Den var av märket Akai och svart, och köptes för mödosamt ihopdragna pengar av en kompis. Förstärkare med radiodel, kassettdäck och skivspelare, fast utan det redan då urmodiga varvtalet 78...
Det är inte meningen att det här ska bli en nostalgitripp - det finns så många som drömmer tillbaka till sin ungdoms synder, och nostalgi är bara gulligt i små doser - utan mer en fundering om hur mycket utrymme den nya tekniken sparar.
Jag hör ju till de som flyttade hemifrån med säng och stereo. Och det tillkom en begagnad TV med ständigt glappande fjärrkontroll, som kånkades mellan olika korttidsboenden. Under en period hade jag mitt liv i papperskassar - en månad här, tre månader där. Men skivorna skulle med, liksom kassettband. Känns det igen?
Idag funderar jag starkt på att kasta ut VHS-maskinen. Det är månader sen jag ens funderade på att titta på en video, och alla försöker komma ihåg hur timerfunktionen ställdes in. Försvinner den finns det inte ens anledning att ha kvar det nittiotalsmässiga åbäke som kallas TV-bänk.
Det kommer frigöra ytor, kan jag meddela. Och kvar blir kvaliteten i en modern TV, och små - nära nog minimala - apparater med en prestanda som överstiger min gamla Akai med ljusår. För övrigt finns det nog orsak att fundera över TVns fortlevnad också.
Nu har jag sett ett antal filmer på den nya bärbara, som jag alltså kånkar runt i lägenheten, där det inte ens finns sladdar - hej då till tvättlinor i taket och snubbelrisk på golvet - och det fungerar jättebra.
Litegrann återkommer jag alltså till ett liv som det måste ha sett ut innan medierevolutionen. När det enda mediet i ett hem var kristallmottagaren där man kunde lyssna till Stockholm-Motala och Farbror Sven. En slags cirkelrörelse alltså. Därefter har ju husen fyllts med saker som udner en period bara blev större och större och större. Man har ju sett de här fullständigt enorma skåen med TV, radiogrammofon och högtalare - det är ingen lek att flytta såna kan jag berätta.
Under åttiotalet var en ungkarlslya knappast komplett i vissa ögon utan en jättelik ljudanläggning, där man aldrig kunde nyttja kapaciteten, eftersom kapacitetens utnyttjande skapade problem i grannrelationerna. Och vi hängde högtalare i tak, och det skulle mätas in och en massa annat.
Det var långt ifrån min Akai som placerades under sängen - av den enkla anledningen att då kunde man hantera den utan att resa sig. Tonåringar är aldrig så uppfinningsrika som när de ska spara energi. Ljudet blev rätt burkigt när högtalarna stod under sängen, så efter ett tag hamnade de på egengjorda väggkonsoler, och ramlade regelmässigt ner på mig när arga syskon slog igen min dörr.
Också det en ocean från dagens mikroprodukter.
Men kommer det att påverka vår mediekonsumtion? Kommer rummets utseende att påverkas? Länge, länge har ju möblemangets placering styrts av TV-uttaget. Därför står ju TVn nästan alltid illa till, och då hamnar ju soffor och bord också på samma sätt. Är man trådlös behöver man ju inte bry sig om var sladden går in i ens hem. Har man en bärbar dator behöver man ingen datormöbel - tittar man i valfri möblekatalog kan man se att priserna på sånt går ner.
Inte heller bläddrar man bland skivor längre. Det var ju annars en av mina favoritsysselsättningar - kolla hur taskig smak de har i den här familjen!!!! Och man fick nya favoriter. Men det har aldrig varit samma sak att bläddra bland CD-skivor, för att inte tala om egenbrända, utan omslag eller innehåll. Att glo på en lista från ett USB är inte i närheten av att dyka ner i en skivback (ett ord som kan tarva en förklaring för en uppväxande generation).
Nä, det skrivs för lite om hur hemmet kommer att designas efter mikrorevolutionen av musiken, och det är konstigt eftersom musiken är närvarande så enormt mycket mer idag än förr? Kommer vi ha moduler redan i väggarna? Att vi kommer få allt fler uttag är jag övertygad om, men var kommer de att hamna? Och vad kommer vi att fylla dessa mikroprodukter med?
Fortsättning lär följa
0 kommentarer:
Skicka en kommentar