Den eviga dödsdansen - ännu fler byggnadsarbetare har dött

 


Jag får ett samtal från en kompis. Stor olycka i Värtan. Fortums bygge. Vägg har rasat. Ingen vet hur många som dött. Och den eviga frågan - känner du nån som är där?

  Visst gör jag det. Samtidigt som magen drar ihop sig ringer jag och ringer och ringer. Måtte det inte vara nån jag känner. Måtte de ha klarat sig. Under en gigantisk skrothög av trasig betong, förvridet stål, spräckta massor. Stoftet har inte ens lagt sig när grabbar börja klättra i resterna, förtvivlat letande efter nån. En fot. En hjälm.

  Ni kan inte föreställa er. Det är som efter ett raketanfall. Och man rör sig som i trans. Stänger av samtidigt som man sätter på sökblicken, lyssnar. Vrålar till varandra. Folk kommer springande, alla vill hjälpa till, några kommer mest vara i vägen. Hugg i här, vi behöver en lastmaskin...

  På avstånd hör man sirener. Det är som på film. Efteråt minns man detaljer. Man minns lukten, skräcken. Nån som hela tiden gapar om att det inte är säkert än, gå inte dit. Nån annan vrålar tillbaka att det ligger för fan folk härunder. Nån kommer med en FörstaHjälpenväska, vad man nu ska med den till när nån hamnat under en betongvägg. Absurda saker sägs. Nån skämtar till det, ingen blir förbannad - man reagerar olika.

  Folk pratar i telefon, i radio. Utanför grindarna samlas nyfikna.

  Det ser likadant ut jämt. Som en jävla krigszon. En gång till och en gång till och en gång till.

  Jag började blogga för åtta år sen. Under den tiden har jag fler gånger än jag orkar tänka på skrivit om olyckor. Jag har hunnit uppleva några själv också. Gudskelov utan dödsfall, men det har varit nära. Sådär nära att man efteråt skickar ett sms till nära och kära - jag är OK, älskar er!!! Man kramar ungarna lite extra när man kommer hem. Den här gången klarade sig de jag känner.

  Jag vet inte mer än nån annan. Inte ringer jag folk heller för att få veta mer - de har annat att göra på arbetsplatsen. Bygget stänger, folk åker hem. Erbjuds stödsamtal, telefonnummer att ringa. Allting efter olyckan går som på räls. Men mardrömmarna kan ingen göra något åt. Man pratar med varandra på det där viset som män gör. Hur mår du? Jorå...

  Inte orkar jag tjata om bristande säkerhet, om kollektivavtal, om ett överbelastat Arbetsmiljöverk, om skyddsombud. Inte idag. Inte om att dödsfallen kommer bli fler ju fler byggen som startas. Inte om tidsplaner som är viktigare än liv och lem. Inte idag. Eller om att om de döda saknade kollektivavtal kommer de efterlevande inte få många kronor.

  Idag är det bara den desperata skräcken det handlar om. Sorgen. Rädslan. Har nån slarvat? Har nån följt anvisningarna?

  Och man går lite försiktigare ett par dar. Stämningen är inte lika uppsluppen. Nåns kaffekopp står kvar, får stå kvar. Man flyttar den inte utan vidare. Det finns regler runt sånt.

  Vi är ett brödraskap nånstans. Vi lever tillsammans i trånga utrymmen, på farliga platser. Varje dag går man på ställen där saker kan hända, hanterar maskiner som kan ta livet av en, vinglar med materiel mellan kollegor och ställningar. Is och snö, halka, saker som kan komma rasande från flera våningar upp. Man riskerar livet ihop, hur töntigt och gammeldags det än kan låta. Hans smärta kan bli min smärta.

  Och om det ska jag också skriva. Men inte idag.

  Idag är det dagen när ännu fler byggnadsarbetare dog.


Företaget saknade kollektivavtalet här
Arbetsmiljöverket saknar resurser att kontrollera här
Byggen hårdast drabbade här


Bloggat fr min iPhone