Geronimo och amerikansk anständighet

Det sydvästra hörnet av USA är ett ogästvänligt ställe i stora delar. Karg halvöken, branta berg, ett hett och torrt klimat med stekande hetta på dagarna och obarmhärtig kyla om nätterna. Under många hundra år var det bara boplats för halvnomadiserande indianstammar. Det var här Francisco Coronado förlorade sig i sin jakt på El Dorado, vad nu det var.
Här fanns apacherna – ett samlingsnamn på olika grupperingar inom ett specifikt språkområde.

Ett segt gäng som levde under beklämmande omständigheter, men som också hade en rent modern uppfattning om frihet och självbestämmande. De var de sista som bedrev regelrätt gerillakrigföring mot Förenta Staternas armé (förevigat i drivor av mer eller mindre bra filmer och böcker) – jag räknar inte andedansoroligheterna i South Dakota som kulminerade med Wounded Knee, som ett krig. Formellt avslutades indiankrigen i USA 1886 med att Geronimo och hans chiricahuakrigare lade ner vapnen och accepterade ett liv på reservat. Ett liv som raskt därefter förvandlades till en livslång exil i Indianterritoriet (läs också om Tahlequah, och fundera på hur etnicitet kan bevaras), där han också avled 1909. Vare sig han eller hans krigare fick återse det land de slagits för – en sista förolämpning.

Jag har många gånger reagerat mot den schablonbild av indianerna som dominerar i media – man ser framför sig den kloke ädle präriekrigaren, rak, ståtlig, verbal. En bild som inte alls är typisk för indianerna i USA – präriekrigarens era varade bara tvåhundra år, och knappt det.

Det är inte fullt lika romantiskt med apacherna – de var ett grymt krigarfolk, som förde tortyr och övergrepp till nivåer som skulle duga idag, de var varken stora eller ståtliga, men de kunde gömma sig där ingen annan kunde gömma sig, och de kunde överleva på minimalt med föda. De som gav upp och accepterade reservatlivet, gjorde det ändå inte fullt ut – det förekom mängder med krigiska utflykter från San Carlos och andra tröstlösa platser. Expeditioner som de förmodade ledarna inom stammarna hade mycket liten kontroll över.

Geronimos ättlingar har nu begärt att hans kvarlevor och andra reliker ska återlämnas och att han ska få gravsättas.
Det säger en del om USA förhållande till sin urbefolkning att det fortfarande är så här, och det är viktigt att vi har det i bakhuvudet innan vi imponeras för mycket av den amerikanska beredvilligheten att försvara lag och ordning, frihet och ideal, överallt i världen. Myten om västern lever kvar mycket starkt inom den amerikanska krigsmakten - utsatta poster kallas för Fort Apache, sinnebilden för kampen mot ondskan, olika vapentyper ges indianska namn, begrepp som cowboy och frontier hyllas.

Jag är inte heller den som vill dra alltför starka paralleller mellan olika tidsskeenden, men visst känner vi igen det här? Ett uppkäftigt gäng som inte tänker ge sig för en massiv övermakt, som begår övergrepp, som inte kan kontrolleras av sina förmodade ledare? Som ägnar sig åt övergrepp och maktfullkomlighet på grannar och närboende? För så var det med apacherna – de var minst lika fruktade av sina indianska grannar, navajo, pueblo eller hopi, som av de glesa rancher som vågade etablera sig i det apacherna betraktade som sitt land. För att inte tala om befolkningen i norra Mexico, ständigt utsatta för obarmhärtiga räder.

Till på köpet var det ju inte ens fred bara för att Geronimo gett upp. Under många, många år sov gårdarna i New Mexico och Arizona med geväret vid sängen för att kunna ta itu med ovälkomna besökare. Ända in på 1930-talet förekom det skottlossning mellan frilevande apacheband och boskapsägarna.
Det som knäckte apacherna var naturligtvis att man utsatte släkt och vänner för repression – straffexpeditioner, deportering. Mängder av fredliga apacher fick leva i elände och skräck för de krigandes skull, vilket till sist också gav resultat. Och därefter följde årtionden av misär för dem, för reservatliv i USA har aldrig varit en bra tillvaro - det var aldrig tal om att det ens skulle vara ett bra liv.
Hämnd är en levande företeelse i amerikansk historia, och den amerikanska staten hämnades på sina urinvånare långt längre än som kan ses som ursäktligt. Frågan är ju om man kommer fortsätta hämnas i sina nya krig, eller om man redan gör det