Bättre Sverige men det får inte kosta?

Egentligen borde man skriva lite om nyspråket, och de värderingar som det medför, men egentligen är det väl rätt självklart hur det hänger ihop. Och det är precis lika väntat att det rödgröna förslaget skulle bemötas med kritik (fast att den skulle bli så jädra osaklig var ju tyvärr lite oväntat...)

Vill man ha bättre kvalitet i barnomsorgen är det antalet personer som jobbar där som det hänger på. Sätter man för många ungar på varje vuxen kommer det att sluta med att det kommer finnas ungar som inte blir sedda, som tappas bort, som får klara sig själva.

Vill man ha en bättre skola är det antalet personer som jobbar där som det hänger på. Och det är inte bara lärare det handlar om - de vuxna som fanns i skolan förr i världen finns inte där längre. I för stora klasser, i skolor där det inte finns tillräckligt många vuxna, kommer det finnas barn som faller emellan, som inte lär sig, som kanske kommer störa andra mer än de själva får i sig.

Vill man ha bättre sjukvård eller äldreomsorg är det personal det handlar om - man kan inte rationalisera bort mänsklig kontakt. I hemtjänsten behöver man kanske kunna sitta ner och prata en halvtimme med en ensam åldring som inte kommer ut så ofta - vilket man inte kan idag.

Människor kostar pengar. Vi kostar pengar. När mänsklig kontakt och omsorg blir marknadsmässigt värderat är det väldigt lätt att sätta en peng på det. Men hur värderar man en famn att krypa upp i? Nån som kan läsa ett vykort för ett par gamla grumliga ögon?

Välfärdens kärna kommer vara ett populärt uttryck 2010. Men i de orden finns inga extra händer på förskolan, sex minuter för skolfröken att lugna ner en upprörd åttaåring, ett parti skitgubbe på äldreboendet, eller kortare tid för att få träffa en sjukgymnast efter en höftledsoperation.
Det finns heller inga pengar till upprustning av skolor, sjukhus, järnvägar eller vägar. Och det är satsningar som ger jobb - och jobb har faktiskt inte skapats med de fyra sista årens politik. Istället har de här teoretiska modellerna som påstås visa att lägre skatter ger större tillväxt = mer jobb = mer välfärd för alla, fallit platt. Det funkar helt enkelt inte.

Jag har tjänat en massa pengar på jobbskatteavdraget. Men det är pengar som smakar illa och som jag kan tänka mig avstå från, när jag vet vilka som får betala det. Gamla, sjuka, arbetslösa. Mina ungar mår bättre i ett samhälle där klyftorna är mindre, och där vi inte uppgivet låter människor ramla ur skyddsnätet.
Vi behöver ett Sverige där vi bryr oss om varandra.