Den politiska journalistikens död

En gång på världen var de som bevakade inrikespolitik maktfaktorer att räkna med. Det kunde vara rent livsfarligt att komma på kant med de tre O:na, som så att säga satte ribban för något som tidigare varit ett ganska devot förhållande mellan makten och den granskande journalistiken.
Under många år fanns det också en fungerande politisk journalistik, som både kunde vara irriterande och partisk, och som vartefter den misskötta a-pressen ramlade omkull, kom att i allt större utsträckning handla om person och skandaler. Vi som var med minns ju Hans Ericsons famösa resa till diktaturens Spanien, och en radda andra politiska "skandaler," främst inriktade på att misskreditera Olof Palme - och utan att vara alltför partisk kan man ju säga att det är rent märkligt hur få borgerliga politiker som skärskådats. Eller så är det inte så märkligt.
Märkligt är att Mona Sahlins Tobleroneaffär fortfarande ska dras upp som nåt slags exempel på hennes olämplighet (nåt som inte ens var olagligt utan på sin höjd slarv) medan landets nuvarande finansminister utan vidare kan ha haft svart arbetskraft anställd - vilket faktiskt är olagligt - utan att nånsin behöva huka för den frågan. Man kan ju undra vad det beror på?
Dagens politiska reportrar är bara bleka återsken av sina föregångare, och alltså kommer de alltmer att förfalla till politiskt skandalsnask. Det var länge sen ett politiskt parti läckte sina färskaste nyheter till nån Mats Knutsson, Anders Pihlblad, Lena Mellin, Henrik Brors eller ens K-G Bergström.
Istället har de kommit att bli politiska kommentatorer, och idag är de på väg att bli passé. Det enda som återstår för att fortsätta vara faktorer att räkna med är just...tramset.
När hörde ni senast en politisk reporter ifrågasätta värdet av opinionsundersökningar? Eller ta en funderare på varför de politiska partierna idag har mediestrateger som lägger upp planen - men det är klart, det kan ju inte vara lätt att behöva inse att man reducerats till en nyttig idiot.
Idag är det ju inte längre de politiska journalisterna som sätter dagordningen - med nätet till sitt förfogande klarar partierna av det själva. Och gör det också själva.
De ifrågasätts ju nämligen - och det är de ovana vid. Flera av dem har också nån slags snobbig von-oben-attityd till sina läsare, och verkar totalt ointresserade av att den politiska debatten idag förs som aldrig förr utanför tidningarnas sidor. Alltså reduceras nu den politiske journalisten till en analytiker, och ofta en rätt dålig sån också. Jag ska inte rangordna dem efter uselhet, men det är trist när det intressantaste politiska reportaget idag sker i några tidskrifter istället för i dagstidningarna. Man kan ju konstera att det var rätt länge sen Mats Knutsson sa nåt annat än självklarheter, vilket också är ett tecken på hur liten roll han kommer att spela under valet 2010. Liten i förhållande till sina föregångare, menar jag.
Ska man idag kunna berätta nyheter om politik måste man använda medier, bloggar, diskussionsforum. Det är vad all journalistik kommer att handla om i framtiden - för läsarna blir allt mer informerade. En tidningskrönika idag är rätt ointressant, och skulle behöva kompletteras med Second Opinion eller Newsmill, för partierna går i debatt på ett helt annat sätt idag än bara för fyra år sen.
Man kan spelet idag - att bli utsedd till Sveriges bäste politiska journalist av makthavarna, vilket K-G Bergström blivit, är i mina ögon en tveksam ära. Lättast att manipulera, är ett annat omdöme om honom, direkt från Stora Nygatan.
De politiska journalisterna har länge varit en liten elitgrupp inom medievärlden, men också den grupp som hårdast fått känna av den nya tekniken. Idag finns det åtskilliga bloggar och nyhetssidor där man kan läsa avsevärt klokare, smartare och mer initierade analyser än i DN eller SvD, och den nerförsbacken kommer att fortsätta, om inget görs.
Men uppenbarligen kommer intet att ske - se inget, hör inget, säg inget. Och detta trots att de själva förmodligen är rätt medvetna om hur pendeln långsamt ändrat takt. Vad det beror på kan man fråga sig, men att det kommer bli en allt starkare symbios mellan de som har makten och de som är satta att bevaka den ( och vem har satt dem där????) är helt uppenbart.
Antingen blir man då nån slags politisk Se och Hör, som Politikerbloggen, ett slags cynisk slaskhink för skvaller, eller så går man helt enkelt över till den andra sidan, och blir presschef eller liknande. Eller konsult, med inriktning på att just smörja politiska journalister. Och allra värst är när man bara blir en politisk megafon.

Det är här alla dessa popularitetsmätningar kommer in - att som Aftonbladet pressa fram en löpsedel om "Monas kris" är ett symtom på en döende del av journalistiken. Det är faktiskt bara usel journalistik. Det finns inget nyhetsvärde i saken, och Lena Mellins analys är riktigt kass. Men det är alltså det bästa som en påstådd toppreporter på Den Största Kvällstidningen kunde klämma ur sig. Och det är minst lika illa på de andra tidningarna.

Tyvärr ser jag ingen ljusning i tunneln - det kommer ta ett tag innan de som har i uppdrag att skriva om politik i de etablerade medierna begriper att de är hopplöst distanserade av smartare människor. Jag hoppas de kommer ikapp - det behövs sannerligen en bra bevakning av svensk inrikespolitik.


Bilden? En cykelbil. Nåt som var en marginalföreteelse på femtiotalet men som sedan kördes om av snabbare och bättre fordon. Det finns fortfarande cykelbilar, ömt vårdade av snälla människor. Ungefär som politiska journalister...