Jag fick en kommentar på bloggen som väckte eftertanke. En arg, frustrerad människa som helt enkelt inte förstår att samhället ramlar sönder runt oss, bit för bit. En människa som - förmodligen -kommit i kläm när tryggheten rämnade; jag har inte snokat tillräckligt för att kunna säga det.
Men desperationen finns där - och en slags okunskap om hur det verkligen ser ut? Som rakt av kräver att fack och politiska partier ska göra rätt saker. Och som dessutom inte tycker att det finns tillräcklig skillnad mellan de politiska partierna.
Det skulle vara lätt att vara överlägsen och ha lite skoj på Inspireras bekostnad. Eller bara sådär påfrestande pedagogisk (ni vet - Reinfeldt har skapat den här situationen, borgarna slår sönder den generella tryggheten, försvagar facket blabla...) men...
Det är viktigare än så. Det här är den kunskap som finns i ett Ullareds-Sverige, där man inte läser politiska bloggar, eller ledarsidor, och kanske inte går på fackmöten (innan det är försent). Där man väljer lättsmält TV, där man tycker att det är bättre at jobba än att plugga. Där man fortfarande har en övertro på vilken hjälp man får av Försäkringskassan, eller tror att Arbetsförmedlingen faktiskt fixar fram ett jobb. Som det var förr.
Men förr finns inte längre.
Det är en allt kallare värld vi ser framför oss, baby.
Man kan ju hoppas att den ilska och frustration som växer faktiskt kan ge något bra tillbaka. Det var ju precis så den tidiga fackliga rörelsen växte; folk var förbannade på orättvisorna. Då på ett klassamhälle, idag på ett två-tredjedels-samhälle. Men jag är lika rädd för att frustrationen kan leda till ännu otäckare saker, och det är därför det är viktigt att lyssna till den ilska som finns.
Det är därför det är skit när politiker inte vill träffa de som drabbas av nedskärningar. Man döljer försämringarna bakom en anonym myndighet, trots att det är politiska beslut som ligger bakom - för då uppstår det helt makalösa: Det är Försäkringskassans fel att folk utförsäkras, inte regeringens! Det är Arbetsförmedlingens fel att arbetslösa inte får jobb, inte regeringens!
Och det är inte heller första gången jag träffar på människor som tycker att "vafan, facket får göra något!!!!" Ursäkta mig, men vad? Och varifrån har ni fått uppfattningen att facket skulle ha sån makt? Det här är ett återkommande tema när man träffar folk på byggena. Eller att de inte tycker att det "ger nåt" att vara med. Den debatten har jag varje dag.
Jag tycker synd om alla de som drabbats av försämringarna. Men jag tycker mindre synd om dem om de inte lyckats ta reda på vem som ligger bakom. Att bunta ihop politiker till en likadan klase är att lura sig själv - det är skillnad mellan partierna, och i politiken.
Frågan är ju vem som verkligen kan föra de utförsäkrades talan? För politik är inte logisk. Häromveckan berättade en kompis att hennes utförsäkrade mormor röstade på centern, för det hade hon alltid gjort. Tradition är ingen dålig partipiska.
Bröd och skådespel, sade redan den romerske skalden Juvenalis. Eller dokusåpor och jobbskatteavdrag. Mer pengar i plånboken och en Thailandsresa, och sen behöver man inte engagera sig mer. Faktum är att man idag kan titta på TV en hel vecka, lyssna på radio en hel vecka utan att behöva få veta vad som händer i världen.
Man kan välja bort att veta. Det måste ju vara valfrihet i sitt esse, eller hur?
Jag tänker inte heller vara alltför försiktig mot de här som idag ställer dessa omöjliga frågor, som är i chock över hur de blir behandlade, som aldrig kunde tro att de kunde bli uppsagda, avlagda, undanskuffade.
Var har ni varit? Vad har ni läst, sett, hört? Det här är inte ett tryggt land där vi tar hand om varandra längre.
Vänd er ilska mot rätt saker. Mot de som faktiskt tror att landet blir bättre genom att de som har det illa ska få det ännu sämre.
Jag vet inte hur vanlig jag är, men jag värjer mig mot att buntas ihop med heltidsavlönade politiska djur av olika kulörer. Jag har ett vanligt jobb, och jag tycker ändå att politik är viktigt nog för att engagera mig, tillbringa massor med obetald tid på möten och aktiviteter. Och i min värld är jag inte ovanlig - nästan alla jag träffar på alla dessa möten är undersköterskor, banktjänstemän, rockabillyfans, ensampappor och flerbarnsmammor, eller pensionärer eller kollektivtrafikanter.
Tro mig, vi vet hur verkligheten ser ut.
Däremot måste jag absolut erkänna att jag underskattat hur många som faktiskt inte vet saker. Hur långt Brödet och Skådespelet har nått in i folksjälen. Att vi på alla dessa möten ofta behöver berätta för varandra hur det verkligen är.
För den här klyftan växer - antingen den är avsiktligt skapad för att fördumma menigheten, eller om det bara är en bi-effekt av ett alldeles för bekvämt samhälle, där man ser att trygghetens väggar raseras, men man ser inte vem som håller i bilmaskinen....
Bilden? En rivningskula - ett sätt att riva som jag aldrig sett i levande livet. Den tunga stålkulan som hängde från en kran, slog med kraft in i huskroppen och demolerade den. Det är en gammaldags metod, eftersom den både är svår att kontrollera och ofta ger upphov till andra, helt oplanerade konsekvenser.... Känns det igen?
5 kommentarer:
Väldigt bra skrivet, Calle!
Det kan vara på sin plats att säga att nästan alla som jobbar politiskt är "vanliga" människor. Som ser verkligheten, men som tolkar den olika och ser olika på hur man ska kunna förbättra den.
Sedan kan det finnas en politisk tondövhet - man är så insyltad att man inte längre kan se sina egna fel, utan bara motståndarens.
Men oavsett övertygelse känns det som allt färre når fram till de där som bara sitter och är förvirrade och arga. Och vad händer med det vakuumet?
Förbannat bra skrivet! Jag som är en helt ovanlig människa och mycket politiskt intresserad märker varje dag hur oinformerade och även ointresserade de allra flesta är. Det tillhör verkligen undantagen att man träffar någon som "följer med" i den verkliga utvecklingen. Jag känner mig mycket ensam! Är inte med i något parti eftersom jag bor på liten ort där S är det enda parti till vänster och det är inte mycket till vänster. Det är lätt som du säger att raljera men det leder bara åt helvete. 30 års SAF-SN propaganda får tyvärr påverkan tillsammans med att vi har haft ett bra och tryggt samhälle. Det kommer att ta tid men jag tror att det "sovande folket" vaknar till slut.
Ja du Calle vari består de politiska skillnaderna? Det är ju inte direkt ideologiska skillnader mellan blocken vi har ju lite marknadsliberalism vs mycket marknadsliberalism. 90-talets saneringspolitik och EU-anpassning har ju för alltid stampat ut den lilla socialistiska glöden som fanns kvar i SAP. Idag accepterar man fullt ut marknadsliberalismen, socialismen nämns inte ens längre.
Det rödgröna regeringssamarbetet gör att även V binder sig fast vid det ideologiskt döda SAP och går samma öde till mötes som franska och italienska kommunist partiet innan dem, dvs. att de blir helt utraderade som politisk kraft.
För domen från folket kommer vara hård när den rödgröna regeringen inte leverar det mandat de har från folket dvs. att bedriva en proggresiv inte nödvändigtvis socialistisk men iaf keynisiansk politik för full sysselsättning, stark arbetsrätt etc.
Den politiken är inte längre SAP intresserad av att bedriva. Pigavdrag och skatteavdrag är något som är djupt förankrat i den socialdemokratiska partiledningen.
Så vad föreslår jag för lösning? Det vette fan. En gång i tiden var jag väldigt politiskt engegerad men nu känner jag bara bitterhet. Men att säga att det är gigantiska skillnader mellan S och M är att ljuga - inte för att M härmar S annat än retoriskt utan för att S helt släppt alla som helst ambitioner på att vara ett arbetare parti. Att folk är bittra och uppgivna är inte så märkligt, att folk hatar fk och ams istället för borgarregimen kan man tycka är slött men så länge vi har en opposition som bara eftersträvar kosmetiska skillnader är det svårt att klandra dem.
Calle! Du är fantastisk. Önskar att jag kunde formulera mig hälften så bra som du. Tack!
Skicka en kommentar