Välkomna till mitt eget jävla Agenda!

 

Som ikväll sänds föga direkt från köket i Jakobsberg. Ikväll ska vi ta upp decemberöverenskommelsen, varför det här kommer gynna sverigedemokraterna, varför Stefan Löfvén väljer att undvika ett katastrofval. Dessutom kommer vi ikväll också att intervjua minst femton sverigedemokrater, tre arga moderater, och två före detta vänsterpartister som är sååå besvikna på Stefan Löfvén. På slutet kanske vi petar in nån miljöpartist, klappar Göran Hägglund på axeln. Vi kommer också att höra vad den socialdemokratiske fritänkaren Daniel Suhonen har att säga om Löfvéns strategispel, i en debatt med Lena Mellin och Annie Lööf.
  Men först över till Mats Knutsson, som ska ge er en helt opartisk bakgrund....


  Känns det igen?

För det är så här det kommer att beskrivas när socialdemokratiska medelklasspolitruker nu dundrar iväg till exotiska resmål, i och för sig sedan länge inplanerade, och lämnar arenan fri för de där som aldrig tar semester. Det vill säga de outtröttliga nättrollen, de skvallrande politiska kommentatorerna och de andra frihjularna i åsiktsindustrins köksingång.
  Dit hör jag väl också själv, på något vis, så i avsaknad av både Lena Mellin och Qvartoft får jag väl nöja mig med en egen, alldeles väldigt partisk inlaga.

  Det var alltså ingen som ville ha nyval, utom SD. Det var knappt nån som trodde det skulle bli nyval (och jag skiter i att det ska kallas extraval) utom SD. De satsade stenhårt på det, och blev blåsta. Nånstans visar det också på den politiska omognad som finns i det partiet, att de inte fattat att det alltid finns en annan utväg för att plocka bort dem. Att ingen faktiskt vill ta i dem med tång. I synnerhet inte nu, när ledare Åkesson är sjukskriven, och det nya ledargarnityret visar huggtänderna...

  I sociala medier visar också deras sympatisörer prov på precis den okunskap om hur politiken fungerar som man befarade; när de mer eller mindre kräver att man ska lyssna på dem, för de har ju minsann fått 800 000 röster, jojo. Och opinionsundersökningar är ju lika mycket värda som ett valresultat, eller hur?

  Well, jag har nåt att berätta för dem. Så länge man inte har mer än 50% av rösterna är man så illa tvungen att söka samarbete med andra partier för att få nåt som helst inflytande. Och allra oftast räcker inte det heller. I Sverige har vi flera partier som haft mer än 13%, ända upp till en bit över 30%, och de har i varje fall blivit överkörda. Så var det för sossarna mellan 2006 och 2010. Så har det varit för moderaterna, folkpartiet och centern i perioder. Det är det som är det politiska systemet. Det är kanske inte perfekt, men än så länge är det bättre än det mesta.

  Att få 13% är ingen som helst garanti för att andra partier ska lyssna på en. Politik fungerar inte så, annat än för de obildade som fått för sig att vi har nån slags proportionerlig fördelning av makten i de styrande församlingarna. Och är man inte villig att förhandla om saker kommer man att hamna utanför. Det är inte en amerikansk TV-serie det här.

  Nej, jag är inte särskilt skraj för att SD skulle öka lavinartat fram till 2018. Deras chans var nu. Men det kräver en del saker. Inte bara i realpolitiken, utan också i hur man hanterar de här frågorna i media, och hur man debatterar. Inte för att det bara handlar om SD, det finns goda chanser att det dyker upp andra enfrågepartier, som är villiga att sälja sitt mandat för minsta medhåll. Ett pensionärsparti med lite vassare framtoning skulle säkert kunna störa mönstret. Dagens pensionärer ,och de som snart ska bli det, är inte alls så obekanta med internet som spinndoktorer tycks tro.
  De har snart också lärt sig hur man haussar upp artiklar i den ängsliga kvällspressen, vilket också som ett brev på posten kommer få samma press att skriva nya artiklar om samma ämne, för klickandet är viktigt. Ju fler klick desto bättre. Att avkräva vinstdrivande företag nån slags moral är sååå 1970-tal. Fast man blir glad när man läser Viralgranskaren i Metro. Mer sånt. In med ämnet "kritisk granskning" i schemat!

  Partierna måste få ännu bättre insikt i hur nätet fungerar, lära sig sånt som sökmotoroptimering, hur man bygger nätverk mellan olika debattforum, hur man skapar drev, hur lång tid man har för att reagera på ett utspel eller händelse innan tåget har gått. Man måste bli bättre på att berätta hur politiken gör skillnad, eller hur den inte gör det. Men framförallt måste man inse att tiden när politisk debatt bara bedrevs under ordnade former mellan vissa klockslag är över. Debatten åker inte till landet utan internet över lördag söndag längre.

  Man ska vara klar över att jag och många andra, drygt 6,5 miljoner, inte heller i framtiden  tänker "ta debatten" med människor som bygger sitt politiska ställningstagande på orimligheter och lögner, som utan att blinka sväljer myter om den hotande islamiseringen, om att jultomten skulle förbjudas eller att det finns nåt särskilt svenskt som måste vårdas ömt. Jag är fullt villig att ta en icke-anonym debatt om arbetskraftsinvandring, om kapitalets globalisering, om orimligheter inom EUs regelverk. Det är viktiga saker för fackföreningsrörelsen att prata om, och den debatten har inte alls varit tyst, vilket är ytterligare en av de orimligheter som påstås.

  Det som nu sker är att politikens föga glamorösa vardagsgnetande kan fortsätta, där samsynen på radiomaster och anslag till vägbyggen är total, för så är politiken mest. Där vi kan sätta konfliktytan mellan arbete och kapital, mellan misär och välfärd, för utmaningarna är många ska gudarna veta. Landet hade faktiskt inte vare sig tid eller råd med ännu en valrörelse, som hur som helst hade slutat med en överenskommelse liknande den som nu slutits.




























 
  Så strängt taget skiter jag i vem som ligger bakom överenskommelsen. Huvudsaken var att det kom till.