Svenskarna, engelskan och svengelskan



Visst, vi kan nog slå oss för bröstet och säga att vi är vansinnigt duktiga på engelska, men emellanåt undrar man hur det egentligen står till med kunskaperna. För länge sen, på medeltiden, råkade jag påstå att jag pratade engelska flytande - det verkar varenda människa boende i Sverige kunna numera - men blev blixtsnabbt nedtagen på jorden av en äldre kompis, som är tvåspråkig, som stillsamt frågade mig vad brödkavel då hette. På engelska. Eller vad skyddsräcke heter.

  För det är skillnad på att tala det obehindrat och att tala det flytande.

  Dessutom låter det annorlunda. I dagarna har statsministern fått en del påskrivet för att han skulle tala engelska "stapplande", och dessutom låta så förbannat bonnig (populärt uttryck). Och svaret på det är att han låter som en svensk.
  För tvärtom vad artiga amerikaner och engelsmän än säger till oss, så är det oerhört få av oss som skulle kunna tolkas som annat än nordeuropéer, som talar god engelska. I bästa fall.

  Vi har alla sett, eller hört, svenske kocken i Mupparna. Hur han låter är inte alls taget från vilsna turister på Manhattan, utan så lät, och låter det, i svenskbygderna i USA. En sjungande dialekt, vilket inte är konstigt. Andra invandrade etniska grupper har också sin egen satsmelodi - tyskar, italienare, ryska judar - som ofta blir parodierade.  Det är inte så konstigt, fram till tiden för första världskriget var det helt i sin ordning för byskolor i USA att bedriva undervisningen på valfritt språk. I stater med nordisk inflyttning behövde man inte lära sig engelska, och det man lärde sig lärde man sig av andra nordbor...

  Göran Persson blev också ansatt av det här - trots att han pratade en god, grammatiskt riktig engelska. Men han lät ju bevars inte som i de amerikanska TV-serierna. Fast det gör ju inte amerikanerna heller. I Storbritannien däremot kan nordbor emellanåt tas för skottar, eftersom skottarna har ett rikt inflöde av nordiska ord och satsmelodi. I brittisk TV finns gott om sketcher om hur cocknys och walesare inte begriper varandra, men eftersom de är nästan omöjliga att översätta har vi knappt sett det.

  Det finns faktiskt ingen riktig mall för hur engelska ska talas - och fanns det skulle det förmodligen vara nån sorts Oxbridge -  utan i Indien talar professorer som är att betrakta som tvåspråkiga något som inte har många likheter med vad en infödd Louisianabo låter som. Något kan ordförråden skilja sig, för att inte tala om slangen och fackspråk, men det blir lätt töntigt när en jamaican blir beskylld för att inte kunna engelska, av en svensk som - kanske - läst tre år på gymnasiet. Sånt har hänt.

  Vissa lär sig helt enkelt aldrig att låta som de förväntas. Arnold Schwarzenegger har lagt ut hundratusentals dollar på att slipa bort sin österrikiska dialekt, men det enda det lett till är att han - kanske - får spela sydafrikan, för där har man en liknande dialekt. Att han behärskar engelska behöver nog ingen tveka om, men inte ens han själv påstår att han kan det flytande.

  Ännu märkligare är ju att det är just engelskan det handlar om. Numera hör man aldrig förnärmad överklass som häcklar någons tyska, eller franska. Det är snarare tvärtom - kan man franska eller tyska, eller något än mer exotiskt språk, som kinesiska eller arabiska, faller människor på knä, i vördnad över att nån lyckats lära sig det. Medan tyskarna eller fransmännen artigt berömmer språket, men aldrig skulle kunna luras tro att det är en landsman som pratar.

  En översättarvän sa bistert en gång att dålig engelska är Sveriges näst största språk, och då menade hon bara hur man pratade. Att skriva det är ännu värre, där vi går alldeles vilse i ett skriftspråk som inte alls, som svenskan, utvecklats till "skriv som du talar", you know.

  Det enda sättet att lära sig ett språk är att tala det, och mycket, och man kan fundera över varför just engelskan idag har en sån särställning över andra språk. I Afrika lär man sig idag kinesiska på bred front, och arabiska är inte heller dumt att snudda vid.

  Men oftast blir det ju engelska. Själv har jag beundrat en man från Bangladesh som talade synnerligen fritt på engelska med en man från Nigeria, som inte heller var bortkommen. Men det lät då rakt inte som en amerikansk TV-serie, och skulle kanske inte göra det eftersom det handlade om radikal islam, med forskningshänvisningar till höger och vänster. Sen brakade en australiensare in, tätt följd av en kanadensare. Alla med sin egen satsmelodi, trots att de alla varit minst professorer vid amerikanska och brittiska lärosäten.

  Det mest intressanta är ju att sånt här bara händer i Sverige, där vi gärna vill tro att vi har en direktkanal till USA, trots att vi egentligen är tyskar. Och varför vi är så ointresserade av Tyskland är nog värt en egen post i en dimmig framtid. I resten av världen struntar man faktiskt i hur vi låter, och inte minst i de engelskspråkiga länderna, där man har nog med sina egna språkliga avarter.
  Sedan blir människor gamla, och tappar bort det nyaste språket, även om de talat det i femtio år. Sånt ställer till det. En framtidsnisch är att vara tvåspråkig i hemtjänsten där det kommer råda brist på människor som kan "det gamla språket". Vi ser det redan idag, när de som kom som arbetskraftsinvandring på 60-talet börjar bli gamla och måste få hjälp på finska, italienska, grekiska, turkiska eller nåt av språken från Balkan.
  Djupare än så satt inte svenskan, även om de talat det dagligen och obehindrat.

  Att hävda att nån pratar dålig engelska för att det låter på ett visst vis är faktiskt bara okunnigt. Det är förakt, av den billigaste sorten. Det här vet ju människor som satt sig in i ämnet, det är därför det finns tolkar som är ett kunnigt filter emellan. När Frankrikes president Chirac talade om allvarliga saker med nån amerikansk president hade han alltid en tolk med, därför att han, som en produkt av ett elitskolesystem, var mycket duktig på engelska, inte ville att minsta sak skulle kunna missförstås.

  Då tar man det hellre försiktigt, tänker sig för. Kallar inte den lilla människan för "the little people", och använder inte Googletranslate för mycket.

  För de flesta av oss räcker den engelska vi kan väldigt långt. Vi kan beställa på krogen, vi kan betala taxin, vi kommer att bli "shortchanged" men vi får ta det, och fortsätta imponera på tyskar och japaner med vår engelska när vi beställer av den turkiske servitören.

  Dessutom utvecklas språken, dialekter trimmas ner och försvinner. Häromdagen blev jag ytterst förtörnad när en tjej bakom mig frågade var jag kom ifrån. Stockholm, sa jag. Nääää, sa hon. Det låter inte sådär....
  Generationer av Söderkisar stönade i sin himmel, över oceaner med hoo-nom, reker, eta och tjena...