är känsliga saker. Jag personligen vet inte om jag tycker att nån som skriver en massa skit om kändisar på nätet förtjänar samma skydd som en undergroundaktivist i Syrien. Jag är inte särskilt förtjust i den sorts buffeljournalistik som Robert Aschberg bedriver i programmet Trolljägarna, eftersom Aschberg och de kvällstidningar där han skolats varit föregångare i att luckra upp respekten för privatlivet. Men jag förstår tanken - att faktiskt ställa folk till svars. Precis som Researchgruppen gjorde med nätrasisterna.
 
  Familjen med dottern vill utkräva ansvar. Att det - i Sverige! - faktiskt inte går att hitta den som skrivit elakheterna, än mindre ställa till svars, är för dem obegripligt. Precis som för alla runt omkring. Även för mig. Jag har faktiskt inte lust att kämpa för vare sig yttrandefrihet eller anonymitet för nättrollen.
  När blev det så här, för elaka insändare till tidningarna har det alltid funnits. Lokalredaktörer har alltid med en suck slängt O.Larssons senaste epistel där han tagit heder och ära av kommunledningen, i papperskorgen, och när det nån gång smitit genom granskningen har det varit underskrivet av "Arg skattebetalare" eller liknande.

  Det kanske var så att med internet kom en störtflod av möjligheter att trakassera, håna, hota, förfölja. En ren guldgruva för de där stackars dårarna som fram till dess blivit bortsorterade av lokalredaktören. För jag tror inte att det bara har med ett hårdare och kallare samhälle skulle vara enda orsaken - det är naturligtvis mer komplext än så.
  I ett längre perspektiv kan det få otäckare konsekvenser. I ett längre perspektiv kanske beräknande människor ställer en trakasserad ung flicka mot anonymiteten. Mot yttrandefriheten. Mot möjligheten att anonymt kunna berätta om elände och ren kriminalitet på arbetsplatsen. I en värld där galenskapen firar dagliga triumfer ska ni inte alls vara säkra på att fri surf skulle vara en självklarhet ( vi behöver bara tänka på NSA och annan nätövervakning för att förstå att de rent tekniska möjligheterna för att övervaka nätet redan finns).
  Jag har inga förslag på vad man ska göra. Jag vet inte. Visst, jag kan som den gråsosse jag är givetvis prata om förbud och statliga myndigheter, men den avtagsvägen har vi testat förr, eller hur? Det jag önskar är att män, karlar, pappor nån gång begriper att vad man gör idag kommer märkas i morgon. Att de själva kanske får barn en dag och funderar på hur de skulle må om deras barn attackeras av anonyma elaka människor.
  Inte heller tänker jag, i den politiska korrekthetens högerextremistiska namn, påpeka att näthat och påhopp och blabla minsann sker kvinnor emellan, invandrare emellan, bögar emellan. Det största näthatet bedrivs av män, och alldeles förtvivlat ofta också män som är vuxna. De är vuxna män som ger sig på andra med vidrigheter, och fullt medvetna om hur illa de beter sig, tro mig.
 
  Och kanske, kanske kan vi ändra på det om vi i varje fall börjar prata om det. Om allt fler slutar kalla sig Snuttan58 eller HerrBertBeer på nätet. För yttrandefrihet kräver faktiskt att det finns människor som står för vad de säger.