Är det vår jakt på lycka som ger oss olyckliga barn?





















Barnombudsmannen la för ett par veckor sen fram en rapport om den ökande ohälsan bland svenska barn och unga. Det kan vara värt att stanna upp en stund och tänka över att vi i Sverige - faktiskt - har en Barnombudsman. Någon som har i uppdrag att se till barnens bästa. Vi har i Sverige ett antal såna organisationer - BRIS, Rädda Barnen, Friends.
  Ändå mår våra barn sämre än någonsin. Lyssna här och läs här

  Man kan naturligtvis sitta i radio och bråka med varandra, klokt folk kommer att rynka pannorna och tanter med konstiga glasögon yttrar sig, eftersom det är flest kvinnor som yttrar sig om barn i gemen, och sen kastar vi in några professorer eller överläkare, som då råkar vara män. Detta sagt som en parentes, men en viktig en som det finns anledning att återkomma till i en annan drapa.

  Och jag, precis som så många andra, undrar naturligtvis vad det är som gått fel. jag gjort det många gånger förrut, som här Jag har kontakt med människor i andra världsdelar, och när jag berättar att vi har unga som lider av något vi kanske kan kalla för livsleda, blir de nästintill bestörta. Ni har ju ALLT, blev en av kommentarerna. Era barn kan ägna sig åt skola, att leka, ha saker, leva i ett överflöd som faktiskt är nästan en fantasi för stora delar av världens barn. Vad har de att vara deprimerade över?

  Jag visste inte vad jag skulle svara.

  Inte tänker jag morra om bortskämda ungar - det är aldrig hos ungarna felet ligger. Istället måste vi, givetvis, titta på oss själva. För vad är föräldrar idag sysselsatta med, förutom att dra hem livets nödtorft, glo på Mello och fortplanta sig? Jo, att bli lyckliga och se unga ut.


  Man kan fundera mycket på när det här ändrades - för det har inte alltid varit såhär. Vi behöver bara gå ett par generationer bakåt, när ungarna resolut sparkades ur boet när de antingen var giftasvuxna, eller hade börjat raka sig. När allt liksom inte var fix och färdigt.

  Vi ska inte heller bortse från att det vuxit upp en industri kring det här. Det finns mängder med människor som tar betalt för att rota i ungas känsloliv, alldeles väldigt långt från "en cigarr är bara en cigarr ibland" som Sigmund Freud påstås ha sagt. De producerar rapporter, som nästan alltid är "alarmerande" och väldigt sällan "upplyftande". Jag kan inte låta bli att tycka att en del av det här blir som självuppfyllande profetior. Tioåringar som svarar att de "mår ganska dåligt" på enkätfrågor.

  I själva verket lever vi ett av världens allra tryggaste samhällen. Visst, även här luckras skyddsnäten upp, och klyftorna ökar, men barnadödligheten är minimal och nästan alla i beslutande positioner vet att man ska anlägga ett barnperspektiv på i stort sett allting.
  De materiella tillgångarna är också enorma - våra barn har tillgång till nöjen och förströelse som ingen annan före dem. Nästan alla har också mer kontakt med bägge sina föräldrar än utarbetade generationer före oss har kunnat erbjuda.

  Så varför mår barnen dåligt? Om det nu ens är barnen. En afghansk flykting jag träffade, gift vid femton, pappa vid sexton, gevärsskytt vid sjutton, är fortfarande alldeles häpen över att vi i Sverige betraktar män med skägg och kvinnor med jobb som barn. Han har förgäves försökt hitta ett arbete åt sin egen lillebror, som är sjutton, men det verkar vara hopplöst. Lillebror är ju "barn"...
 
  Utan att vara alltför akademisk funderar jag på om det inte är den vansinniga ungdomskulten som skapar en del av det här. För när jag måste acceptera att mina barn är vuxna så är jag själv inte ung längre. Och då verkar världen utanför väldigt hård och våldsam. Fast den är inte det. Det var mycket värre för tjugo, trettio, fyrtio år sen. Men vi vill inte gärna minnas det så, kan jag säga efter ovetenskapliga undersökningar i en stor bekantskapskrets. Man minns sin ungdom genom mycket rosa solglasögon kan jag säga. Och med ett ökat ekonomiskt välstånd har allt fler fått möjlighet att leva ut sina ungdomsdrömmar, även om det onekligen är snett fördelat.

    Nånstans tror jag att olyckan blir ungarnas sista revoltmöjlighet. För det är svårt att vara punkigare än sin fyrtioåriga morsa som röjer på Finlandsbåtar och Sweden Rock. Det är svårt att provocera mer än sin femtioåriga pappa som åker HD, gaddar sig och låter skägget växa. Att protestera mot barnsliga vuxna är inihelvete svårare än att revoltera mot mammar och pappor som lämnade ungdomen till ungdomen, om ni förstår vad jag menar. Det är väl därför tjugoåringarna sitter hemma och tittar på På Spåret medan deras föräldrar är ute och rullar hatt.

  Kvar blir att må dåligt. Att karva sig i armarna, att blir deprimerad. Det finns inget som kan vara effektivare för att straffa sina föräldrar än att må dåligt, och dessutom inte vilja prata om det. Göra sig onåbar för de närmaste. Jag märker det bland jämnåriga, när vi delar erfarenheter över ett glas vin (jojomän...) Och jag minns killen på gymet som ringde upp sitt barns förskola och påstod att han satt i bilkö men att han snart skulle komma och hämta sin fyraåring. Hans kompis skällde på honom, men han bara flinade och sa att han behövde "egen tid"... Man undrar om han kommer ha tid för läxläsning och föräldramöten, eller om innebandyn med grabbarna kommer vara viktigare.

  Egentligen vet jag inte. Men det är märkligt att barnen mår så jävla dåligt i ett av världens bästa länder.





Bilderna? Guess why...






Ja, jag vet att jag provocerar genom att skriva "världens bästa land". Lev med det....