Om att lösa världsproblemen vid fikabordet

  Ju äldre jag blir desto mer komplicerad blir världen. Vissa saker har naturligtvis, med årens rätt, blivit enklare - att masa sig ur sängen på morgonen, ha en smula blick för vilka kläder som kan passa ihop, att se en millimeterstor glipa i ett köksmontage och rätta till det.

  Det som har blivit svårare är de stora frågorna. Fred på jorden, rädda klimatet, intolerans, finns Gud. Varför spelar AIK alltid bort sig på höstkanten.

  För ett tag gjorde jag mig impopulär på ett ställe, genom att ställa "taskiga frågor" (deras ord). Jag nöjde mig nämligen inte med att vi ska utrota arbetslösheten, ordna bostadsbristen och ordna fred överallt. Jag blev helt enkelt lite av Djävulens Advokat.

 Jag ville nämligen veta vilka som ska bygga alla dessa bostäder som tydligen ska byggas i ett huj. Eftersom de givetvis i denna yrkesanonyma tid inte hade en aning om hur kvalificerat mitt jobb är, tyckte de att det kunde vi ju ha de unga arbetslösa till. Svaret på det är nej. Inte utan vidare i varje fall.
  På samma vis vill jag veta hur alla dessa nya arbetstillfällen ska ordnas, hur vi ska kunna sänka antalet barn i barngrupperna i förskolan om det samtidigt då - självklart - innebär att det måste byggas en ryslig massa nya förskolor, som också ska bemannas, hur vi ska ha råd att bli pensionärer när det föds för lite barn; samma barn som dels måste betala gamlingarnas pensioner, och dels jobba i äldreomsorgen.
  För att inte tala om pensionssystemet som har alla förutsättningar att kantra relativt snart. Fast givetvis inte förrän dagens pigga sextiofemåringar har dränerat det tillräckligt (jag vet att det där kommer reta upp somliga).

  Det där får väl nån annan ordna, blev svaret. Ja, inte ordagrant. Någon tyckte "frågan var komplex", en annan "kunde inte det där ordentligt", en tredje började svamla om lägstalöner och lärlingssystem. Om miljön, denna ödesfråga som borde varit ett jätteämne i valrörelsen, hade de inga åsikter alls. Inte ens om risken med att köpa strandnära hus och lägenheter, som har goda förutsättningar att bli både blöta och obeboeliga till och med under min livstid.
  De tittade ut på sina nya, bensinsnåla bilar, lite oroliga för att hinna hem till fredagsmyset.

  Det finns en för stor okunskap om den hårda kärnan i våra trätoämnen. Å ena sidan finns det människor som har som jobb att konstruera finansieringsmodeller, å andra sidan finns det långt fler som faktiskt inte kan mer om pensioner än att de känner några som gått i pension. På samma sätt finns det glädjekalkyler, önskedrömmar och också emellanåt en benhård, nästintill jesuitisk tro på sanningar som visat sig vara osanna för länge sen.
  Jag saknar lekmannakunskapen, som den manifesterades för länge sen när en garvad lagbas satte en professor på plats om lönebildning. När kunskap var något som man skulle vara stolt över, och längta efter.

   Vi blir dummare av att saker framstår som enkla. Bomba ISIS. Stoppa invandringen. Jobba längre. Höj lönerna. Sänk skatterna.

  Nästan allting har en baksida, eller i vart fall en konsekvens. Stoppa svält och folkmord. Även om det kan betyda att nån annan kommer svälta, att nån annan kommer att dö. Att förbjuda tiggeri löser inte tiggarnas problem, och inte våra heller. Vi får det i knät ändå, lite senare.

  Jag är trött på förenklandet, även om jag också gör mig skyldig till det. Att ändra de här stora problemen är som att vända ett hangarfartyg - det tar en jävla tid, och svallvågorna kan spola bort hela samhällen om det blir bara lite fel. Men tid - min tid! - är viktigare idag än nånsin. Vi slänger upp bostäder på rekordtid idag, med garanterade problem som följd. Vi ska tjäna tre minuter till jobbet, alltså bygger vi en ny väg. Vi ska kunna handla när vi vill tammefan, så butikerna ska ha öppet när vi vill.

  Det jag inte är trött på är problematiserandet. Men där är problemet att det är för få som är med. Det är lättare att säga saker än att genomföra det. För det är för jävla trist att grotta ner sig i bygglovsprocesser, utsläppsnivåer, straffsatser eller pensionsavkastning. Det finns det sämre folk till, som jag har hört sägas. Tjänstemän.

  Och sen sitter jag med ett tjänsteutlåtande i handen, totalt i utredarnas händer.

  Jag tänker inte dra fler exempel. Det känns onödigt. Inte heller har jag några konkreta förslag, annat än att fler borde lära sig mer om de här "detaljerna". I varje fall mer än vi kan idag. Att förändra världen kommer säkert även i fortsättningen vara målet för entusiaster. Men det skadar inte att ha en aning om hur det ska göras.