Jag minns en präst som berättade om det svåraste i sitt yrke. Hon - för det var en hon - hade hanterat allt. Levererat dödsbesked. Tröstat vid mord. Begravt barn. Lett minnesstunder för såna som bara försvunnit. Hon hade varit på de mest osannolika platser, sett elände i en omfattning vi vanliga bara kan drömma mardrömmar om. Massgravar. Tortyr.
Ändå var det de ensamma hon mindes mest.
Begravning utan en annan människa i lokalen. Inga blommor, inga kort, inga kondoleanser, inte begravningskaffe. Ofta människor på samhällets baksida, men också, allför ofta, vanliga hederliga skattebetalare som dött utan någon släkt eller vänner. Ensamma.
Man undrar hur de levde.
Hon gjorde alltid sitt bästa. Läste sin text för tomheten. Kanske en obekväm vaktmästare, kanske nån nyfiken. Lade sin själ i det, med samma övertygelse som för de döda och sörjda barnen eller havets offer. Efteråt undrade hon emellanåt varför det blev så här. Den döde kunde ha ordnat det hela själv, med val av psalmer, ordnat med pengar. Saker kunde ha ändrats under resans gång - familjer försvinner, folk flyttar. Kvar blev bara ett testamente där begravningen var ordnad.
Jag är inte ensam om att uppskatta kyrkogårdar. Jag kan vandra omkring länge och läsa på gravstenar. Somliga slitna av tidens tand, knappt läsbara, övervuxna. Andra fejade och putsade. "Hemmansägaren A.K. Thorvall och hans hustru Aina" "Dottern Sigrid" "Wannerfeldtska familjegraven"
Och mitt i alltihop "Sten Olsson 1936-2012" En platta på marken. Inte en blomma, inget ljus. Längre bort håller kyrkogårdsfövaltningens gubbar på att gräva upp gamla kistor. De är utgångna, säger en av killarna. Han är lugn, som man kanske blir när man umgås med de döda och de sörjande, med utomhusarbetarens friska hud. De har platsen i, säg tjufem år, och sen tar man kontakt med de efterlevande. Om det finns några. Annars måste vi göra plats, flytta.
Folk dör ju hela tiden, säger han.
"Yrkesarbetaren Viljo Salminen" "Skorstensfejarmästaren O. Andersson" "Älskad, sörjd, saknad" "Ständigt ihågkommen" "Vi ses igen"
Och sen, igen, "M. Kronberg, 1944-2013" Inget mer. Enklaste stenen.
Vilka var de? Killen från kyrkogårdsförvaltningen - du kan kalla mig dödgrävare, säger han och garvar - vet inte han heller. De flesta ensamma begravs på socialens bekostnad, man plockar pengar ur dödsboet, om det finns några. Men alla har rätt att jordfästas. Ja, begravas, alltså.
Vi har ju hemlösa som dör, säger han. Men de är sällan ensamma, det brukar komma ett gäng trashankar. Med lite blommor. Fast de kan ju begravas i en omärkt grav ändå, en gravsten kostar ju stålar. Då hamnar de lite varstans härinne, säger han och sveper med handen mot resten av den rätt ansenliga kyrkogården.
Men de här som dör ensamma, med lite pengar på banken, de får en sten. De får en begravning om de efterfrågat det. Och där står en präst och lägger ner sin själ i det, för att alla människor är lika i döden, får man hoppas.
Män är ensammare än kvinnor. Det är det jag menar med att vara ensammast bland de ensammaste. Självklart kan det finnas kvinnor som också är sådär plågsamt ensamma, men det är nog fler män. Och värre lär det bli, med det ökade antalet människor som faktiskt väljer att leva ensamma. I början för att de inte träffar den rätte, för att sedan passera ett desperat kontaktsökande stadie där de kastar sig över allt i närheten, till att så småningom finna sig i att de är just det. Ensamma. Med en eller flera katter.
Män är sämre på att bygga sociala nätverk, och att hålla liv i dem. Det ser jag hos mig själv. Adresssboken - eller telefonlistan - innehåller massor med gamla telefonnummer, som jag inte ringt på femton år. De är säkert inaktiva vid det här laget. Man möts i helt oväntade sammanhang, pratar skit ett tag, lovar att höras av och sen går det fem år igen.
Kvinnor i min närhet vårdar sina vänner, sina nätverk, på ett annat sätt. Utan att trassla in mig för mycket i spekulationer om könsroller känns det som kvinnor redan från början är mer sociala, tvingas vara mer sociala - samhällets norm kräver det. Det räcker med att jag går till min egen föräldrageneration, där mammorna tog i stort sett allt ansvar för att komma ihåg bemärkelsedagar, bröllop och hela logistiken vid större tillställningar.
Det har blivit bättre, visst har det, men vissa saker tar evigheter att ändra på. Om det sedan beror på att i tidernas begynnelse sprang männen till skogs för att ordna mat, medan kvinnorna och barnen blev kvar vid boplatsen, vet jag inte. För det handlar definitivt inte om innebörden av någon sorts arbete eller kamp för överlevnad.
Ensamma män dör tidigare än sina jämnåriga män som har ett socialt kapital, de är oftare sjuka (eller besöker i varje fall oftare läkare, kanske för att få nån sorts kontakt), de är också sämre på att bryta sitt mönster, även om de ofta är medvetna om det.
Vill man vara krass kan man säga att ensamhet idag är ett socialt handikapp, men det har inte alltid varit så. Under långa perioder har ensamhet och avskildhet varit saker att sträva efter, närhet till natur och enkla vanor - som till exempel i den vansinnigt trista Walden, av Henry David Thoreau, en av de där böckerna som ger pluspoäng om man läst - och att kunna välja bort bråkiga städer och sällskap. Men det här handlar inte om det. Det handlar inte om att nån enstaka gång stänga dörren om sig och slippa krav och telefoner och mejl och jobb.
Hur kan man gå genom ett helt liv, utan att vara förfallen åt samhällets baksida, och ändå dö helt allena? Inga barn, inga vänner. Upptäckas efter två år när man ligger död på badrumsgolvet, när det moderna samhällets funktioner med autogiron och pensionsinbetalningar på konton sett till att ingen saknar en. Ingen som ringer, inga räkningar som förfaller.
Är det ett självvalt eremitliv, eller är det framtvingat? Är det resultatet av en lång rad av besvikelser, som gör att människor - i synnerhet äldre, fostrade i en anda av att inte vara till besvär - bara slutar ha ett umgänge? Eller har de aldrig haft nåt?
Jag vet inte. Jag kan gissa, läsa om det. Det är ett ämne som skrämmer och fascinerar. När man jobbat ideellt med till exempel Alternativ jul träffar man en del såna människor. Inte alls samhällets olycksbarn, utan bara redigt folk, som är så förtvivlat ensamma att det skär i hjärtat. Ibland är de - sanningen att säga - inte särskilt charmiga, men oftast bara desperat kontaktsökande, som inte respekterar eller förstår sociala regler. Där ett snällt ord kan leda till ren stalking. Fast oftast är det bara ett skyfall av prat, där man verkligen känner just...ensamheten.
Det här skrämmer oss, idag kanske mer än nånsin, eftersom social kompetens, nätverk, vänner är sociala markörer som är lika viktiga som hög lön och utbildning. Samtidigt som traditionella släktband rivs upp, folk flyttar kors och tvärs genom Europa, och den som inte hinner anpassa sig blir på efterkälken.
Våra sociala mönster har förändrats långt mer än vi tror, eller vill tro. Aldrig nånsin har glappet mellan de som vill och kan förstå de nya sätten att umgås varit större. Det räcker inte med internet, fortfarande saknar - om de ens saknar - många datorer. De naturliga mötesplatserna har blivit allt färre. I framtiden, som alltid kommer fortare än vi tror, finns det knappt plats för de som är ensamma. Jag minns en kille som inte angav någon närmast anhörig på den obligatoriska telefonlistan. Inte frågade jag heller, han var inte typen man närmade sig, och så kan det naturligtvis vara.
Tvånget att vara social har utan tvekan ökat, och kommer att öka alltmer ju fler som lever ensamma. För den som har vänner är tanken på att inte ha några rent förlamande, fullkomligt overklig. Vi blir ju överösta av schabloner som alltid beskriver ensamhet som något förkastligt, nästan fult.
På kyrkogården funderar jag över det här. De ensammastes sista viloplats. De flesta ligger naturligtvis i minneslunden, kremerade, utan gravplats, säger killen med varselkläderna. De tog inte plats när de levde, de tar ännu mindre plats när de är döda. Fjärran från släktmiddagar eller afterwork. De kom inte på återträffen med skolklassen, de finns inte med i kamratföreningen. På ett gammalt gruppfoto känns de inte igen.
"M. Kronberg, 1944-2013" Vem var han eller hon? Lika okänd som de som emigrerade, som bara finns på en rad i församlingsböckerna. De som bara försvann, kom bort, bleknade bort. Kvar blev bara en präst som tog sitt uppdrag på allvar.
Mer om ensamhet
http://www.samtal.nu/psykologi/ensamhet.htm
http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=683&area=1,2,3,6,7,10,16&typ=pm&na=&lang=sv
http://www.frilansreporter.se/artikel_landetensam.asp
http://svenska.yle.fi/artikel/2014/11/22/ensamhet-sitter-mellan-oronen
0 kommentarer:
Skicka en kommentar