Gamingvärlden är inte ett parallellt samhälle.

Det var länge sen dataspelen var barnleksaker. Idag är det orgier i grafik och ljud och upplevelser, som engagerar människor - de som spelar kallas gamers, ett ord som språkpuristen i mig har extremt svårt för  - långt mer än de som står utanför kan föreställa sig. Branschen omsätter i världen fler miljarder än BNP för mindre länder, och många, många tusen människor arbetar där. I Sverige är utvecklingen likadan.

  Men det är också en bransch som vuxit okontrollerat, där anständighetsnormer och vettiga ideal tycks lysa med sin frånvaro. Själv har jag tagit del av konversationer mellan Arvtagaren och andra spelare, och nackhåren reser sig på mig.

  Det är en så föraktfull ton, så fylld av mobbning och maktbegär att jag fylls av ursinne, och vill ha de där jävla mupparna framför mig. IRL. Här handlar det om att trycka ner, förtala, konspirera - en miljö som är förfärande, när man ändå trodde att humanistiska ideal gjort sitt avtryck nånstans på jordklotet.
  - Äh, det är sådär, säger Arvtagaren och rycker på axlarna. Bara att acceptera. Annars får man inte vara med.

  Jag får bilder av feta små män, som bor kvar hemma i källaren, upptagna med att förtala, håna, intrigera, men det kan säkert vara en antik beskrivning. Hatet kan vara besinningslöst emellanåt. Och då har vi inte ens nämnt den extremt kvinnoförnedrande synen, som svämmar över ibland. Där tjejer som står upp för nån slags jämlikhet förföljs. Där sexistiska schabloner är mer regel än undantag hos tillverkarna. Grabbarna. Som förföljer och förnedrar och jävlas med de som vågar säga emot.

  Det här är ingen liten fråga - många hundratusen spelar i Sverige, några för jämnan, andra sporadiskt. Varför kan man ju naturligtvis fråga sig, och tyvärr hamnar vi där lite för ofta; när vi hela tiden fastnar i varför det är så avkopplande att få mörda utomjordingar, troll, terrorister eller varandra, istället för att ta itu med själva fenomenet. Det handlar om att skjuta ihjäl saker - det finns stora turneringar med rejäla priser, människor kan leva på sitt spelande - och vi får förhålla sig till det.
  Inte heller är det en "ungdomsfråga". Många som spelar har passerat trettio, de har skaffat barn, har karriärer, och slappar litegrann från dagens stress med att bli marinsoldat på Okinawa, eller idka gängkrig i nån amerikansk storstad. Eller liknande.

  Gamingvärlden - och jag vet inte ens om det är ett korrekt ord, men jag lär säkert bli tillrättavisad - är inte längre något som ett gäng udda snubbar som inte fick vara med i fotbollslaget ägnar sig åt. Jag känner familjer som spelar tillsammans, jag känner morföräldrar som köar för att köpa de senaste spelen åt sig sig själva.

  Samtidigt är det för rätt många också en såpass viktig del att den formar deras världsbild. Man kan fnissa åt det, men samtidigt sörja över bristen på motbilder. Bögar, kvinnor, etniska minoriteter göre sig icke besvär liksom. Inte heller de som inte är superbra, har laggande uppkopplingar eller griniga partners som inte tänker anpassa middagen för att det ska passa med medspelare på Hawaii.
  Då är man en pussy, en MF, en bitch. En faggott.

  Inte för att jag har några svar, herregud. Jag står utanför, jag är inte insatt. Jag tänker inte börja hoa om att det var bättre när barnen var ute och lekte, eller fick frisk luft. Det är ovidkommande - en bransch som omsätter så många miljarder är inget tidsfördriv längre. Det är en nästan verklighet för ganska många, ganska harmlöst för många.

  Nånstans är det också här, exakt här, som gränsen går mellan oss som fortfarande vill vara unga, och de som faktiskt är det. De rör sig med termer som - faktiskt - är ren gallimattias för mig, de nämner namn som vore de världsartister (vilket de är i den världen), de har egna TV-kanaler, och rätt mycket av teknikexplosionen kring datorer kommer just av spelarnas krav. Saker som jag inte nämnvärt brytt mig om. Innan elakheterna blev påtagliga, innan jag insåg hur tröstlöst det är att bli utsatt för mobbningen och påhoppen.

  Vi måste inse att spelandet är här för att stanna, att det är en del av samhället och världen som vi inte kan strunta i, att det inte är en ungdomsfråga, och att det är på tiden att spelare, spelföretag och utvecklare inser att deras värld också är alla andras värld.