Nej, du sparar inte till din egen pension.

 


Häromdagen gick en polare i pension. Vi har känt varandra i trettio år. Jag var en mycket uppkäftig ung man, han var - tyckte jag - en gammal gubbe med mustasch. Han var väl trettiotre kanske. Rolig, alert, sportig. Med den där tryggheten som bara somliga utstrålar.
  Han har blivit äldre, och det är när jag inser det som jag inser att jag inte heller är ung. Jag är en gubbe, som di yngre säger. Fast egentligen är jag givetvis en ung gosse fångad i en åldrande kropp, med gråare hår, leder som protesterar på morgonen, och en förbränning som krymper mina byxor istället för midjan.
  Han ska ta det lugnt säger han. Snickra lite på stugan, ta hand om barnbarn. Samt gå på en massa rockkonserter, spela gubbhockey, åka motorcykel, resa. Man blir inte gammal på samma sätt längre som förr.
  Vi tittade på hans pensionsbesked. Han är missnöjd, givetvis. Hur fan ska det här räcka? Jodå, det gör det - för hans generation. Nästan inga lån, utflugna barn, hustrun tjänar också pengar. Men det var när han sa "efter allt jag betalat in" som jag en gång till begrep att det här med pensioner, det är svårt.

  För man har inte sina egna pensionsmedel stående på ett konto till den dagen man behöver dem. De har redan gått åt då. Det är nämligen så här:

Större delen av den allmänna pensionen tjänas fortfarande in i vad som kallas ett fördelningssystem. Till detta system går avgifter som motsvarar 16 procent av lönen. Ett fördelningssystem fungerar så att pensionsavgifterna som kommer in löpande används för att betala ut pensioner till dagens pensionärer.

Fördelningssystem i allmän pension är en sorts generationskontrakt. Vi som är yrkesverksamma idag betalar pensionärernas pensioner idag, och imorgon när vi gått i pension, är det den tidens aktiva generationer som betalar våra pensioner.

Det som man läser i det orange kuvertet om inkomstpensionen, och eventuell tilläggspension, är uppgifter om pengar som inte ”finns” idag. Pensionsrätten är en fordran man har på staten.
Ett annat sätt att uttrycka det på är att man har en fordran på kommande generationers yrkesverksamma människor.

Det är därför pensionerna är så viktiga, och det är därför det är så krångligt. Att höja pensionerna är inte något som bara har effekt ett par år framåt; det påverkar hela systemet i generationer framåt. Det är därför det finns så ohyggligt med pengar, många miljarder, lagrade i systemet.(Här)

  Problemet som uppstår är om kommande generationer inte kan betala in till systemet. Det är därför hög arbetslöshet är förödande, för arbetslösa kan inte betala in tillräckligt till systemet. Det är därför det är oerhört riskabelt att "låna" ur pensionssystemet för att, till exempel, sänka skatter.
  Och det är därför pigga pensionärer som blir allt äldre är ett mer intrikat problem än man kan tro. Det finska, eller grekiska, eller franska dilemmat kan också vara vårt - snabbare än vi kan tro.

I Finland i fjol var antalet personer som pensionerades för första gången större än den grupp som träder in på arbetsmarknaden. Och så lär det fortsätta ett tag. Kurvan över andelen finska medborgare i arbetsför ålder, 20-64 år, viker kraftigt nedåt de närmaste tio åren.
SvD 7 sept.

  Pensionerna behöver kort sagt ett nettotillskott av människor, och givetvis inte bara i Sverige och Finland. Att lösa det med att stimulera barnafödande, hur nu det ska gå till, räcker inte, för det tar för lång tid. Förstagångsföräldrar i Sverige blir allt äldre, vilket kan ses som baksidan av ungdomshysterin (ni vet, resa, leva, uppleva, studera etc). Och då har vi inte ens snuddat vid ett alarmerande behov av alla de som måste jobba med dessa allt äldre. För det är liksom ingen rush till de utbildningarna, och har inte varit på alltför många år.

  Min polare kommer klara sig, och klara sig bra. Han hör till vinnarna. Men vad händer med alla de som kommer efteråt?  Alla kommer inte kunna jobba längre än till sextiofem, och knappt det, hur pigga och krya vi än kommer vara. Alla har inte haft råd att ha privata lösningar. Herregud så många som jobbar utan det kollektivavtal som gett dem avtalspension. Egenföretagare kommer få det rätt bekymmersamt om man så säger, eftersom de egna pensionsinbetalnihgarna på tok för ofta får stå tillbaka för att ta ut lön så man kan leva.
Alltför många har varit tvungna att ta i från tårna för att bara klara av att ha nånstans att bo. Och hur många har bara iskallt förträngt saken, ända tills de nästan får slag när de ser i orangea kuvertet hur mycket - lite - de kommer få.
  Om de nu ens får det.

  Det finns en uppbyggd ilska kring det här, som strategiskt förvaltas av en del (inte bara de uppenbara). Där man ställer saker mot varandra på ett horribelt sätt, där man också spelar på okunskapen om hur systemet fungerar. Det finska exemplet är talande, liksom kopplingen mellan arbetslöshet och lägre pensioner. Jobbar man inte så betalar man vare sig in till sig själv eller till systemet. Inte ens om man lyckas spara på egen hand kan man känna sig säker, för om det inte finns personal så kommer de sparade slantarna att gå åt illa kvickt.

  Jag ser de här reklamfilmerna från pensionsförvaltare - som faktiskt vill tjäna stålar på pensionerna - där sexiga gamlingar, i vitt - varför alltid vitt? - sitter eller flanerar vid ett hav i varmare trakter - varför alltid hav och värme? - med lyckliga leenden. Inte ett ord om burksamlare eller bingo i PRO-lokalen. Inte ett ord om Alzheimers eller dåliga knän eller mediciner i kiloförpackningar. Inte ett ord om dåligt samvete eller ursinne och besvikelse. Eller fattigdom.
 
  Vi måste prata om det här, inte bara låta trista människor mala om teknikaliteter, medan vi andra är sysselsatta med roligare saker. För det räcker inte med att ha arbetat i hela sitt liv.

För dig som vill läsa mer: Pensionsboken från LO.