Just nu pågår ett gistet självgnäll inom arbetarrörelsen, på en nivå som man vrider sig av. Jag är inte alls främmande för en levande debatt men det måste ju för fan syfta till något också. Just nu känns det mest som att en massa förbigångna karriärister ser en chans att ge tillbaka, och media är naturligtvis snabb att haka på.
Mest av allt syns detta i det pågående krypskyttet mot Mona Sahlin, där en massa reliker ser sin chans att ge tillbaka för gammal ost. Jag hör ju till de som med nöd och näppe kunde hålla tyst med mina åsikter om den förre - mannen som partiets valanalytiker totalt nonchalerade som orsak till valförlusten 2006 - men eftersom jag också är fostrad till att respektera kongressbeslut höll jag alltså tyst. Inte bara jag, utan jag och väldigt många andra.
Diskutera politik kanske. Någon?
Men det finns också ett återkommande tema, där en del verkar har gått på den nyliberala klyschan om att arbetarrörelsen är en antik företeelse. Och det må så vara, om man bestämmer sig för att tappa just den där "arbetar"-delen.
En hel del beror det på oss själva - det räcker inte idag heller att knyta näven i fickan och ha åsikter vid fikabordet. Det räckte inte förr, det räcker inte idag. Fortfarande gäller att om man vill påverka får man faktiskt anstränga sig, och också emellanåt acceptera att ett parti driver saker som man personligen kanske inte tycker är jättebra.
Just nu väger det, mellan de där egentliga folkpartisterna som influerat partiet, och som gärna skulle vilja se en Blairifiering, dvs driva partiet mot en medelklassfåra, och helst också tappa bort fackföreningsrörelsen, och andra, som ser ett rent skräckscenario om facket skulle tappa bort sin politiska koppling. Det vore ju naturligtvis julafton för arbetsgivarna - ett opolitiskt fack, en våt dröm.
Jag kan ju bara hoppas att vi rätt vad det är kan börja tala politik, och göra det med väljarna. Just nu känns det som vår interna diskussion mest bromsar oss.
Och bara för att jag länkar till somliga betyder det inte att jag klassar dem på ett särskilt vis. Eller så gör jag det.
3 kommentarer:
Håller med.
Även om det ibland känns orättvist är det ingen som kommer att hjälpa oss.
Vi måste arbeta upp ett nytt förtroende hos väljarna. Det är till det som partiet har medlemmarna.
Uppmanar alla att tala om att de är socialdemokrater genom att bära 1:a majmärke och delta på 1:a majmöten!
Du har rätt i dina tankar Calle. Men uppenbart finns det en strategi att avväpna arbetarklassen allt politiskt inflytande. Min uppfattning är att det inte är tillfälligheter att Reinfeldt upprepar Thatchers strategier från 80-talet.
Kanske är det som min gamla lärare, Stefan Fölster, sa häromdagen, ”Anders Borg är den bästa finansminister Socialdemokraterna har haft”. Alliansen för nu en politik som är väldigt lik den Socialdemokraterna själva hade fört i dessa kristider. Det blir därför väldigt svårt att föra en debatt som oppositionsparti. För den skull inte sagt att man inte på alla sätt måste försöka föra ut sina åsikter, vilket jag inte tycker oppositionen lyckats något vidare med.
Personligen har jag aldrig förstått varför det är så viktigt med epitetet ”arbetar”. För mig är partiernas åsikter oerhört mycket viktigare. Jag räknas inte som någon arbetare, men det parti som enligt mig för den politik som gynnar de små och svaga som har svårt att göra sig hörda kommer att få min röst. Tror inte jag är helt ensam om detta.
Skicka en kommentar