Sossarna har alltid bråkat, tro inget annat


  

För många år sen råkade jag skriva att "...De flesta skulle tappa hakan om de visste hur mycket av dagens politik som beror på vem som låg med vem på Bommersvik 1983..". Vilket gav en del reaktioner, de flesta av typen"vilka var det?" men också harmsna blickar från de där som på allvar inte tyckte det.

  Jag står för det. För så har det varit, och så är det. Om man är utanförstående, gått med i partiet som vuxen med nån slags övervägd politisk analys i bagaget kan man vara rätt oförstående - häpen - över det här. Att människor på förmodat olika poster eller orter har ett närmare band än en ickeinitierad betraktare kan tro. För att inte tala om när män i femtioårsåldern vrider sig i avsmak över ett namn på en lista, eller förkastar ett förslag direkt efter att ha sett vem som står bakom.

  Politik i unga år är farliga grejor, kan man säga.

  För det handlar om så mycket mer än bara politik. Det är sång och dans i Folkets Hus, första kyssen, första svartsjukan, rejält med spänning och adrenalin, och stämningen när en ledande - kanske den mest ledande - koryféen kommer på besök påminner om när en landslagsback eller filmstjärna kommer på besök. Förr i världen skrevs det autografer. Idag tar man wefies. Det tjoas och trängs

  Såna här väckelsemöten har funnits så länge politik funnits. Senatorer i Rom föraktade varandra för saker som skett i deras ungdom, och inte sällan gick det till handgripligheter. Dueller med politiskt inslag är inte alls ovanliga i historien, för även om man säger att det inte finns nåt mer blodigt och obarmhärtigt än två akademiker som kommer ihop sig över en avhandling, så ligger säkert inte politiska konflikter särskilt långt efter. Och att rivaler i samma parti slåss med varandra, fast i modern tid i talarstolen, är inte heller särskilt sällsynt.

  Allt detta i skuggan av politik.

  Oförsonlighet är ett ord jag gillar. Det är fult, och mänskligt. Det låter lite bättre än hämndlysten eller omedgörlig, men det gränsar till dessa, var så säkra. Genom åren har jag sett många gräva ner en stridsyxa, skaka hand med stela leenden, och ändå vet jag att det här är inte slut nu.
  Inom SSU har vi en rad såna fejder. Inte alltid snyggt, inte alltid strategiskt, nästan aldrig konstruktivt, men som sport kan det vara rätt nöjsamt. Och man har lite för ofta tagit med sig sina strider in i partiet, i den offentliga förvaltningen, i beslut som påverkar oss många år framåt. Nästan alltid har saker skett i det fördolda, nästan alltid har anklagelserna haglat

  1917 kastade partiledningen ut ett halstarrigt ungdomsförbund, som raskt bildade vad som idag är Vänsterpartiet, och ett nytt ungdomsförbund bildades. Åtskilliga personer i den här konflikten ägnade därefter alltför stora delar av sina liv åt att smutskasta varandra, sätta käppar hjulet. Memoarer från den tiden är inte särskilt smickrande för de inblandade, stötvis kan också - givetvis - personliga gräl anas, som handlar om flickor och avlönade arbeten.
  Under femtiotalet rök man ihop runt atombomben. Men i bakgrunden fanns - givetvis - redan då en konflikt mellan stad och land. Närheten till de lukrativa köttgrytorna i den evigt växande staden ställdes mot hotet om utarmning och avfolkning av resten av Sverige. Samt flickor, och pojkar också, minsann, eftersom kvinnorna gör sitt intåg, tro inte annat.

  På sjuttiotalet kom Offensivdebatten, där missnöjda SSU-are som kallade sig vänster, förstås, slöt sig samman i en sluten grupp med "organisatoriska inslag" för att "ta över". De var missnöjda med den högervridning - hoppsan! - som partiet och ungdomsförbundet gjorde. Intressant är att denna "högervridning" sker under den tid som idag, av de som kallar sig vänstersossar, brukar betraktas som en vänsterperiod. Intet nytt under solen...
  Här hade jag kommit med, och kunde, som nyfrälst i en gemenskap, se eländet. Här kunde jag höra ramsor som anspelade på yxor i huvudet - de betecknades ju som trotskister. Jag sjöng dem säkert själv, ung och omogen.

  Det var inte snyggt. Men roligt. Men inte snyggt.

  Folk uteslöts. Som jag minns det uteslöts sju. De som idag cirkulerar kring Offensiv säger att det var "omfattande", vilket ligger i avartsrörelsernas tradition. Flera av de som uteslöts återkom dessutom till partiet, och har gjort ett gott arbete, medan några ur den hårda kärnan, glödande ögon, klasskampsretorik, ofta syns vid manifestationer, säljandes sin tidning. Jag brukar köpa den.

  Därefter kom självförvaltningsdebatten, där somliga som idag betraktas som högersossar fanns på vänstersidan, fyllda med nån sorts lokaldemokratiideal som vi i Stockholms län kallade "kottplockeri". Vi sjöng sånger då också, påhittade av idag höga partifunktionärer, som nog gärna vill vara anonyma.

  Så här har det fortsatt. Ständiga konflikter mellan pragmatism och ideal. Konflikter mellan stad och land. Konflikter mellan miljövänner och industrivänner. Vinst mot välfärd. Strejk mot förhandlingar. I slutänden har redaktionsutskott - viktiga människor på alla kongresser - lyckats sy ihop något som parterna missnöjt kunnat enas kring.

  Som satelliter runt dessa konflikter seglade de som ledde förbundet. Oftast pragmatiska, ofta framkompromissade, kompis med så många som möjligt. Inte så sällan valda efter konfererande med partiledningen, som emellanåt kunde uttrycka sitt missnöje när ungdomsförbundet blev alltför yvigt. Vilket framgår av flertalet politiska memoarer (och emellanåt nästan det enda som är läsvärt däri, ingen nämnd eller glömd).

  Själv lämnade jag SSU när jag var 27, och övergick till facklig verksamhet, där "vi inte har tid med sånt där ideologiskt skit" som en bister förhandlare uttryckte det. Jag hamnade i en meritokrati där just praktiska saker värderades högre än ideologisk renlärighet. Där det faktiskt inte var jätteviktigt att vara en glimrande talare - spark på retorikexperter som solkar ner det politiska samtalet - och där människor med talfel och svåra utslag fick positioner där de gjorde nytta.

  Så var det för många av oss. Vi lämnade ungdomsförbundet och tog plats i den politiska vardagen, med ett halvt öga på kidzen, som fortsatte bråka inför öppen ridå. Emellanåt oerhört våldsamt och ärekränkande, emellanåt en lågintensiv konflikt som bara pyrde.

  Det heter ju att historien tillhör segraren. Det vete fan. Det krävs ju i såna fall att nån erkänner att de förlorat. Annars kan man ju skriva böcker om saken, det brukar vara förlorarens lott. De flesta av oss är annars villiga att ge upp en hopplös strid, men så fungerar inte politik. Och det kanske är bra - vi behöver de där som slåss mot väderkvarnar, om inte annat för att minnas vad som är viktigt, för att inte slå oss till ro.
  Om detta skulle det behöva skrivas naturligtvis. Det finns en del men det är oftast ganska urvattnat; deltagarna lever fortfarande i högönskelig välmåga och känner de sig förorättade kommer de att ge tillbaka på nån stackare. Tro mig.

  För politik är inte fotboll eller simning, där nån vinner, punkt, och sen är det klart. Ibland tror jag att den som segrar måste segra lite ödmjukt sådär, för att kunna läka ihop såren. Det har varit dåligt med det inom SSU. Vilket kan ses idag, utan att ta itu med dagens aktualiteter.

  För de flesta av oss "som var med" bleknar det här med åren. Man kan häpna, och skämmas litegrann, när man påminns om saker man sagt eller skrivit. Man kan framförallt häpna över vilka som kom ner på fötterna, och välbetalt också. Men också se självsäkra, enormt kompetenta människor som man knappt minns från den tiden.

  Vi var unga, herregud. Men det är inte längre tillbaka än att vi som var med faktiskt måste berätta hur det gick till, så att ingen blir förvånad över Rosornas krig, om konflikterna. Eller att väldigt mycket av det vi ser idag faktiskt är gammalt groll.

Jesper Bengtsson om aktuell bok


Bilden är från nåt saloonbråk i turkiska parlamentet, är det väl bäst att lägga till. Det är i varje fall inte Pär Nuder...