Socialdemokratiska partiet fyller år! Hurra!



Idag för 125 år sen samlades ett 50-tal personer i en lokal på Tunnelgatan i Stockholm för att bilda ett politiskt parti, ett parti man gav namnet Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Det var inte en lugn och stillsam process, utan det hela avbröts av instormande polis, eftersom en av organisatörerna, Fredrik Sterky, inte hade betalt erfoderlig avgift för mötet. Dessutom var själva bildandet inte heller en självklarhet - de drivande personerna var titt som tätt i luven på varandra, när de inte satt i fängelse för att ha retat upp kapitalet, kungen eller kyrkan.
  I själva verket präglades den tidiga socialdemokratin av samma sorts intrigerande som inom vilka andra nystartade partier som helst, där unioner slöts och bröts, och där pendeln inte alls så självklart var reformistisk. Egentligen inträder lugnet inom partiet först 1917 när man sparkar ut vad som sedan blev kommunisterna, och därefter kan det egentliga samhällsbyggandet påbörjas; en ohelig allians mellan starka industrialister och en allt starkare fackföreningsrörelse skapar förutsättningar för Det Bästa Av Samhällen.

  Det här är naturligtvis min alldeles egna tolkning, men oroa er inte, jag har några meter referenser bakom mig. Just idag känns det dessutom bra att få skriva om det här, eftersom jag fortfarande är smått matt av otäcka påhopp och mejl som, givetvis, alltid är efterbörden av att ha skrivit om Sverigedemokraterna. Det tar mer eller mindre musten ur en, inte minst för att det är obehagligt att de tar reda på var man bor och jobbar (vilket inte är särskilt hemligt i och för sig). Dock lär jag mig inte från gång till gång, hur det känns att stå i en fors av hat. För det är vad det är. Att ens försöka bemöta eventuella galenskaper på ett sakligt sätt - att ta debatten! - känns nästintill lönlöst, eftersom minsta avvikelse från islamofobin, bögfobin, socialismhatet, våldsförhärligandet, kvinnoföraktet genast renderar nya hatmejl, nya fullständigt otryckbara kommentarer på bloggen.


  Nej, jag är inte det minsta rädd för Sverigedemokraterna. De är ett populistiskt parti med starka drag av neofascism. Däremot skrämmer deras anhängare, med sitt totala förakt för demokrati, för att inte tala om deras bildningsförakt. I sinom tid ska jag fortsätta granskningen av Sverigedemokraterna och deras fackföreningsmotstånd.

  I det perspektivet känns det mer aktuellt än någonsin att prata om ett parti - i fortsättningen partiet i den här texten - som stått för precis motsatsen, med alla sina fel och brister.

  Partiets historia är inte dess främsta företrädares, om ni förstår vad jag menar. Och gör ni inte det ska jag vara ännu tydligare - partiets ledare har inte haft sånt jädra inflytande på politiken som människor utanför politiken tycks tro (eller vilja få det till, av sina egna politiska skäl). I själva verket har det varit ohyggligt svårt för enskilda människor att påverka partiets inriktning, om nu nån skulle ha trott det.

  Dels finns det i det resonemanget en skriande okunskap om hur det rent organisatoriskt fungerar, dels finns det i resonemanget en ganska rejäl portion förakt för Den Vanlige Medlemmen. Det kan vara bra att påminna om det i dagar som dessa, när jag i Dagens Arena (här) kan läsa nån slags nekrolog över partiet, baserad på en kökkenmödding av de sämsta politiska reportrarnas åsikter. Tack för den födelsedagspresenten!

  Nu är jag inte så förvånad - i takt med att tidskriften Fokus fått allt starkare fäste i den politiska medialen är det givet att allt mer eller mindre ska handla om personer. För i stort sett alla deras politiska reportage numer handlar om hur enskilda personer ringer varandra, och därefter dompterar sina respektive partigrupper eller fackförbund.

  Nå, den som tror att en riksdagsgrupp eller ett fackförbundsfullmäktige är en snäll och foglig församling kan inte särskilt mycket om politik. Eller om fackföreningsarbete. Och det gäller nog vilket parti som helst (utom Sverigedemokraterna, där centralstyrningen är unik).
 
  Under partiets första nio år var det också fackföreningsrörelsens centralorganisation. Därefter bildades LO. Det kan vara bra att komma ihåg det - partiet bildades av fackföreningsmänniskor tillsammans med liberalt fostrade idealister och humanister. Och nu pratar vi inte Reinfeldt- eller Neo-liberaler. Nu pratar vi äkta liberaler, som faktiskt själva tog en kula för demokrati och yttrandefrihet.

  Ändå small det bra i debatterna där. Där fanns de riktigt sjövilda revolutionärerna tillsammans med eftertänksamma nykterister, där fanns de redigt våldsamma tillsammans tillsammans med pacifisterna. Ni kan ju tänka er vad som skulle hända om en socialdemokrat idag skulle säga vad Hinke Bergegren sa 1891:

"Hvarför vara så rädda för revolutioner och våld, när vi ändå måste tillgripa våldet som medel att genomdrifva våra fordringar? Nej, låt oss reflektera öfver och öfverlägga om hvad slags våld vi måste tillgripa samt lära arbetarna tillverka och nyttja både dynamit och dolk. För min del anser jag småmord vara alldeles utmärkta, och attentat sätta skräck i de härskande i samhället. Vi skola ingjuta det gift, som heter hat, så att vi bli mogna för hvilket våld som hälst."

  Att han var i luven på Branting är inte att bli förvånad över, inte heller denna blodtörst, som brukar vara störst hos de som aldrig kommer hålla i kniven.

  Det man måste minnas när det gäller partiet är att utvecklingen varit demokratisk. Kupperna är få, och även om vissa personstrider varit uppslitande är det inte alls säkert att utvecklingen varit annorlunda. Vi är ett intresseparti, och människor som pratar om "den socialdemokratiska ideologin" får mig alltid att börja tugga fradga. De partiprogram som lagts fram har antagits av kongresser, i god ordning, och nästan alla medlemmar accepterar fattade beslut, även om man inte nödvändigtvis vänder sig mot 68an i vördnad. Om man så säger.

  Visst, det finns tomtar ute i bygderna. Så även i huvudstaden. Vill man kan man säkert leta upp nån som har rent odemokratiska åsikter och ändå är medlem. Eller islamofob eller böghatare. Men så är det i ett stort parti - här måste det finnas plats för alla. Att stå utanför och skälla om att socialdemokratin förlorat sin själ är givetvis bara trams. Det är ett parti, inte en person. Att drömma om, eller  frukta en socialdemokrati som förstatligar allt och klär alla i DDR-overaller är också trams. Den sortens parti har det här aldrig varit, trots allt en hätsk borgerlig press velat få det till.

  På samma vis har det alltid funnits en stark bildningstradition inom partiet. Studiecirklar och kurser. Och detta inte minst för att på alla nivåer kunna bemöta upp-i-det-blå-fantaster som vill ha ALLT åt ALLA på EN GÅNG. Fast just den sorten brukar inte vara kvar i partiet, de har ju så rysligt svårt att kompromissa.


  Vi är ett intresseparti. Ett pragmatiskt parti. Själv tycker jag att Stefan Löfvén formulerar socialdemokratins uppdrag i framtiden alldeles utmärkt när han säger att "när du är som svagast ska samhället vara som starkast". Och därefter kan vi tjafsa om vargjakt eller plastpåsar eller etanolbussar eller skolavslutningar hur mycket som helst - det är inga splittringar, det är levande demokrati. Vi ska inte ens vara alltför överens. Det är ingen frikyrka, det här.


  Detta syns också i partiprogrammen - som på något vis ändå måste vara nåt slags kvitto på var partiet var vid den tiden, och var man ville gå. Det är inte särskilt revolutionerande. Däremot är de nästan alltid speglar av sin samtid. Det var inte mycket tal om jämlikhet och barnperspektiv i partiprogrammet 1928, däremot en hel del om statarsystemet och allmän folkskola, och ändå finns redan 1928 formuleringar som mycket väl hade kunnat finnas med 2013. Allt detta givetvis under heta debatter, med hårda formuleringar och angrepp - för det finns en olydighet inom socialdemokratin som ofta förvånar de som står utanför. Fast min absoluta övertygelse är att de flesta av de som står utanför och skäller ändå inte är människor som skulle passa i ett parti.
  De är av den där typen som i vrede kan riva sin partibok (som inte finns längre för övrigt) över en utebliven cykelbana eller ett nej till vargjakt. De borde starta sina egna politiska partier, så får de se hur det går.

  Visst, det finns enorma utmaningar i framtiden. En av dem är att återuppliva det politiska partiet. En av den kapitalistiska högerns, hårdfört manifesterad av SAF, till skillnad från en drömmande frittfallande frihetshöger som vill se ett minimalt samhälle, främsta insatser är misskrediteringen av politiken. Där politik blir enmansshower dirigerade av spinndoktorer och PR-byråer. Där enskilda individer blir viktigare än partiet.
  Det skrämmer mig. Det är så ofantligt långt från en sorlande lokal där arga tanter i basker skäller om äldreomsorgen medan vi dricker termoskaffe och tuggar torra bullar. Det är så fruktansvärt långt från tonåringar som målar plakat eller delar ut flygblad på sin skola. Det är så extremt långt från rösträkning på ett fackligt representantskap när klockan är halv elva en torsdagskväll. Det är så jävla avlägset från en partistyrelseledamot som känner tammefan alla i sin hemort.
 
  Så visst finns det saker att ta itu med. Under nästa hundratjugofem år.

  Grattis partiet! 



Den som är intresserad av en mer historiematerialistisk analys av varför socialdemokratin inte attraherar så många idag som förr kan med fördel klicka här, därför att Erik Bengtsson är en klok karl, som vet att politik inte är House of Cards....


Bilden? Årets FörstaMajmärke