Back to basic, tack. Tankar om ledarvalet.

Naturligtvis skulle jag ljuga om jag sa att jag inte brydde mig om vem som ska leda det socialdemokratiska partiet. Hur gärna jag än vill det så spelar personen en för stor roll idag, och många av de som har till jobb att tycka drar stora växlar på det.

Alla vill att det ska bli rätt - högern för att de vill att personen ska vara ett sänke för oss, sympatisörerna för att de vill ha ett lyft. Alla håller fram vilka kvaliteter som en ny ledare ska ha. Ytterst få har ägnat sig åt vilka saker som är no-nos.

I en samling tänkbara kandidater ägnar man sig åt att leta de främsta och bästa egenskaperna. Och - i enlighet med traditionen - skrapar folk med foten och säger, Nääääääää, inte jag. Inte lilla jag inte.

I den skaran har jag ingen favorit. Jag har ett par jag skulle vilja se i spetsen, men de sitter idag för långt från maktens nav för att komma i fråga, så jag skiter i det. Också för att jag vet att en rekommendation i det här läget lika gärna kan vara en dödskyss

Men däremot vill jag att den som ska väljas ska kunna driva ett par saker.

1. En insikt om att vi aldrig, aldrig mer får sätta oss med armarna i kors och tro att marknaden kommer att lösa arbetslösheten. Om inte marknaden klarar det får vi använda samhällssystemen för att få fart på det hela. Så har vi alltid gjort. Den lätta kantringen mot tesen att "det löser sig om marknaden får råda", har varit, och kommer alltid att vara misslyckad. De senaste fyra åren har visat att inte ens i Sverige - inte ens här! - löser sig saker om politiken abdikerar. Fast det har väl knappt sagts ett ord om arbetslösheten sen regeringen Reinfeldt valdes om.

2. Skaka fram bostäder. Behovet är akut. Och det skriver jag inte för att jag är byggnadsarbetare - det skriver jag för att nyproduktion av bostäder skapar nya arbeten; en byggnadsarbetare som bygger hus skapar jobb åt fem andra. Samhällsvinsten är enorm. Bostadsbehovet är inte heller konjunkturbundet - ungar vill flytta hemifrån även i dåliga tider, människor behöver anpassa sitt boende oavsett kris.

3. Se till att hela Sverige kan leva. Det finns nämligen lite land utanför storstadsregionerna, och inte ens den galnaste nyliberal tror att alla kan bo här. Det behövs vägunderhåll, kommunikationer, skolor. Framförallt behövs det en trovärdig politik, och där har vi själva varit alltför ansvarstagande.

4. Sluta tro att man kan spara på mänsklig omsorg. Det finns en nedre gräns för hur glest det kan vara med vuxna i skolorna eller på förskolorna, och vi börjar nå den. Hittills har besparingarna fungerat, liksom privatiseringarna, därför att det funnits ett nedre skyddsnät. Men det finns alltid plats för två armar till i vården, eller ett knä till att krypa upp i på dagis. Och så småningom tar de lönsamma utförsäljningarna slut - liksom pengarna. Ingen verkar tänka på att sänkta skatter också ger mindre intäkter till vår gemensamma kassa, och det är ur den pengarna till köp av privata vårdtjänster tas. Än så länge kan omsorgsbolagen locka med högre löner men vad gör de den dagen penningpåsen är för liten?

5. Samtidigt måste man sluta se företagande som ett hot. Det finns fortfarande alldeles för många som ser småföretag som djävulens påfund, när det i själva verket är småföretagarna som är framtidens fattigpensionärer. Vi kanske ska hitta en möjlighet att blanda egenföretagande med anställning på ett sätt som är lättare än idag, det kanske behövs särskilda finansieringsformer för den som vill starta eget.

Sen finns det en massa andra saker som också är viktiga, men om ledarvalet i slutänden bara kommer att handla om att hitta nån tvålfager, vältalig typ är vi farligt ute. Väljarna är inte dumma - och den borgerliga pressen, de betalda drängarna, kommer garanterat att slita ihjäl sig för att hitta fel och brister. Om vi då samtidigt saknar en politik för framtiden är det kört i varje fall.

Men arbete och bostad har varit paradord för arbetarerörelsen i många, många år, och det har fungerat. Det finns ingen orsak att tro att det inte skulle fungera igen.

Bilden? Politik är en massa överraskningar. I ett paket ligger en bakelse, i ett annat Svarte Petter...

Alliansen har gjort sitt jobb. Synpunkter på det?

Okey, efter att ha läst genom rätt många bloggare och åsiktare i det rödgröna gänget kan jag konstatera att det gnälls en del på regeringen. Ingen överraskning naturligtvis. Men man kan ju fundera en del på perspektivet.
Är det konstigt att en högerregering bedriver högerpolitik? Att de gynnar sina kärnväljare?

Knappast va. Och jag tror att vi underskattar väljarna om vi tror att de liksom skulle ha missat det. För om jag läser högerbloggeriet är de inte alls lika fixerade vid den rödgröna politiken. De är fixerade vid Mona (och numer också Maria), vid skandaler, vid eventuella inkonsekvenser.

Det är rent omöjligt att få dem att ta en rejäl politisk debatt - försök få en högerbloggare att erkänna att någon skulle ha kunnat farit illa som en konsekvens av Försäkringskassans, Arbetsförmedlingens, förtroendeläkarnas, apoteksutförsäljningens nya direktiv eller agerande.
Det går inte. Det är med kniven mot strupen som valfri minister med bekymrad röst kan säga att "man ska se över det hela", vilket - i den dramaturgi som alliansen fattat! - betyder att de framstår som de mänskliga, som ändrar sig - och Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan framstår som det omänskliga. Det onda systemet.
Det här kan rödgröna företrädare slita sitt hår över hur mycket de vill - men om nittio procent av inläggen på s-bloggar handlar om regeringen eller högern, så är det nåt fel. Allt oftare får jag frågan om vad vi vill - och då spelar det ingen roll att jag vet att jag inte gjort annat under de här jävla åren än att tala om vad vi vill. Det väljaren har hört är a) att regeringen gör vad de sa att de skulle, och b) på detta är de rödgröna förbannade.
Om vi jämför då - så är det så att när alliansen tog makten 2006 (för det var då rakt ingen jordskredsseger) så talade de rätt lite om vad de tyckte att Göran Persson gjort fel. Istället stod ju Fredrik Reinfeldt, som den politiske nasare han är, och berömde Persson. Som kom av sig helt.
Till detta kommer ju att ingen vill bli betraktad som en dumskalle - och det finns massor med väljare därute som inte tycker om att bli utpekade som dumma i huvudet, för att de gick på alliansens bluff.
Man skulle kunna se det här som ett strategispel, där vi nu går på övertid när det gäller att påpeka regeringens tillkortakommanden. Och jag tror att det är precis vad högern vill: drillade i kampanjkonsten av de verkliga experterna. Frustrationen och ovanan vid att vara i opposition är säkert också en sida av det.

Med ett par månader kvar behöver vi vända den här trenden. Och jag tror inte det funkar med att upprepa att Karthago bör förstöras som ett mantra i varje text man skriver eller läser - den som idag missat att folk farit extra illa under de här fyra åren, eller att regeringen inte klarat av att regera ( men klarat av att få det att låta så; politik idag handlar om att vinna media, och har man 85% av media från början är det väl skam om man inte nyttjar det) tillhör en försvinnande liten del. Folk vet att det blivit sämre.



Regeringen klarar inte jobben. De har en massiv expertis mot sig när det gäller sina åtgärder - vi har en massiv erfarenhet av att skapa jobb. För den som är arbetslös spelar det definitivt ingen roll vem som betalar lönen; arbete handlar om mer än att vara anställd...
Regeringen klarar inte av bostadsbyggandet - vi vet hur man stimulerar sånt. Och det kommer ta femton år att bygga ikapp de här förlorade åren (som de kommer att beskrivas i historien).
Regeringen klarar inte av att hålla ihop landet - vi har inte råd med ett land där Stockholm växer så det knakar, och resten av nationen faller. För så är det - det finns inte mycket till framtidstro i vad som tydligen ska bli nån slags jävla Skansen, dit utflyttade storstadsbor med landsbygdsrötter, ska kunna åka och titta på älg, och se sina åldriga föräldrar tvina bort i ålderdom.
Regeringen klarar inte av storstäderna heller - Stockholm är en av Europas mest segregerade städer, där en social klättring är mycket svårare och mer stigmatiserad än på andra ställen. Det handlar om att bygga fungerande kollektivtrafik (och UNDER mark - det snöar här ibland som bekant!!!), skapa mötesplatser och se till att bryta isoleringen i eftersatta bostadsområden, som skulle behöva rustas för miljarder....
Och det är när vi talar om vad VI vill göra som vi blir intressanta. För ingen kan ju längre vara förvånad över att högern bedriver högerpolitik?


Bilden? Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå. För att göra vad vi sagt att vi ska göra....