Nej, ni är inte unga - ni är medelålders. Och jag med!

Läser lite roat Peter Anderssons postning om hur viktigt det är att ha unga representanter inom socialdemokratin. Han har naturligtvis helt rätt, men det blir också lite parodiskt när man betraktar "under trettiofem" som ungt.
Lol, kunde man skriva....
Ungdomshysterin breder givetvis ut sig även i partihierarkierna - trots att vi alla vet att det sämsta man kan göra för att accepteras inom politiken är att komma i trasiga jeans och Converse. Och vara under tjugofem - för är man över trettiofem är det bara coolt, tycker de andra över trettiofem...
Tiderna förändras, och vi med dem, och det fulaste man kan vara idag är medelålders. Ja, och så infödd svensk man med varselkläder - sånt vill man bara ha i demonstrationstågen. Där duger det inte ens att vara ung.

För ung är man under trettio. Sen spelar det ingen roll vad partikongressen har sagt - en trettiofemåring som klarade halva sitt liv utan internet är inte ung. Han eller hon är lika medelålders som jag är.
Nu har jag inga förhoppningar om att kunna vända skutan, men man måste ändå sätta upp ett varningens finger. De rödgröna har idag ett lika massivt stöd bland de unga - under trettio!!!! -som högern har bland pensionärerna. Men minns då att det var de pensionärerna som i mitten av sjuttiotalet blev borgare, och har fortsatt vara borgare. Radhusägarna, utlandsresenärerna, de som protesterade mot sin äldre syskons vänsterval under 68-perioden. De som testade proggen litegrann.
Poängen är att den generationen fick ett politiskt genomslag - var har vi genomslaget från de som idag väljer rödgrönt bland de unga? Inte på listorna i varje fall. Man kan naturligtvis klappa sig på bröstet över hur många under trettiofem man har på listorna - men hur många är under trettio, under tjugofem???
I min egen kommun är det rent bedrövligt. På samma vis är det inom mitt eget fackförbund. Och den här diskussionen får aldrig tystna.
Partiet och fackföreningsrörelsen befolkas idag av män i Dressmankavajer och smårutiga skjortor, och kvinnor med etnosmycken i öronen och scarfar - VARFÖR dessa scarfar??? - som har ganska stora barn, eller till och med barnbarn. Och det är de som sätter agendan. De vill inte vara gamla - det finaste man kan säga till nån idag verkar vara "men så ung du ser ut!"

Inte heller förvaltar min egen SSU-generation sitt ideologiska arv. Varför är inte våra ungar med i SSU? För min egen del hade jag knappt nåt val - jag skulle med i ungdomsförbundet, vilket jag är innerligt glad för idag. Varför har jag och andra låtit våra egna barn smita undan? Är vi så jädra rädda för att prata politik på fritiden numer? Det kan vara ganska upplyftande med en hetsig frukostdiskussion om det moraliskt riktiga i att äta apelsinmarmelad med råvaror från Israel, kan jag meddela. Även om jag knappast vinner just då...
Jag umgås dagligen med unga yrkesarbetare - unga ogifta män med unga ogifta mäns intressen. Ja, de har ju varselkläder och äter matlådan klockan nio så de kommer ju inte in i politiken naturligtvis, men när jag hör de matbordsdiskussionerna kan jag meddela att att jag är på Mars när de cirkulerar kring Venus (en ovanligt bildad liknelse, om jag får säga det själv).
Frågan är om generationsklyftan varit större nånsin än den är idag, fast det är på ett annat sätt - killarna säger att de är avundsjuka på mig som hade föräldrar som inte ville vara mina kompisar (och som jag inte behövde riskera träffa på krogen...) Jag kan förstå det, även om de svider i själen att de tycker sjuttiotalet är lika avlägset som jag tyckte om min ömma moders femtiotal.
Man löser inte frågan om att få in nya generationer i politiken genom att döpa om medelålders män och kvinnor till unga.

Jag ska nog odla mustasch igen, för att verkligen betona att jag är medelålders. Och rätt tillfreds med det!

Ha en trevlig Valborg alla ni som råkar läsa det här!



Översta bilden: Ungdomskandidater valet 2018. Understa bilden: Gammalt tjänsteleg. Hånfflin accepteras!