Besparingarna kommer att kosta liv

I takt med att arbetslivet anonymiseras och fritiden höjs till skyarna, faller också mediernas bevakning bort. Det var länge sen jag såg ett sånt monumentalt ointresse för avtalsrörelsen i dagspressen, och okunskapen flödar - helt plötsligt verkar det handla enbart om kronor och ören, när ändå andra viktiga saker ligger i potten. Vi pratar bemanningsföretag, kommande arbetstidsförkortningar, semestrar, pensioner; det mesta kommer upp när man förhandlar.
Hur vi arbetar är inte längre intressant.
Jag startade en gång i världen den här bloggen för att visa mina barn vad jag jobbade med. Våra jobb är inte längre så uppenbart konkreta som de en gång var, och då har jag ändå ett hyfsat påtagligt jobb, med bekanta verktyg och arbetskläder.
I den här anonyma påsen hamnar också arbetsmiljön. Jag jobbar på ställen, och byter om på platser som aldrig skulle accepteras av kontorspersonal. Jag har arbetstider som enbart är invanda, jag äter lunch på morgonen, jag kan förvänta mig att bli utskälld - fast jag är rätt bra på att skälla tillbaka - och jag är ständigt tvungen att vara på min vakt för att inte dö eller skada mig.
För arbetsmiljö handlar inte enbart om akuta risker; det handlar också om att slippa slita ut sig, eller om att trivas på jobbet. Det här var saker som det nerlagda Arbetslivsinstitutet pysslade med, och det lade regeringen ner så snart de kunde efter makttillträdet. Meningen var att de där sakerna skulle man hantera inom Arbetsmiljöverket, och dessutom i samarbete mellan fack och arbetsgivare...
Och sen skar man ner anslagen till Arbetsmiljöverket.
Att olyckorna och dödsfallen inte skulle minska med minskade resurser var väl rätt uppenbart. Ja, utom för ansvarig minister då.
Inom min sektor finns det ett intresse för att jobba med de här sakerna, på alla möjliga nivåer, men faktum är att det kostar pengar, och jag kan väl säga att arbetsgivarna visat måttligt intresse för att finansiera mer än de redan gör. Och pengar har man inte på Arbetsmiljöverket.

Generaldirektören talar klarspråk: Med mindre pengar blir det färre inspektioner. Och att ha råd med annat än akuta utryckningar med de resurserna är nog bara att glömma. Att man är stolt över att varje inspektör klarar av fler inspektioner än tidigare är knappt nån tröst - det genomförs färre inspektioner, och det förebyggande arbetet verkar ligga nere. Man kanske till och med kan fundera över vilken arbetsmiljö arbetsmiljöinspektörerna får - en trettioprocenting ökning av arbetsbelastningen kommer garanterat synas i sjukskrivningarna så småningom.

Som kamraten Byggblasket brukar påpeka - sluta utreda nu. Vi vet var felen ligger. Det är dags att ta reda på vems felet är. Jag är inte främmande för att bära upp ett antal likkistor till arbetsmarknadsministern och säga att: här har du resultatet av dina besparingar.

Ingen skulle bli förvånad om brottsligheten ökade om man minskade polisens resurser. Men när det gäller dödsfallen på jobbet är det uppenbarligen inte så.


Bilden? Redan som tjugoåring planerar byggnadsarbetaren för sin begravning.

Byggnadsarbetares liv värderas inte lika högt!!!

Kamraten Renen Johansson (ja, han heter Kent men det är tveksamt om han lystrar till det) syns i detta Rapportinslag, föranlett av senaste tidens dödsolyckor. Och det är ju inte bara dödsolyckor - folk gör sig illa hela tiden på byggen.
Frågorna han ställer är relevanta, och det tragiska är att han måste ställa dem igen. Vi är trötta på att ställa dem igen och igen och igen. Jag har gjort det själv, otaliga gånger - här och här till exempel. Jag är ännu mer förbannad idag - regeringens besparingar på arbetsmiljöverket och arbetarskyddet dödar oss.
Inte direkt, men när man sänker den allmänna nivån i nån slags blåögd övertygelse om att "det nog blir bra ändå" så kommer vi att dö. Eller lemlästas. Eller slitas ut. Att förvånas över det är som att förvånas över att bankrånen ökar om man tar bort poliser, eller att vanvården av djur ökar om man försämrar djurskyddet.

Jag vill ha en hearing om döden på arbetsplatserna. Jag vill att mitt eget fackförbund tar initiativet till det - och ser till att skyddsombud och medlemmar får komma till tals. Jag vill tammefan ha de som beslutat om besparingarna mot väggen - förklara er!
Som Paris Hilton (smeknamn på PEAB-kompis) sa: Om tre poliser, eller tre lärare, eller tre journalister dött på fyra dagar så hade det varit extra Aktuellt, sorgemarscher och tysta minuter, och extra-debatter i riksdagen.

Nu händer ingenting. Istället får vi finna oss i att angripas av djupt okunnigt folk, som hävdar att vi är lata och odugliga. Och det är exakt samma folk som sedan beslutar om att dra ner på Arbetsmiljöverkets resurser. De kan förresten också få komma på den hearingen, om de törs.
Nånstans kan man ju bara konstatera att om företagen i allt större grad ska få hantera arbetsmiljön, utan att riskera kontroller, så kommer det här att bli ännu värre.

För skulle du vilja dö på jobbet idag?


Bilden? Klämskadad byggnadsarbetare förs iväg - en syn som är alltför vanlig...

Ännu ett dödsfall, ännu en olycka

Vid rivning av en skola i Södertälje dödades idag en byggnadsarbetare när taket rasade in. Sorgen är bedövande på Byggettans repskaps årsmöte där jag sitter. Tre döda på en vecka. Nåns är felet. Och vi - Stockholms byggjobbare - är helt överens om att det beror på de nedskärningar som gjorts i arbetarskyddet, om de borttagna sanktionsmöjligheterna. Om den bristande kraften i arbetsmiljöarbetet.

Det handlar inte om att det kanske finns lite pulver kvar i Arbetsmiljöverket och dess inspektörer - vad det handlar om är att man talar om att det här är inte viktigt, när man skär i den verksamheten. Vi är usla på arbetarskyddet i Sverige numer - och har blivit det på fyra år.

...och det är bara mars än

Byggblasket är också bedrövad.


Bild. Klicka!

Ingen ska behöva dö på jobbet!

Två dödsolyckor på två dar - det här är åt helvete. Först en kranis i Kallhäll som kläms ihjäl, därefter en sju tons betongvägg som faller över en byggnadsarbetare. Mina tankar går till hans familj, men också till hans arbetskamrater.
Dödsolyckorna sätter spår i själen - man blir lite mer dämpad ett tag, en stol står tom. Väskan hänger kvar, skåpet är fyllt med saker. Kanske en matlåda, som nån till sist tigande tar ut, för att det är en sån påminnelse om ett glatt skratt på andra sidan bordet, en oanständig t-shirt, eller bilsnack eller kivande om favoritlaget.
Vi är våra arbetsliv så mycket mer än vi tror, och vi lever med våra arbetskamrater mer än vi vill erkänna.
Mars blev en bedrövlig månad...

Domen har fallit om Kistaolyckan

I fredags föll domen mot den konstruktör som stått åtalad för vållande till annans död vid Kistaolyckan (här). Och domen blev skyldig.
Egentligen är det inte att förvånas över - men man börjar ju fundera på hur konstruktören tänkte. Gudarna ska veta att man har annat att se upp för på en byggarbetsplats utan att också behöva vara skraj för att materielen ska vara undermålig. Och vad var syftet med denna underdimensionering? Kan man misstänka att det fanns nån krona att spara?
Visst, det finns säkert mänskliga hänsyn att ta. Jag är övertygad om att konstruktören mår dåligt av det som blev konsekvensen. Men samtidigt är det bra att det faktiskt blir fällande domar för såna här saker - det vanliga är ju nämligen att brott ej kan styrkas när folk dör på byggena.


Byggblasket om saken


På bilden den omtalade balken

Lägre lön åt de gamla istället!!!

Istället för att sänka lönerna för unga, som nu centern vill, ska man naturligtvis sänka den för de gamla. Det finns en rad helt logiska skäl till det:

Gamla har lägre utgifter än unga. Att vara ung idag är överjävligt dyrt.

Gamla ska inte skaffa fler barn. För många unga är det en huvuduppgift.

Gamla har mindre familjer att försörja. De unga har istället växande familjer.

Gamla har gjort alla sina grundinvesteringar. Unga ser en enda uppförsbacke med lån och amorteringar framför sig.

Gamla har kunnat spara pengar under lång tid. Unga har inte en sekin på kistbotten.

Gamla festar knappt. Vet Centern vad en helkväll på stan kostar?

Gamla handlar knappt. Unga handlar hela tiden, vilket är bra statens ekonomi = konsumera sig ur krisen. DET är inte något den gamla generationen kommer bidra till...

Gamla vill inte ta till sig teknik. Unga spenderar massor med pengar på ny teknik.

Gamla sitter fast i trygga anställningar. Unga hoppar bara mellan jobb och vikariat. Den som har en fast tjänst klarar mycket bättre av en lönesänkning än den som riskerar att bli arbetslös när som helst

Och mer därtill. Man kan ju fråga sig varför semestern blir längre ju äldre man blir? Det är väl när man är ung man behöver vara ledig? Mycket. Gamla har ju inte ens vett att sova länge på morgnarna. Eller varför de ska ha rabatt på en massa saker - alla småbarnsföräldrar vet att det alltid är väldigt mycket månad kvar i slutet av lönen...

Strängt taget skulle man ju kunna avskaffa pensionärerna helt och hållet - låt folk vara lediga när de orkar ha nån nytta av det

Så vad väntar Centern på? Ta nu ett rejält grepp och ge er på de gamla istället. De ska ju hur som helst dö snart, så de rösterna har väl centern råd att förlora.

Andra om saken

Feldermania, Peter Andersson, Johan Westerholm

Bilden? Gamla människor har på tok för roligt

Besparingarna dödar oss. Om borgerlig förvåning

I samband med det borgerliga makttillträdet för två år sen var ett par av de första åtgärderna som de genomförde både väntade och fruktade. Dels mördade man Arbetslivsinstitutet, en verksamhet som ansågs vara för "fackföreningsinfluerad" och därmed ett rött skynke för nyliberaler, och dels satte man kapsågen i Arbetsmiljöverket. Här skulle det sparas pengar, för det var nästinitill kränkande för svenska företagare att de behövde övervakas eller få pekpinnar. Dessutom kostade verksamheten för mycket.
Man skulle ju i efterhand vilja fråga statssekreterare Eva Uddén vid arbetsmarknadsdepartementet om priset för en kapad hand. Eller en död pappa. Jag har hört borgerliga företrädade tala om att skyddsarbetet skall skötas av företagen själva, och då är vi där igen - man överlåter åt de anställda att ta konflikten med chefen. En konflikt som nästan alltid slutar med att chefen vinner. Istället skulle man få en smiley....
I synnerhet när skyddsombuden blir färre och färre, och man inte längre har nån aning om vilka som har uppgiften. Under tiden dör folk - och från Rosenbad uttrycker man sin "bestörtning". Men mer pengar eller resurser är det inte fråga om. Sverige befinner sig numer långt ner på listan över länder som har en god täthet av arbetsmiljöinspektörer, och de som finns får slita som djur. Detta i ett arbetsklimat som sliter allt hårdare på många.
Det här är en cynism som kanske inte är direkt avsiktlig, men som inte kan komma som en överraskning. Det var många som spådde att dödsfallen skulle bli fler i takt med neddragningarna, inte minst som uppenbara arbetsmiljöbrott läggs ner i parti och minut av domstolarna, vilket Ekot rapporterade om. Man undrar ju i sitt stilla sinne om den borgerliga regeringen skulle bli lika överraskad om bankrånen sköt i höjden sedan man tagit bort en massa poliser.

Bilden föreställer en smiley, som kan se ut på många olika sätt

Besparingen kostade liv. Om Kistaolyckan

Dödsolyckorna har varit för många i år. Även om Arbetsmiljöverkets direktör Mikael Sjöberg är onödigt lojal mot regeringen, är det inte att tveka om att de besparingar som genomförs inom verket slår hårt ute i verkligheten. Det finns en naivitet hos Sven-Otto Littorin och hans gelikar om att sånt här kan arbetsmarknadens parter reglera själva, utan lagar eller tvångsmedel. Även om vi - som står i produktionen - vet att så snart risken för upptäckte försvinner, så ökar olyckorna. Så enkelt är det.
Om detta har jag bloggat tidigare och kommer att fortsätta. Det finns andra som inte tycker det. Vad jag tycker om dessa är knappast värt att skriva.
Det senaste exemplet på hur det kan bli när bristande säkerhetstänkande kopplas med stress och snålhet är det hemska olyckan i Kista, där man ska utöka köptemplet med ytterligare 17 000 kvm

Jag kände lite extra den här gången, eftersom jag var en av de glada gossar som genomförde den första ansiktslyftningen av Kista Galleria, mellan 2000-2003. På bilden ovan hade vi bygghiss och släpade in material till det som skulle bli nya ICA. Klickar man på bilden ser man nästan precis mitt i kylaren på en bil, krossad under ett HDF-bjälklag.
Jag åkte alltså dit och tog mobilkameran med mig. Jag var inte den ende ledige byggnadsarbetaren som stod där, allvarlig, och visste hur det känns när man står på den nymonterade kassetten. Vi var fler. Det är också ett sätt att visa sin aktning - för många av de som stod där var det kanske bara en olycka, för oss är det en grav.
Först utgick vi alla från att det var en montageolycka, men efter att ha pratat med några av AV:s inspektörer på plats förstod vi att det nog inte var så enkelt. Idag läser vi att det med största anledning är en besparing på stålet, en nedgång i dimension, som ligger bakom
Det hindrar dock inte att man funderar på hur i helvete de kunde ha biltrafik igång under tillbyggnaden, innan den är säkrad och fast. Det här är inte en liten förbifartsled utan en hårt trafikerad väg, med både bussar och lastbilar. Även om man fått tillstånd, vilket man enligt uppgift inte ens hade, skadar det ju inte att tänka också
Utsikt från bron vid Kista Science Tower. Man ser hur skyliften också mosats av de nedfallande blocken
Det pågår nu en utredning, som så småningom kommer att utmynna i ett åtal mot nån, var så säkra. Nån tjänsteman kommer att dömas, skandaliseras och kanske t o m få skaka galler - men jag kan lika mycket lova att de ekonomiska viten som de ansvariga företagen kommer drabbas av är mycket små.
Byggettans ordförande, Johan Lindholm, intervjuades i TV4 morronen efter och skrädde inte orden - arbetsmiljöinspektörerna måste få mer maktmedel att tillgå.
Det här var inte första byggolyckan i år, och garanterat inte den sista heller. Jag kan inte rå för att jag blir rejält förbannad när jag ser vilket glapp det finns i säkerhetstänkandet. Varför lyssnar man inte på folk - efter att ha sett de här balkarna - de nerkrympta - måste jag säga att de såg ut som smäck. Jag kan utan att säkert veta, lova att det framförts tvivel om deras bärkraft från gubbarna. Men att man ryckt på axlarna åt det hela.