Sluta tipsa om hur man ska debattera! Debattera själva!

  Häromdagen frågade en välmenande själ om jag sett vad Mauricio Rojas skrivit i Svenska Dagbladet, och det hade jag inte. Av den enkla anledningen att jag hunnit gå till jobbet när tidningarna kommer, och att min dag inte ger utrymme för så mycket surfande som jag skulle vilja. Jag äter och snackar skit med kollegor på rasten, och sen tar liksom livet över när töjet hängts in.
  Det han skrev var säkert jätteintressant men frågan är ju för vem. Inte för mig.

  Just nu är det ohyggligt många som har synpunkter på hur man ska debattera, vilka frågor som ska lyftas, vilka ämne som är brännbara, och sen pratar de, i bästa fall, med varandra. Lika barn leka bäst. Det är en gruppering som kanske omfattar tiotusen människor, där ytterligt få faktiskt kommer i kontakt med de som ska övertygas, och där de som debatterar sedan länge har vad man kan kalla fastlåsta positioner.
 
  Debatten har blivit en klassfråga helt enkelt. Välutbildat folk grälar med varandra, och verkar inte orka ta en debatt där den behövs, därför att där måste man börja på grundnivå, med basala begrepp. Alltså inriktar man sig på att liksom coacha de där andra, de som till sist måste ta diskussionen vid fikabordet eller i snabbköpskön.

 Eller så coachar man varandra.

 Det finns en satans massa duktiga debattörer av olika partifärg men ytterst få av dem verkar intresserade av att ta snacket med den vanlige väljaren, om man nu kunde bestämma sig för vem det är. Det är väl roligare att klia egot på Twitter, antar jag.

  Man kanske har tröttnat på att alltid få börja på grundnivån, vad vet jag. Visst, det är trist att för hundrafemtioelfte gången behöva berätta hur politik fungerar, hur pengar och skatter fördelas, hur pensioner fungerar, men det är faktiskt nödvändigt. Problemet är att de som kan frågorna bäst inte finns där de behövs bäst. För de snackar bara med varandra.

  Sen är det ju alltid trevligt att få klappar på huvudet av folk som har position. Att nån som betyder något har läst eller hört vad man säger. Mest syns det på nätdebatten, där även ett anonymt troll drivs framåt av glada tillrop och quotes, och inte alls bara av nån slags ideologisk glöd.

  Nej, jag behöver inte fler tips om vad som ska debatteras, eller hur det ska göras. Vad jag behöver är fler som debatterar, och det är min själ inte på debattsidorna i papperstidningarna, och absolut inte i Agenda; det är ställen för de som redan är i smeten, med - som jag redan skrivit - bestämda politiska åsikter. De som ingår i en politisk cirkus där man är Mats och Lena och Peter med de man debatterar mot, eller i vart fall har åsikter om.
 
  Nånstans kanske man är rädd. Det är inte särskilt civiliserat därute, och det är väl fler om jag som sett potentater springa genom en arbetsplats, omgivna av livvakter eller pressekreterare vars främsta uppgift varit att hålla undan obehagliga rakt-på-sak-frågor. Gärna med ett svassande följe av företagsfolk som bara vill prata "stora" frågor.

  Nej, jag tycker inte att olika debattprogram är lösningen. Såna program existerar bara för att vi som är längst ut på debattkedjan inte räcker till, inte har tillräckligt bra svar, inte kan tillräckligt mycket. Och när vi inte räcker till skapas nån slags argt tryck där människor - på tok för många - kan säga att ingen lyssnar.

  Jag har inte stora förhoppningar om nån förändring. Valrörelsen fram till extravalet kommer se ut såhär - klokt folk som pratar med varandra på debattsidor, som kommer tala om hur man ska debattera, hur man "ska ta debatten". Och sen gör de inte mer.

  Kvar blir de som kanske inte kan så jävla mycket, som måste bita ihop, som faktiskt inte kan välja bort kollegor eller dumma kommentarer på nätet. Som inte har läst Svenska Dagbladet eller sett Rapport eller bloggar eller Twitter.