Visar inlägg med etikett Arkitektur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Arkitektur. Visa alla inlägg

Taken rasar. Byggfusket fortsätter. Eller?


Hörde i morgonväkten - jävla ord för övrigt - att taket på köptemplet Kupolen i Borlänge håller på att vika in sig. Eller ner. Trots snöröjande
Kommentarerna vid morgonkaffet var rätt förväntade. Folk räknar infallna tak, och ju mer dess bättre. Där var det en ishall, och där en stormarknad. Jojo, så går det.
Och sen får man sig en skopa av "det var bättre förr" och att "det finns inga yrkesmän längre"....

Nej, det var inte bättre förr. Dagens byggnadsarbetare är både bättre utbildade och snabbare än gårdagens, och gör bättre jobb med högre teknisk skicklighet. Det finns en sak som är annorlunda, och det är tiden.
Tiden, den förbannade tiden, är vår största fiende. Man har inte tid att ifrågasätta konstiga arkitektlösningar, och på många ställen gör man bäst i att inte ens försöka. Det kan bli rejäla konsekvenser för den som sticker upp och vågar utmana arkitekter och arbetsledning. Då finns det massor med undertak i garage som ska sättas. Utan värme.

Därför lyfter man dit takstolar som ser ut som plockepinn, eller lägger halvruttna råspontluckor, eller stålbalkar som ser ut som ugnsfolie i tjocklek.
Jag har hört att en byggnadsarbetare idag producerar ungefär 300% mer än man gjorde för trettio år sen. Maskiner, hjälpmedel, planering, kunskap - allt har förbättrats. Vilket inte är dåligt - undrar om det finns någon bransch där man kan se den sortens framsteg? Givet är att vi inte är lika personalintensiva längre - man behöver inte vara en armé som bygger en fastighet idag, med förfabricerade byggelement. Fyra gubbar lägger ut flera hundra kvadrat bjälklag under en dag, fyra gubbar och en kran monterar upp en villa, med tak, på en dag.
Men nu är det ju så att det som knäcks idag inte är nya kåkar, utan de har ett par år på nacken. Och de har klarat ett par vintrar innan, så vad är problemet.

Miljöministern - och varför han är den som ska yttra sig är en total gåta -ska nu sätta tummen i ögat på byggföretag och fastighetsägare. Här ska det bli skärpning! Hårdare regler!
Ursäkta, men regelverket räcker. Men det följs inte av den som sedan ska ta över fastigheten. För det är ju inte så att taket på Kupolen utformades av två snickare som hade en handskriven papperslapp, och sen kom de överens om vilket cc-avstånd grejerna skulle stå på. Om nu nån trodde det...
Och de som yttrar sig i Svenskan är ju just den sortens folk som beskäftigt kommer efteråt och har synpunkter.
De som ska ha en tumme i ögat är ju fastighetsägarna. Om de tillåter att snölasten på ett tak med råge överstiger vad taket är dimensionerat för så är det deras fel. Inget byggfusk, inga slarviga konstruktörer - bara fastighetsägare som har en mesig lagstiftning att slingra sig undan.
ALLA takkonstruktioner baseras på hållfasthet. Det finns olika klimatzoner i landet, och byggandet är anpassat efter det. Och sen är det upp till den som äger huset, som förvaltar det, att sköta om taket. Skotta, hålla efter istappar, se till att hängrännor inte överlastas.

En riksdagskvinna jag känner höll på att bli inlagd på sjukhus efter att ha klarat sig med ett par decimeter från en längre sjukhusvistelse, efter att en halv kubik snö dråsade ner på Västmannagatan.

Jag tror inte ett dugg på att tak som hållit i trettio år just i år skulle ha drabbats av byggfusk just nu. Däremot drabbas nu de som äger husen av den bittra erfarenheten att det finns en gräns för hur mycket man kan snåla på underhållet. Och att snöskottning inte är nåt man kan ta itu med den dagen det börjar knaka...


Bilden? Två små takskottare längst ner vid kanten....

High-steel workers. Om skyskrapor

Satte mig på motionscykeln på lördageftermiddagen - så kul kan man också ha det! - och fick se ett avsnitt av Extreme Engineering på Discovery Channel. Det är en kille som springer i vägen på olika byggen, ställer naiva frågor och ber att få testa alla grejor som finns. Det är rätt kul.
Nu hamnade han i Shanghai, på ett megabygge, och fick följa med en glidform uppåt. Han stod knappt ut med oljudet, och dessutom var han höjdrädd. Men man fick en rätt bra inblick i hur de jobbade där - utan hörselskydd, med handkraft. De handnajjade armeringen - både i väggar och i valv -, släpade slangar och bockar, skruvade bult med spärrskaft, klippte armering med bultsax och verkade jobba dygnet om. För att inte tala om att de vacklade omkring på formkanten utan skydd, på sextiofjärde våningen eller nåt liknande.
Det var beklämmande. Man funderar på om de ens hört talas om maskiner, eller om deras arbetsgivare ens med en tanke funderar på hur de här killarna kommer att må på sin ålderdom. Men det är klart, det var lämmeltåg till arbetsplatsen - den bristande tekniska rationaliteten ersattes av mänsklig förbrukningsvara.
Jag vill minnas att det var tolv man som byggde Kista Science Tower - också ett bygge med glidform, liksom t ex Turning Torso i Malmö. De hade hur som helst en friggebod som manskapsbod inne i formen! Hade de byggena skett i Dubai eller i Shanghai hade det varit hundratals gubbar, sanna mina ord.
Vi bygger ju inte så högt i Sverige - vi lägger skyskraporna på tvären som en arkitekt sa en gång. Och hus över tjugo våningar anses som höga. Det finns hursomhelst nu en växande opinion för att faktiskt bygga högre, framförallt i Stockholm, och det finns drömmar om en rejäl skyline.
I USA byggdes många av de första skyskraporna av mohawkindianer; de blev nära nog synonyma med high steel workers. Det påstods att de skulle ha saknat genen för svindel, men det är nog snarare en fråga om kultur. Och i de kretsarna har säkerligen också frodats en hel del machismo och tävlingsinstinkt.

Numer använder man faktiskt säkerhetslinor och fallskydd (fast jag kan fortfarande inte begripa deras förkärlek för privatkläder i jobbet) och har en stark fackförening. Och det byggs fortfarande skyskrapor i USA och i resten av världen; markpriserna tvingar ju fram expansion på höjden. Nya tekniker gör det också möjligt att bygga ännu högre - vi kommer snart att få se den första skrapan som blir över en kilometer hög.
Det finns ju två huvudsakliga sätt att bygga högt - det ena är att bygga ett rejält skelett i stål - the steel frame; det andra är att gjuta en allt högre kärna med valv. De amerikanska byggjobbarna är i stor utsträckning byggsmeder, eller montörer. De stoltserar med en blocknyckel istället för hammare. Kärnväggsmodellen är mer den modell vi har i Norden, med timrisar och grovisar.
Stoltheten sticker man inte under stol med - det här är hardhats, kroppsarbetare med yrkeskänsla.


Naturligtvis är dödligheten hög, knallar man omkring på balkar hundratals meter upp i luften kommer några så småningom att ramla ner, och de har svårt att få vettiga försäkringar. Därför förhandlar de också fram sig till bra löner - man måste kunna leva även efter en olycka, och familjen måste ha en trygghet.


Nedersta bilden föreställer Chicagos skyline - mindre än den mest berömda i New York, men fortfarande imponerande!

Konsthallen och Nisse i Hökarängen...

För ett par år sen var jag anställd på en-inte-så-seriös-firma, om vi så säger. Efter en smärre konflikt med chefen hyrdes jag raskt ut till en annan bara-snäppet-mer-seriös-firma, som hade del i entreprenad som omfattade stambyten och diverse annat i Hökarängen, en stadsdel i södra förorterna som i en lyckad kombination av framsynt arkitektur, kommunikationer och en sällsynt mix av överlevande service faktiskt behållit mycket av sin ursprungliga känsla, som idag kan betraktas som charm. Fast det ska erkännas att det Hökarängen jag tänkte på först knappast var lika pittoreskt. Det sk Veckodagsområdet hade länge dåligt rykte, och har kanske fortfarande.

Det var ett jävla skitjobb naturligtvis. Illa betalt, dålig arbetsmiljö, och de som skulle betala mig min lön hängde på fallrepet. Eftersom vi hade varannan-veckas-lön slog det aldrig fel - lönen fanns inte där, jag ringde, inget svar, jag skickade SMS ("jag tar en promenad tills lönen är på kontot!") och sa till platschefen att han fick ringa min chef om han ville jag skulle jobba.
Därefter tog jag mig en timmes promenad i Hökarängen, tills det kom ett SMS där det stod "Fixat!".


Det hann bli några kilometrar medan jag funderade på om jag skulle sluta eller kämpa på - man har alltid en märklig solidaritet med firman. Nå, de visade sig ju vara mindre solidariska med mig, kan man ju lugnt konstatera i efterhand.
Rätt vad det var kom jag att passera en industrilokal där man bar in tavlor. Mitt i förorten hade man öppnat en konsthall, ett annex till Moderna. Jag trodde knappt mina ögon.
Nu var det ju så att mina protestpromenader företrädesvis skedde
tidiga förmiddagar och då hade inte hallen öppnat.

Lite grämer jag mig att jag inte passade på att kika in. Hela historien dök åter upp när jag läste LO-tidningen, som ska ha all heder av att de jobbar rejält med sin kultur. Och när man ändå jobbar med bloggposten får man ju alltid fram en massa överskottsinformation - i det här fallet en bildsvit och en engagerad hemsida över en annan av Stockholms anonyma förorter - Fagersjö. Tyvärr hjälpte inte engagemanget...
Om nu Nisse i Hökarängen fortfarande bor där så hoppas jag att han tycker att tvätthallen fått en vettig funktion i slutänden. Om inte annat är det ett roligt och kul exempel på modern kulturpolitik.

Kulturrådet och museibesöken....


Eftersom jag haft anledning att snoka lite på Statens Kulturråds hemsida hittade jag statistik för hur besöken på våra museer minskade sedan den fria entrén avskaffades. Påfallande är att besöken till de mer smala museerna har minskat rent katastrofalt. Vilket föranleder en fundering - en uppenbarligen smal verksamhet, som Arkitekturmuseum, får en dramatiskt ökad besöksfrekvens när det är gratis. I ett rent kommersiellt syfte skulle ett sånt museum inte ha något berättigande. Siffrorna talar mycket tydligt om för oss vilka verksamheter som är mest uppenbara besöksplatser, och det var ingen överraskning för övrigt.
Som jag ser det var den fria entren ett av de mest viktiga förslag som den förra regeringen genomförde inom kultursektorn. A och O för en fungerande kultur är ju tillgänglighet. I synnerhet för mer svåråtkomliga sektorer. Alla dessa tillsammans formar ju den historia som trots allt skapat oss, och att inte ha tillgång till den är rent förödande.
Det man verkligen ska akta sig för som politiker är att skapa historielöshet. Att avskaffa den fria entren är ett mycket effektivt sätt att göra det på - vilket ovanstående rapport är ett dystert facit på...

Världens högsta tak...

Klicka på bilden!
...sitter på Burj Dubai, som färdigt kommer bli makalösa 808 meter. I Byggnadsarbetaren har det varit ett flertal bilder av det, och det ska erkännas att det nog skulle vara rätt häftigt att åka upp där. Trots att de som byggt kåken naturligtvis varit underbetalda och haft vettlösa förhållanden.
Som t ex bilden av den här killen, på 350 meters höjd
Inte ett skyddsräcke, inga linor. Vill man vara cynisk kan man säga att han i varje fall hinner njuta av utsikten lääänge på väg ner om olyckan skulle vara framme
På en översiktsbild ser de omkringliggande husen på dryga tvåhundra meter ut som lekstugor

Och i Dubai - som är ett rätt tvivelaktigt litet emirat - pumpar man naturligtvis ut information om denna byggnad. Som nedanstående bild
Och det enda man kan vänta på nu är att kineserna sätter sin tusenmeters skrapa i produktion.Men tills dess är Burj Dubai, som ser ut som rekvisita från Sagan om Ringen, högst!

Tak i Tumba blev Tak i Tensta

Ny arbetsplats - Elinsborg














Elinsborg är en del av Tensta, som i sin tur har blivit i stort sett synonymt med ghettoliknande miljonprogramsbostäder, fulla med kriminalitet, illa genomförd integration och kontroverser mellan svenskar och utlänningar. Lite stämmer, mycket är rena vandringssägnerna.
Dit har alltså jag förflyttat mig för att delta i en större renovering av det fastighetsbestånd Fabege har fått köpa av det allmännyttiga bostadsföretaget Familjebostäder
Ett projekt som kommer pågå i flera år, vilket dels är begripligt när man ser hur nerslitet området är, och dels kommer hålla PEAB med jobb under samma tid















Det är naturligtvis tak det är frågan om. Jag vet inte om arbetsledning läser här - omöjligt är det inte - men det har blitt många tak på sistone. Här skulle taket sättas igen efter olika ventilationsarbeten.
















I området valde man att bygga många gångbroar, vilket då fått till följd att genomfartsgator fått karaktären av ödsliga trafikstråk, som gjorda för stenkastning, och framförallt helt utan stadskänsla. Ett problem som dåtidens arkitekter tydligen var galna i.














Just själva stadsplanen lämnar en del övrigt att önska, med skarpa linjer mellan olika aktivitetsområden - dessutom ser det väldigt sterilt ut vintertid när grönskan inte syns.















Aktuellt tak med taksäkerhet. De här luckorna och huvarna ska alltså slaktas, och flyttas i olika riktningar för att synka med ny ventilation. Vi har ju ingen snö, men istället regnade det. Inte ett fint stilla sommarregn inte, utan rena filmskurarna, med vattendroppar som studsar, och rännilar som tar sig in överallt, och gör händerna skrynkliga och fulla med självsprickor





















Alltså klär man sig därefter. Först underställ i funktionsmaterial. Därefter arbetsbyxor och vinterpolo















Sedan är det flanellskjorta och regnbyxor av typen "holkar", dvs lösa ben som dras över brallorna och fästs i hällorna. Kallas även skorstenar















Och till sist arbetsjacka i varselfärgoch hjälm med pannlampa. Under taket är det becksvart















Den gamla luckan ska ersättas med den här ramen
















Efter att ha nött ner en handklinga bortom all igenkännlighet och avverkat kilovis med tigersågsblad fick jag ut en motorkap, som visade sig vara en effektivare apparat. Skar raskt upp en kvadrat















Sista skären fick dock tigersågen ta. Det gamla taket är belagt med en 15 mm tjock gummibeläggning som är ohyggligt segt att ta sig genom. Och skitig och blöt blev man. Och trött och arg. En helt vanlig dag på jobbet alltså - underbart!
















Färdigt hål där den nya ventilationen kikar fram















Sen ska den nya ramen kläs in med underlagspapp, och tätas med kallasfalt















Det är inte så självklart hur man pappar in huvar, men principen är alltså att ha en omlottläggning som gör att vatten rinner över vådkanten ner på nästa. Överlappande skarvar alltså. Och i förgrunden kallasfalten, som man blir ohyggligt skitig av, hur man än bär sig åt. Det fastnar överallt, kladdar ner och är svårt att få bort. Det går med lacknafta - som inte är sådär jätteskönt på de där självsprickorna jag skrev om högre upp















Varje våd ska också spikas med pappspik














Under taket ser det ut så här. Här ska det byggas landgångar och ramper, och till sist fyllas med lösull
















Under en del av dagen kunde faktiskt solen titta fram i några blyga minuter. Inte för att det påverkade temperaturen särskilt - uppe på taket är man obönhörligt exponerad för vindarna från Järvafältet















Och när det börjar skymma blir det mörkt fort. Uppe på taket har man ingen nytta av gatbelysningen
















När det ser ut såhär klättrar man ner.














För att kunna hoppa på pendeltåget i Spånga. Svära en aning över föreseningar men ändå gilla sitt jobb!