Gugge Hedrenius, en av de sista överlevande från svensk jazz' guldålder är död. Han var pappa till min svåger, och farfar till mina barns kusiner. En makalös musikant, som var bekant med precis alla som nånsin varit nåt i både svensk och utländsk jazz.
Många är de stockholmare som kunnat njuta av hans musk på de estrader där han envist drev på en tuffare storbandsjazz, med dragning åt blues och soul. Inte alls en sån där välpolerad matta av ljud - istället livfullt och vitalt...
Just den sortens jazz har fått en pånyttfödelse - därför att det är stomp och tryck, och det kan vara på sin plats att påminna om att det motstånd som den råare jazzen mötte var hårt och föraktfullt. Det var ingen dans på rosor att vara jazzmusiker på den tiden det begav sig...
Klicka här eller här för att lyssna på Gugge och hans band.... Eller ta en titt nedan på Gugge och Hank Crawford
0 kommentarer:
Skicka en kommentar