När timmarna inte räcker till

  Jag var väl drygt trettio när jag upptäckte att tiden började ta slut. Ja, inte så att jag fick nån sorts slutdatum, utan mer att jag inte hade tid med lika mycket saker som tidigare. Livet, som det såg ut, kom ikapp. Plötsligt hade man försörjningen för fler än sig själv att tänka på, påtagna uppdrag som tog mer tid än man kunnat föreställa sig, och högarna med ospelad musik, olästa böcker och otittade filmer bara växte i ett hörn; kritiskt blängande på mig, som varit deras bäste vän.

  Nånstans där gav jag först upp musiken. Från att ha varit konsument i stor skala gick jag till att knappt lyssna på ny musik. Jag som läst musiktidningar - Schlager, NME, fanzines - och vetat allt om de mest obskyra band, tappade helt kontakten med det. Och fort gick det. När jag tänker efter passar det bra ihop med en expressväxande kommersialisering av musiken, utan att dra närmare växlar på det. Det kan helt enkelt ha varit så att jag bara lessnade på att höra samma ackordsslinga hela tiden, parat med irritation över industriellt skapad massmusik. Inte för att jag vände tillbaka till rötterna heller - jag slutade helt enkelt lyssna. Spela själv hade legat i träda sedan länge.

  Därefter kom turen till filmerna. Det var avsevärt lättare. Man kunde upplägget, det slutade helt enkelt locka mig med fler nergångna snutar som skulle dras med en totalt annorlunda, ny kollega, i ständig konflikt med en lydig och hopplös chef, i jakten på ännu en av dessa oerhört sluga gangstrar, som alltid slutade med att samme smarte gangster slutade vara smart och pratade på tok för länge när han skulle fimpa hjälten/hjältarna när de hängde i fingertopparna från en skyskrapa, och istället själv dog på ett orealistiskt sätt. Formulär 1a, följt av andra formulärfilmer i alla olika genrer.

  Ju fler biljakter, ju fler explosioner desto mindre intressant. Specialeffekter fick mig bara att gäspa. Det fungerade inte ens som tidsfördriv eftersom jag bara blev irriterad av orealistiska hopp i intrigen (typ att hjälten kunde skjuta enorma skurar utan att ladda om, eller att människor utan vana alltid skulle hoppa tio meter ner i en - av en händelse - perfekt placerad sopcontainer, som dessutom alltid var fylld med mjukt material, långt från gamla lastpallar och trasigt glas som alltid fyller andra containrar jag träffar på).
  Det jag inte gav upp var böckerna, vilket jag i mer vuxen ålder har stor glädje av när jag plötsligt hittar böcker jag inte ens visste att jag hade. Eller åtminstone inte minns att jag läst, hur det nu skulle ha gått till.

  Jag beundrar människor som hinner med precis allt fortfarande. Snyta ungar, ha politiska uppdrag, vara klassförälder, ta hand om sina egna föräldrar, jobba och jobba över, gå linjedomare, och som ändå alltid har full koll på senaste Nobelpristagaren, rollistan i en ny italiensk film, premiärerna på de små teatrarna och kvalitén på nån nyöppnad krog.
  Min egen dag är fylld av skitigt jobb och laga matlådor. Samtidigt har jag förstått att jag har nån sorts varumärke att ta hand om, eftersom jag skriver. Det ramlar in tips och uppslag från snälla människor mest hela tiden, nästan alltid viktigt, nästan alltid aktuellt. Och jag stirrar i minnet på högen av ospelade skivor och osedda filmer.

  Egentligen borde vi ha en veckodag till. Ledigdag. Kan man ordna det? Eller är hela vår kalender så låst till naturvetenskapen att det skulle ställa allt på ända? Så man hann ha en dag helt ledig? Eller ta hand om nästintill obestigbart berg av tvätt i ett hörn? Fika med en kompis?

  Vi som har jobb jobbar för mycket. Det kan man fundera kring. Min egna produktion, i reda siffror, är mångdubbelt högre idag än för, säg, tjugo år sen. Och då har jag ändå inte tvånget att vara tillgänglig hela tiden, vilket andra har.

  Äldre kompisar håller med. Tiden går fortare. Hux flux är det jul igen, och två veckor senare är det påsk ungefär. Jag minns min barndoms dagar - de tog aldrig slut, fyllda med intryck. I backspegeln var inte ens tonåren särskilt stressiga, oansvariga, sena nätter, det fanns alltid mat i kylskåpet och tvätten tvättade sig själv tydligen...
  I synnerhet känns det när jag ser på barnen. Unga vuxna som vill stå på egna ben, och som fortfarande har stenkoll på allt nytt, medan jag känner mig som en dinosaurie. Ungefär som när kompisens farsa kom i pojkrummet där vi avnjöt nån stenhård punkdänga, och sa att "är det här nån ny Rolling Stones-låt..." Och vi lovade varandra att såna skulle vi aldrig bli.

  Sen blir jag ju irriterad när reklamen alltid ska ha det till att gamla människor inte har en aning om ny teknik. Herregud, jag har haft dator och mobil i över tjugo år, men reklamen skapas väl av människor som fortfarande har stenkoll. Tror de. Men vänta bara, tiden kommer nog ikapp er också.