Stressen ger dåliga hus



Hur märkligt det än kan låta för dem som alltid står och väntar på en hantverkare – den sortens historier kan jag massor av – så är det emellanåt mycket bråttom på mitt arbete.

Det beror säkert på flera saker men nästan mest på mycket optimistiska tidplaner, och för lite folk. Förr i världen, när jag gjorde min jämställda plikt och stannade hemma med sjuka barn, kunde jag nästan se framför mig hur en arbetsledare eller lagbas skar tänder när man ringde och berättade att lilleman kräktes, och det var min tur att vara hemma. Jävla jämlikhet, som en lagbas som vill vara anonym uttryckte det.

Jobbar man på en liten arbetsplats finns det sällan nån som täcker upp. Inte heller är det så att jobbet lagras upp på skrivbordet i en hög innan ledningen måste gripa in; saker måste göras ändå, och hur vi fått ihop det emellanåt övergår mänskligt vetande.
Det är då det blir övertid, helgjobb och pengar på kontot. Eller borde bli. På en del av småfirmorna har man förväntats ställa upp hela tiden, alldeles oavsett att man faktiskt har den där familjen, eller fotbollsträning eller sånglektion. Och när man sedan ska räkna ut vad det blir ser chefen ut som han utsatts för svår tortyr.

Nu är min kropp inställd på att slita, och hårt om det behövs, mellan halv sju och halv fyra. Sen byter liksom hjärnan om och går hem, så det är bäst att det inte är så mycket huvudräkning halv nio en onsdagkväll. Man lär sig hantera det, givetvis. Planera.

Varje hus besiktigas. En man med protokoll går runt och hittar fel, kort sagt. Där glipar det, där kärvar det, där lutar det. Och sen ska en hord in och fixa det, medelst trix som överförs man till man.
Oftast är det tidplanen som är för klen. Ett bygge är som ett långt tåg där alla vagnar måste köra lika fort. Om nån vagn – en leverans, felritning, oväder – hamnar i otakt blir hela tåget i otakt. Vanligast då är att man kastar in fler folk. Vilket gör att vi står på varandra, medan ledningen röker för många cigaretter, tittar på klockan och ryter om skadestånd och böter.
Medan vi gör vad vi ska, medvetna om att det inte hjälper att stressa.

Vi har en tidsfaktor i branschen som är rent skadlig. Helst ska folk flytta in så snart taket är på, så man står med gips och betong mellan barnvagnar, schäfrar och mormors ärvda soffa. Låter gör vi också.
Tiden är en konkurrensfaktor i dag. Inte kvalitet, det var länge sen. Ju snabbare man kan bygga desto mer ekonomi. Det gör att vi ofta inte väntar på beställda hjälpmedel, man drar i gång ändå. Lyfter och släpar.
Kropparna mår inte så bra av det. På kontoret mår inte tjänstemännen bra av det. De måste vara lite av trollkarlar – saknas det handtag måste det lösas, om de så ska köpa grejorna kontant i affär. Ingen mår bra.

Så fortsätter det. För snart är det besikt­ning igen.


Bilden? Det kallas bakfall, när vattnet rinner bort från brunnen. Antingen ligger brunnen för högt, eller så har man inte "kammat" till flytspacklet så det lutar mot brunnen. Oerhört vanligt och irriterande...



Tidigare utlagd som krönika i Arbetarskydd (här) Jag har fått på huden av några läsare för att jag inte berättar när jag skrivit på andra ställen. Bättring lovas härmed.