De missade möjligheterna - om socialdemokratins nedgång

Det socialdemokratiska partiets tillbakagång är inget som skett över en natt. Istället är det en process som gradvis pågått sedan ungefär 1972, och som kantats av en rad missade möjligheter. Jag ska helt kort beröra några av dem (fast det finns fler). och jag förväntar mig inte alls att alla ska dela min uppfattning. Böcker kommer skrivas, och man får hoppas att åtminstone några av dem är självkritiska och inte enbart egna försvarstal. Den här texten har inga ambitioner om att vara vare sig heltäckande eller extremt underbyggd (för jag har lärt mig the hard way att i dagens debattklimat gör man bäst i att vara antingen professor eller centralt placerad, eller helst båda, för att få yttra sig).

  Man missade i tur och ordning miljörörelsen, hbtq-revolutionen, globaliseringen och nu senast feminismen. Miljöfrågan sögs raskt upp av ett överraskat centerparti, som slarvade bort den; hbtq-revolutionen visade sig vara en ickepartiskiljande fråga; handfallenheten inför globaliseringen var stor - när kapitalet blev internationellt förblev arbetarrörelsen nationell, vilket öppnade för nytvättade populistiska partier i slips och kostym; feminismen ska vi inte prata om, där ursinnet över de långsamma reformerna skapade grogrund för minst ett parti (vilket tog både socialdemokratin och Vänsterpartiet på sängen).

  Partiet hade stampat på samma opinionssiffror i mer än trettio år, man hade en hyfsat jämn tillströmning av nya medlemmar, men något hände i början av 70-talet. Europa hade repat sig efter världskriget, asiaterna kom med stormsteg, våra råvaror och teknikutveckling höll inte längre måttet, vare sig när det gällde pris eller kvalitet. Kommunikationerna utvecklades, liksom system för att flytta pengar från land till land. Mitt i detta stod en rad handfallna socialdemokrater ock kunde knappt tro sina ögon, inför företagsflyttar, nedläggningar, samtidigt som man skulle hantera ökade krav på till exempel barnomsorg och bostäder.

  Till detta kom missnöjet från en växande medelklass - en medelklass som tack vare just socialdemokratisk reformpolitik inte som i Europa bestod av tjänstemän med lite mer utbildning. I Sverige kunde byggnadsarbetaren och vårdbiträdet faktiskt köpa sig ett hus 1976, åka på chartersemester och ha bil, en omöjlighet i Storbritannien eller Spanien. Men det krävde också stora personliga risker i form av skuldsättning, vilket ändå fick "vanligt folk" att gnälla över ett högt skattetryck.
  Socialdemokratin har under fyrtio år varit oförmögna att pedagogiskt visa att man inte både kan ha låga skatter och en väl fungerande samhällsnytta. Istället skapades en hyfsat ineffektiv offentlig sektor, alltför ofta överlastad med personal, vilket i början av 90-talet öppnade upp för privata aktörer, som lovade, och ofta också levererade, minst lika effektiva lösningar i skola och vård, fast till lägre kostnad.

  Sånt märks.

  Miljön var den första stora knäckfrågan, där Centerpartiet profiterade. Inte så mycket av egen kraft utan på en växande misstro mot evighetssittande socialdemokratiska kommunalråd, och minstrar, med en obändig tro på tillväxt, och också ofta en djup misstro mot vad de kallade katastrofscenarier. Man vägrade ta till sig de första varningarna om den globala befolkningstillväxten, om att resurser faktiskt kunde ta slut. För många av dessa förtroendevalda var jorden pojken med guldbyxorna, där allt fanns utan slut.
  Till det kom naturligtvis och en något skamsen insikt om att man kanske gjort fel i sin hysteriska framtidstro under femtio- och sextiotal, vilket man hanterade med att helt enkelt förneka alltihop. Man ska ha klart för sig att det fanns framträdande sossar, Sträng, Aspling, som med bakgrund i trettiotalets armod faktiskt tyckte, och sa att "nu, 1978, är samhället så bra det kommer att kunna bli".
  Och sen fortsatte man att samtala med storindustrin bakom lyckta dörrar och i retoriken förtala den. Allt inom ramen för, att om det går bra för storfinansen går det bra för Sverige.

  Man togs på sängen av kärnkraftsfrågan, och av människors utledhet vid skatterna. Man måste minnas att pensionärerna då inte var en grupp som växte nästan hotfullt fort, och att företagen hade begripit att det var dags att bli offensiva, vilket ledde till skapandet av olika opinionsorgan var främsta syfte var att misskreditera makten, i form av socialdemokratin. Det fanns några symbolplatser i landet där man totalt missade lokalbefolkningens oro över uranbrytning, eller lagring av avfall, och det lyftes givetvis fram av en alltmer politiserad borgerlig press. Samma sak gällde andra aspekter av Det Starka Samhällets misslyckanden.

  Unga människor, som på sextiotalet anslutit sig till socialdemokratin, valde istället andra partier. Det hörde också ihop med den allt snårigare beslutsgången i partiet. Politiken blev allt krångligare, och det räckte inte längre med folkskola för att kunna hantera ärenden. Man hamnade i en märklig situation där partiet beskylldes för att vara en elitgruppering, trots att nästan alla i denna gruppering var sprungna ur just trettiotalsgenerationen och deras önskan om att deras barn skulle få studera. Kort sagt - arbetarnas barn blev akademiker och föraktades därför av arbetarna.
 
  Inom arbetarrörelsen fanns länge ett solitt motstånd mot homosexualitet. Det fanns för övrigt en hel massa förakt mot massor av saker, men det var mest kopplat till samhällets värderingar i övrigt. Socialdemokratin var i mångt och mycket en spegel av det svenska majoritetssamhället, och man delade åsikter. Här fanns sexism, xenofobi, fylleromantik, avundsjuka och strebermentalitet - saker som partiledningen fick hantera, och också gjorde hyfsat framgångsrikt. Men framtidsvisionen blev allt suddigare - de klara reformfrågorna blev färre, och när man parade ihop det med en allt liberalare borgerlighet blev också konfliktytorna smalare. Väljarna såg inte skillnad på partierna, påstods det.

  Den starka centralstyrning av partiet gjorde att tiden för att reagera, eller agera, blev för lång när medierna drog upp skandaler och folkligt ursinne. Och i den tidningsläsande människans ögon blev samma parti en långsam, trött jätte, där nya idéer begravdes, och med en ganska drumlig syn på det mänskliga elände som tidningarna frossade i. Vi hade fler tidningar, vi hade fler läsare, men den gradvisa politiseringen av nyhetsmaterialet i pressen gick den vanlige läsaren förbi.

  HBTQ-frågan var inte stor i partiet. Snarare tvärtom. Några modiga partister gick med i Pridetåget, men det tog evigheter innan fackföreningsrörelsen fick ändan ur vagnen - det finns fortfarande fackförbund som inte är särskilt aktiva - trots att frågan är basal för socialdemokratin, med vår stolthet över att stå för allas lika rättigheter. Som symbolfråga ska den inte underskattas, i synnerhet som HBTQ-aktivisterna visade sig finnas i alla partier.

  Under 90-talet kom globaliseringen, som alla pratade om men knappt nån gjorde något åt. Tillsammans med ett brutalt europeiskt inbördeskrig skapade det en gryta som man knappt vill hålla i idag, där rädslan för att bli utkonkurrerad av lågavlönad importerad arbetskraft kopplats ihop med ren rasism och fascism. Som sådan har den också exploaterats av mörka krafter, på ett mycket skickligt vis. Där alltför många människor faktiskt tror att vi står på randen av en muslimskt maktövertagande, där man tydligen tror att det svenska samhällsbygget på allvar skulle kunna hotas av våldsamma fundamentalister.

  Man underskattade den här rädslan, fast det var man inte ensamma om. Det har borgerligheten också gjort. För vid sidan av dessa socialdemokratiska tillkortakommanden har samtidigt borgerligheten blivit alltmer marknadsorienterad, fast på ett snällt sätt, i deras egna ögon. Att avregleringar och privat företagsamhet inte lyfte oss ett snäpp till verkar ha varit en överraskning, och att människor farit illa under borgerliga regeringar är inget man vill tala om. Den konsekvensen verkar höra hemma under fliken "vill man laga en omelett får man knäcka några ägg". Man pratar ibland om "globaliseringens förlorare", men utan särskilda idéer om hur den skulle kunna räddas.
  Borgerligheten beskyller också hela tiden arbetarrörelsen för protektionism, om man inte till och med tar i med "rasism", och sen yrar man om uppkomsten av nya jobb. Av vilka dessa människor inte sett mycket. Men det finns hela tiden människor som trots att de själva helt och hållet är produkten av ett socialdemokratiskt samhälle, misstror arbetslösa, föraktar sjuka och därför röstar borgerligt.

  Den här debatten har varit långvarig inom partiet, där mer marknadsvänliga grupper hamnat i konflikt med de som förespråkat mer småskalighet. Med den starka centralstyrning som fanns var det inte oväntat att fraktioner skulle uppstå. En fraktion kallade sig "vänster" - vad de ville uppnå var oklart - och de kallade alla andra "höger". Konflikter grundlades i ett ostyrigt SSU, och bibehölls livet ut. Det gjorde att partiledningen fick bli lite försiktigare, och långsammare, och väljarna blev vindögda av begripa om den röstade "höger" eller "vänster". Samtidigt som informationssamhället tvärtom ökade kravet på snabba utspel, reaktion och tydlighet.

  Längre vänsterut hade Vänsterpartiet, kamrat 4%, hamnat i blåsväder när muren föll, och avskyvärdheterna, den riktiga omfattningen av den kommunistiska maktapparatens övergrepp avslöjades. Högst skrek naturligtvis borgerligheten, men det har de alltid gjort. Här fanns behov av att skapa om VPK. Omformandet av ett litet Moskvatroget parti till en sorts sossarna light är egentligen en större bedrift än när man satte de Nya Moderaterna i sjön. Fortfarande idag finns ledande vänsterpartister som blev medlemmar under Sovjettiden, och från dem har jag inte hört nån avbön. Eller ursäkt. Orkar man plöja genom partiprogrammen är det också förvånansvärt mycket som finns kvar från tiden före 1989.

  Den starka förbindelsen mellan fackföreningsrörelsen och partiet är inte lika stark idag, dels för att karriärvägarna emellan har blivit smalare och färre, man får leta med ljus och lykta efter människor med LO-bakgrund i riksdagen eller kanslierna, dels för att medlemmarna i allt större utsträckning inte är socialdemokrater. Under vissa perioder har LOs ledning varit kraftigt i luven på partiledningen, emellanåt rentav kopplat till bristande personkemi, men här finns också en högljudd fraktion inom fackföreningarna som har kopplingar till Vänsterpartiet, och som kan vara ganska oförsonliga. Det trista är att tjänstemannafacken idag helt och hållet seglat från den fackliga-politiska bryggan, och i mångt och mycket bara agerar vindflöjlar och försäkringsbolag.
 
  När kvinnorna kom ut i arbetslivet var det under förhållanden som idag kan ses som helt overkliga. Sämre löner, sämre villkor, sämre arbetsmiljö och kan du hämta kaffe, lilla stumpan. Den nästintill helt och hållet mansdominerade fackföreningsrörelsen, och partiet, togs på sängen. De kunde helt enkelt inte fullt ut företräda kvinnorna, men de tänkte inte flytta på sig. Kvinnodominerade yrken halkade efter lönemässigt. Inom partiet stred de däremot framgångsrikt för representation, och jag vill påminna om att dagens ylande från näringslivet, om att det är "kompetens och inte kön som ska styra" också alltför länge fanns inom socialdemokratin.

  Nånstans i förlängningen ligger här uppkomsten av FI. Unga kvinnor, företrädesvis, som inte har lust att vänta på att partier som haft massor av år på sig att driva frågorna, ska få fler år på sig. Det är en generationsklyfta som heter duga. Lika lön för lika arbete har varit en av socialdemokratins paradfrågor, men just här har den heliga överenskommelsen om att arbetsmarknadens parter ska lösa det hela inte fungerat. Alltså behövs det politiska beslut, modiga beslut, som kommer vara ytterligt impopulära hos reaktionärare delar av valmanskåren, och hos näringslivet.

  Överhuvudtaget behöver socialdemokratin bli modigare, våga utmana. Men också bli bättre på att föra ut analysen och förklara. Fortfarande har partiet fler medlemmar än något annat, och det är en jätteresurs som nyttjas för dåligt. I synnerhet när det gäller modern kommunikation. Trots nya rekord i dörrknackningar och samtal var valresultatet blekt (för att vara snäll). Här behövs nytänkande, och det fort.
  Inte heller har man råd med fler missade möjligheter. Strängt taget är stigande havsnivåer inihelvete farligare än flyktingar, och att vi inte satsar mer på framtidens miljöteknik är helt obegripligt. En snöfri vinter eller två är inget konstigt. Att länder översvämmas är det, men det är det märkligt tyst om. Dessutom, klimatfrågan kommer leda till folkförflyttningar som får dagens strömmar att vara små bäckar.

  Man kan naturligtvis inte tjata om den nedåtgående trenden utan att också väga in uppkomsten av nya partier. Både inom miljöpartiet och SD finns det människor som tidigare funnits i den socialdemokratiska sfären. Samma sak gäller FI. Men man ska ha klart för sig att de vuxit fram i ett vakuum av missade möjligheter.
 


Det kommer mer....