Besparingarna kommer att kosta liv

I takt med att arbetslivet anonymiseras och fritiden höjs till skyarna, faller också mediernas bevakning bort. Det var länge sen jag såg ett sånt monumentalt ointresse för avtalsrörelsen i dagspressen, och okunskapen flödar - helt plötsligt verkar det handla enbart om kronor och ören, när ändå andra viktiga saker ligger i potten. Vi pratar bemanningsföretag, kommande arbetstidsförkortningar, semestrar, pensioner; det mesta kommer upp när man förhandlar.
Hur vi arbetar är inte längre intressant.
Jag startade en gång i världen den här bloggen för att visa mina barn vad jag jobbade med. Våra jobb är inte längre så uppenbart konkreta som de en gång var, och då har jag ändå ett hyfsat påtagligt jobb, med bekanta verktyg och arbetskläder.
I den här anonyma påsen hamnar också arbetsmiljön. Jag jobbar på ställen, och byter om på platser som aldrig skulle accepteras av kontorspersonal. Jag har arbetstider som enbart är invanda, jag äter lunch på morgonen, jag kan förvänta mig att bli utskälld - fast jag är rätt bra på att skälla tillbaka - och jag är ständigt tvungen att vara på min vakt för att inte dö eller skada mig.
För arbetsmiljö handlar inte enbart om akuta risker; det handlar också om att slippa slita ut sig, eller om att trivas på jobbet. Det här var saker som det nerlagda Arbetslivsinstitutet pysslade med, och det lade regeringen ner så snart de kunde efter makttillträdet. Meningen var att de där sakerna skulle man hantera inom Arbetsmiljöverket, och dessutom i samarbete mellan fack och arbetsgivare...
Och sen skar man ner anslagen till Arbetsmiljöverket.
Att olyckorna och dödsfallen inte skulle minska med minskade resurser var väl rätt uppenbart. Ja, utom för ansvarig minister då.
Inom min sektor finns det ett intresse för att jobba med de här sakerna, på alla möjliga nivåer, men faktum är att det kostar pengar, och jag kan väl säga att arbetsgivarna visat måttligt intresse för att finansiera mer än de redan gör. Och pengar har man inte på Arbetsmiljöverket.

Generaldirektören talar klarspråk: Med mindre pengar blir det färre inspektioner. Och att ha råd med annat än akuta utryckningar med de resurserna är nog bara att glömma. Att man är stolt över att varje inspektör klarar av fler inspektioner än tidigare är knappt nån tröst - det genomförs färre inspektioner, och det förebyggande arbetet verkar ligga nere. Man kanske till och med kan fundera över vilken arbetsmiljö arbetsmiljöinspektörerna får - en trettioprocenting ökning av arbetsbelastningen kommer garanterat synas i sjukskrivningarna så småningom.

Som kamraten Byggblasket brukar påpeka - sluta utreda nu. Vi vet var felen ligger. Det är dags att ta reda på vems felet är. Jag är inte främmande för att bära upp ett antal likkistor till arbetsmarknadsministern och säga att: här har du resultatet av dina besparingar.

Ingen skulle bli förvånad om brottsligheten ökade om man minskade polisens resurser. Men när det gäller dödsfallen på jobbet är det uppenbarligen inte så.


Bilden? Redan som tjugoåring planerar byggnadsarbetaren för sin begravning.