Alla byggnadsarbetare är inte intresserade av bostadspolitik. Alla sjuksköterskor brinner inte inte för vårdfrågor. Man måste inte alltid tycka om skolpolitik bara för att man är lärare.
Med det sagt är det dags att säga nåt om bostadspolitik. Eller avsaknaden av den.
Inte för att det finns mycket att tillägga - det ser ut som det gör, med en bostadsbrist som är rent astronomisk, med priser och hyror som ligger ofattbart högt. Inget av detta är isolerat till just bostadsfrågan; flera orsaker beror på rent strategiska och ideologiska val av de som bestämmer. Det ser vi även på andra områden - att slå sönder skyddsnätet för de som blir arbetslösa ska få dem att ta vilka skitjobb som helst till vilka skitlöner och villkor som helst. Att se till att unga människor måste skuldsätta sig för att få en bostad, kommer för all framtid få dem att med näbbar och klor skydda sin investering. Att sälja ut hyresrätter skapar oerhört trogna väljargrupper.
Strategi och ideologi alltså.
Ända tills situationen blir ohållbar. Arbetslösa kan inte ta vilka jobb som helst. Unga människor bor kvar hemma istället för att köpa sig svindyra bostäder. Att sälja ut allmännyttan skapade inte alls nån rotation på bostadsmarknaden.
Man måste förstå att det finns ideologi bakom detta. Inte alls en vilja att skada eller såra eller förstöra, utan en barnatro på att marknaden kommer att lösa saker till individens bästa. Nån gång. Huvudsaken är att människor fria val är heligt. De som ramlar mellan maskorna i skyddsnätet? Tja, det är ju trist men....
Jag tror inte heller på att vi kommer kunna bygga billigt och bra. Bra bostäder kostar. Vi ser idag att miljonprogrammet - snabbt och billigt - inte var särskilt bra, utan renoveringsbehovet är redan enormt. Så ska det inte vara i hus som är knappt fyrtio år gamla. Man kan inte bara bygga billigt för stunden, därför att då bygger man in slum och social misär precis lika mycket som mögel och energiläckor.
Men det finns några saker som jag ändå skulle vilja lyfta fram.
1. Enklare byråkrati. Det tar på tok för lång tid från idé till färdigt hus. Korta ner hanteringen. Minska möjligheten till överklaganden.
2. Sätt press på byggföretagen. I min egen kommun, Järfälla, har JM köpt ett stort område av kommunen. Givetvis för reapris. Och sen behöver de bara bygga 80 lägenheter om året, enligt kontraktet. Det är rena skämtet, och det sker inte bara där. De stora byggföretagen äger idag mängder med mark i storstäderna, där de inte bygger. De väntar på att priserna ska öka. Så villkora köpen - kräv att de sätter spaden i backen illa kvickt.
3. Slopa vinstkraven i de kommunala bostadsföretagen. Kommunala bostadsföretag - där de inte sålts ut, av ideologiska skäl - ska inte vara kassakossor för kommunen. Lika lite som barnomsorg eller skolmat. Kommunala bostadsbolag ska ordna med bostadsförsörjning åt kommunens invånare. Punkt.
4. Sluta bygg för bilismen. Idag bygger vi stora garage under i stort sett alla flerfamiljshus i storstadsregionerna. Det är svindyrt, och fördyrar hyran även för de som inte har nån bil. Skulle bilägarna själva få betala kostnaden för garagen skulle ingen ha råd.
Det betyder också att man måste ställa enormt mycket högre krav på kollektivtrafiken. Inte bygga tvärbanor eller tunnelbanor till alla hörn, men se till att det finns bussar och hållplatser. Och givetvis att det inte är dyrt att resa kollektivt. Men slutar man bygga dessa enorma esplanader - Hammarby Sjöstad - skulle man nyttja marken mer effektivt. Dessutom knyter man ihop kvarteren med smalare gator.
Idag krävs det nästan matsäck för att korsa de här jättelika gatorna, och det gynnar ingen.
5. Sätt press på arkitekterna. En av fördelarna med miljonprogrammet var att man standardiserade byggandet på ett vis som inte tidigare skett. Strängt taget ser lägenheterna likadana ut i Umeå som i Lund, och sånt pressar ner byggkostnaderna.
Själv bygger jag just nu ett kvarter där vi har ett tjugotal olika lägenhetstyper, i en total volym om 200 lägenheter. Det blir inte mycket rationalitet i det. Eller ekonomi. Det blir en fruktansvärd massa olika moduler som måste tillverkas, och sånt kostar enorma pengar
Arkitekter - och om dem kan vi säga mycket - har en helt annan vision än politikerna om byggande, det måste man komma ihåg. De vill skapa monument, politiken vill ge människor bostad. En arkitekt som jag förolämpade - givetvis - vid ett byggmöte, pratade om att bygga "lyckliga hus".
Ursäkta, men jag tror - vet! - att man är lyckligare av att bara betala tio papp i månaden i hyra för ett standardiserat boende, än sjutton papp för ett "lyckligt hus".
Och där har politiken ett jätteansvar. Se till att ta det.
Jag har ju varit med ett tag, och förväntar mig naturligtvis att få kastat i ansiktet liknelser om statskapitalism eller ghettofiering. Det tar jag med ro. Vi behöver alla ägandeformer som finns, det behöver byggas både småhus och höghus, och vi får inte vara rädda för att bygga jättehögt. I min egen kommun finns det tyvärr en radhusmaffia som vill lägga skyskraporna på tvären, som de sextiotalister de är. Själv skulle jag vilja se en stadsbebyggelse på Barkarbyfältet eller vid Jakobsbergs station, och det är fajt som vi måste ta själva.
Fast det viktigaste är ju att det byggs!
Det kommer mera....
Bilderna? Miljonprogram och miljonprogram
