Den eviga dödsdansen - ännu fler byggnadsarbetare har dött

 


Jag får ett samtal från en kompis. Stor olycka i Värtan. Fortums bygge. Vägg har rasat. Ingen vet hur många som dött. Och den eviga frågan - känner du nån som är där?

  Visst gör jag det. Samtidigt som magen drar ihop sig ringer jag och ringer och ringer. Måtte det inte vara nån jag känner. Måtte de ha klarat sig. Under en gigantisk skrothög av trasig betong, förvridet stål, spräckta massor. Stoftet har inte ens lagt sig när grabbar börja klättra i resterna, förtvivlat letande efter nån. En fot. En hjälm.

  Ni kan inte föreställa er. Det är som efter ett raketanfall. Och man rör sig som i trans. Stänger av samtidigt som man sätter på sökblicken, lyssnar. Vrålar till varandra. Folk kommer springande, alla vill hjälpa till, några kommer mest vara i vägen. Hugg i här, vi behöver en lastmaskin...

  På avstånd hör man sirener. Det är som på film. Efteråt minns man detaljer. Man minns lukten, skräcken. Nån som hela tiden gapar om att det inte är säkert än, gå inte dit. Nån annan vrålar tillbaka att det ligger för fan folk härunder. Nån kommer med en FörstaHjälpenväska, vad man nu ska med den till när nån hamnat under en betongvägg. Absurda saker sägs. Nån skämtar till det, ingen blir förbannad - man reagerar olika.

  Folk pratar i telefon, i radio. Utanför grindarna samlas nyfikna.

  Det ser likadant ut jämt. Som en jävla krigszon. En gång till och en gång till och en gång till.

  Jag började blogga för åtta år sen. Under den tiden har jag fler gånger än jag orkar tänka på skrivit om olyckor. Jag har hunnit uppleva några själv också. Gudskelov utan dödsfall, men det har varit nära. Sådär nära att man efteråt skickar ett sms till nära och kära - jag är OK, älskar er!!! Man kramar ungarna lite extra när man kommer hem. Den här gången klarade sig de jag känner.

  Jag vet inte mer än nån annan. Inte ringer jag folk heller för att få veta mer - de har annat att göra på arbetsplatsen. Bygget stänger, folk åker hem. Erbjuds stödsamtal, telefonnummer att ringa. Allting efter olyckan går som på räls. Men mardrömmarna kan ingen göra något åt. Man pratar med varandra på det där viset som män gör. Hur mår du? Jorå...

  Inte orkar jag tjata om bristande säkerhet, om kollektivavtal, om ett överbelastat Arbetsmiljöverk, om skyddsombud. Inte idag. Inte om att dödsfallen kommer bli fler ju fler byggen som startas. Inte om tidsplaner som är viktigare än liv och lem. Inte idag. Eller om att om de döda saknade kollektivavtal kommer de efterlevande inte få många kronor.

  Idag är det bara den desperata skräcken det handlar om. Sorgen. Rädslan. Har nån slarvat? Har nån följt anvisningarna?

  Och man går lite försiktigare ett par dar. Stämningen är inte lika uppsluppen. Nåns kaffekopp står kvar, får stå kvar. Man flyttar den inte utan vidare. Det finns regler runt sånt.

  Vi är ett brödraskap nånstans. Vi lever tillsammans i trånga utrymmen, på farliga platser. Varje dag går man på ställen där saker kan hända, hanterar maskiner som kan ta livet av en, vinglar med materiel mellan kollegor och ställningar. Is och snö, halka, saker som kan komma rasande från flera våningar upp. Man riskerar livet ihop, hur töntigt och gammeldags det än kan låta. Hans smärta kan bli min smärta.

  Och om det ska jag också skriva. Men inte idag.

  Idag är det dagen när ännu fler byggnadsarbetare dog.


Företaget saknade kollektivavtalet här
Arbetsmiljöverket saknar resurser att kontrollera här
Byggen hårdast drabbade här


Bloggat fr min iPhone



 
 

Två byggnadsarbetare döda.

Klistrar in från SvT Text. Bloggen har varit dum i huvudet och onåbar, annars hade det här varit skrivet igår.

  Två dog vid byggarbete i gruva        
                                      
Två personer omkom i dag när hiss-    
korgen de befann sig i lossnade från  
en lyftkran i Vitåforsgruvan i        
Malmberget. Fallet kan ha varit       
närmare hundra meter.                 
                                      
Kranföraren chockades svårt. De om-   
komna, enligt medieuppgifter far och  
son, var arbetare hos en underentrep- 
renör som höll på med byggnadsarbete  
på den nya huvudnivån i gruvan.       
                                      
Polisen och Arbetsmiljöverket ska     
utreda olyckan. Enligt ansvarig       
personal vid gruvan beror olyckan     
troligen på materialfel eller         
handhavandefel. 

Jag orkar inte skriva mer om det just nu. Jag kan bara hoppas att det blir ytterligare en flisa i ögat på de som får besöka Arbetsmiljömässan i Jönköping. GÖR NÅT FÖR HELVETE!!!!

Jag vill ha en hearing om byggolyckorna!!!

Man är ju inte mer än människa. Därför puffar jag idag för att jag är intervjuad i LO-tidningen här. Lite stolt är man ju över att en del blogginlägg sprids mer än andra
Dessutom kan jag ju inte låta bli att beklaga Bo Antonis inställning, när han förkastar idén om en hearing. Jag är jävligt nyfiken på vad han tycker att vi ska göra istället? Och vad han tror att en hearing skulle innebära. Vi ska tydligen invänta utredningarna om de här senaste dödsfallen.

Ursäkta, men det där är ju där vi är. Och INGET händer!!!!


Vi VET vad som är fel. Frågan är VEM som ska se till att det blir bättring. VAR ligger systemfelet? Det är precis vad en hearing skulle handla om, inte nån slags folkdomstol. Man kan ju ha såna om det mesta.... Men om Bo Antoni och Sveriges Byggindustrier har en bättre idé, som är oprövad, så varsågoda! Kläm fram med det.


Bilden? Begrip det den som kan....

Byggnadsarbetares liv värderas inte lika högt!!!

Kamraten Renen Johansson (ja, han heter Kent men det är tveksamt om han lystrar till det) syns i detta Rapportinslag, föranlett av senaste tidens dödsolyckor. Och det är ju inte bara dödsolyckor - folk gör sig illa hela tiden på byggen.
Frågorna han ställer är relevanta, och det tragiska är att han måste ställa dem igen. Vi är trötta på att ställa dem igen och igen och igen. Jag har gjort det själv, otaliga gånger - här och här till exempel. Jag är ännu mer förbannad idag - regeringens besparingar på arbetsmiljöverket och arbetarskyddet dödar oss.
Inte direkt, men när man sänker den allmänna nivån i nån slags blåögd övertygelse om att "det nog blir bra ändå" så kommer vi att dö. Eller lemlästas. Eller slitas ut. Att förvånas över det är som att förvånas över att bankrånen ökar om man tar bort poliser, eller att vanvården av djur ökar om man försämrar djurskyddet.

Jag vill ha en hearing om döden på arbetsplatserna. Jag vill att mitt eget fackförbund tar initiativet till det - och ser till att skyddsombud och medlemmar får komma till tals. Jag vill tammefan ha de som beslutat om besparingarna mot väggen - förklara er!
Som Paris Hilton (smeknamn på PEAB-kompis) sa: Om tre poliser, eller tre lärare, eller tre journalister dött på fyra dagar så hade det varit extra Aktuellt, sorgemarscher och tysta minuter, och extra-debatter i riksdagen.

Nu händer ingenting. Istället får vi finna oss i att angripas av djupt okunnigt folk, som hävdar att vi är lata och odugliga. Och det är exakt samma folk som sedan beslutar om att dra ner på Arbetsmiljöverkets resurser. De kan förresten också få komma på den hearingen, om de törs.
Nånstans kan man ju bara konstatera att om företagen i allt större grad ska få hantera arbetsmiljön, utan att riskera kontroller, så kommer det här att bli ännu värre.

För skulle du vilja dö på jobbet idag?


Bilden? Klämskadad byggnadsarbetare förs iväg - en syn som är alltför vanlig...

Ännu ett dödsfall, ännu en olycka

Vid rivning av en skola i Södertälje dödades idag en byggnadsarbetare när taket rasade in. Sorgen är bedövande på Byggettans repskaps årsmöte där jag sitter. Tre döda på en vecka. Nåns är felet. Och vi - Stockholms byggjobbare - är helt överens om att det beror på de nedskärningar som gjorts i arbetarskyddet, om de borttagna sanktionsmöjligheterna. Om den bristande kraften i arbetsmiljöarbetet.

Det handlar inte om att det kanske finns lite pulver kvar i Arbetsmiljöverket och dess inspektörer - vad det handlar om är att man talar om att det här är inte viktigt, när man skär i den verksamheten. Vi är usla på arbetarskyddet i Sverige numer - och har blivit det på fyra år.

...och det är bara mars än

Byggblasket är också bedrövad.


Bild. Klicka!