Högerns mentala hygien. Om låglöneimport.

Det finns en snubbe som heter Per Gudmundson som skriver saker på Svenskans ledarsida. Han hyser ett obeskrivligt hat mot arbetarerörelsen, och i synnerhet mot facket. Han får bre ut sig om diverse saker på ledarplats, och orsaken till det är förmodligen att han har åsikter som delas av den politiska ledningen för den tidningen. Han är gammaldags höger på riktigt.

Jag läser honom emellanåt på nätet (jag ser som sagt ingen orsak att köpa tidnin1gen; varje person som betalar bidrar till alliansens kassa. SLUTA MED DET I SÅNA FALL!!!), och idag har han som vanligt dragit till med ett av sina vanligaste angrepp.

Han hävdar att vår kamp för löner i Sverige är bristande solidaritet med de stackare som kommer hit. Kontentan i det han säger är att vi - facket - borde tillåta lönekonkurrens, i solidaritetens namn. Nån slags omvänd u-hjälp alltså. Kom hit, få uselt betalt, men det är i varje fall bättre än hemma i Polen (eller i Lettland eller Litauen).

Det är i vanlig ordning en fråga om mental hygien, och där har han skitigare i hörnen än de flesta.

Jag tror ju inte att Gudmundson läser det här, men för säkerhets skull kan man ju berätta att det knappast hjälper lönenivåerna i Polen om vi sänker våra - och våra sänks om vi accepterar att folk ska jobba för sämre pengar. Förutom allt annat som kommer att drabbas - arbetsmiljö, yttrandefrihet på jobbet, anställningstrygghet.

Istället är det så att våra löner drar upp lönerna i Polen. Det är så det funkar. Lönesänkningar har aldrig ökat lönerna - det säger liksom sig självt, eller hur? När den fackliga rörelsen - i enlighet med gammal god svensk tradition - tagit ett ansvar för landets finanser och haft låga lönekrav, har vi inte lyckats plocka tillbaka det särskilt fort.

Ja, vi vill att våra villkor ska gälla i Sverige. Vi accepterar inte att människor andra länder ska ha sämre villkor här än oss, bara för att det råkar vara snäppet bätrte än de har hemma. De ska ha rätt till samma sjukvård, till samma boendestandard, till samma rätt att yttra sig som oss - de ska inte ha det sämre med hänvisning till att det ändå råkar vara lite bättre än där de kommer från.

Det är rätt självklart, men det inser inte Gudmundson. Och det var rätt länge sen jag egentligen brydde mig om honom, men det här var så jävla dumt. Det kan dessutom vara bra att påminna folk i arbete om det hot såna som han innebär - han är inte en ensam galning som käkar lera på bakgården (fast man kunde tro det). Han är ledarskribent på en stor borgerlig tidning - och de borgerliga läser honom. Och förmodligen tror en och annan på honom.

Vi låter honom fortsätta med sina mentala dikeskörningar. Och sen kan han ligga där.

Bilden? Bilden är från fyrtiotalet. Ungefär som, Gudmundsons idéer

Utan kollektivavtal är livet farligare

Häromdagen fick jag höra att jag inte var kroppsarbetare. För jag hade ju hjälpmedel, och kranar, och dessutom var betongsäckarna lättare, och personen som sa det fnös, och började berätta om när hans farfar minsann släpade tegel uppför stegar, och sköljde händerna i saltsyra, och inte hade mikro i omklädningsboden. Nä, tacka visste man förr i världen, när skogshuggare var det starkaste som fanns, och det fanns riktigt yrkesfolk.
Sa den reklamkillen....
Man orkar inte ens bli förbannad. Han hade helt enkelt ingen aning, och sen kanske han var lite sur också för att de där svartjobbarna han hade haft hemma inte gjort ett bra jobb. Men de var säkert billiga, sa jag och flinade, vilket inte gjorde stämningen bättre.

Visst, vi har det bättre idag. Betyder det att vi ska vara nöjda? Knappast. Jag är ointresserad av om man hade slagit dubbelvolter av glädje på tjugotalet för de arbetsvillkor jag har idag - för på tjugotalet fick de höra att de i varje fall hade det bättre än de som slet ont på 1840-talet. Vilket gjorde den tidens fackliga hjältar ännu mer förbannade och övertygade om att kampen var riktig.

Vi är på väg tillbaka dit - idag straffas facklig aktivitet, makten ger sig på oss från olika håll. Och vi ser allt oftare hur klass ställs mot klass (jag vet att det finns medelklass-sossar som börjar skruva oroligt på sog nu), som när underbetald arbetskraft från låglöneländer kommer hit och ska jobba på sämre villkor än oss, som bor här.
Den debatten kan vi ta. Den brukar vi ta.

Det är när politiken blev juridik som det blev svårt. Och det är en klassisk väg för att försvaga fackföreningarna. Vårt val - kollektivavtal, är en känd slogan i demonstrationstågen. Men det blir allt svårare att genomföra det. Jag träffar ofta byggnadsarbetare som tror att de omfattas av massor av försäkringar, för det är de vana vid.
Fel. Utan kollektivavtalet jobbar de flesta av oss i stort sett utan skydd. Skulle man råka illa ut på jobbet, och sakna kollektivavtal, så kommer då rakt inte samhället att kasta in en massa ersättningar. Vilket somliga fått lära sig den dyra vägen....
Men avtalet handlar inte bara om att vara försäkrad - det handlar om pensioner, om löner, om arbetsvillkor och en massa andra saker. Som inte kommit vare sig gratis eller enkelt. Vilket killarna på byggena för nittio år sen var smärtsamt medvetna om - inga framsteg utan uppoffringar.
Det är därför vi inte kan sitta på arslet längre och se hur grannens grabb struntar i att vara med i facket, eller att den lilla rörfirman inte har avtal. Tro mig, grabben har inget emot att åka gratis på lönerutschbanan, och killarna på den lilla rörfirman kan skära av sig ett par fingrar precis lika lätt som killarna på firman som har avtal. Vi som är med i föreningen måste säga ifrån.
Jag har tidigare skrivit om den Nya Tidens Arbetsgivare - och de är nya; vi kan inte längre skrämma folk med de gamla otäcka mörkermännen som var emot allt. Den fackliga retoriken kan ju ibland vara ganska sextiotalsmässig - vilket är ett större problem än vad folk utanför kanske tror. Men det har aldrig handlat om vilka som företräder motparten, även om dagens Urban Bäckström är ett rätt bra exempel på en arbetsgivarchef som är som gamla tiders brukspatroner, utan det handlar om systemet.

Ett system som inte alls har blivit bättre, där kortsiktiga vinster, högre tempo, ökad specialisering premieras före långsiktighet och genuint intresse. Ett system där den fackliga rörelsen har ännu mindre plats än för bara tjugo år sen, när det ändå fanns en ömsesidig förståelse för villkoren. Vinsten framför allt!
Allt det här betyder något när vi talar om varför vi ska ha kollektivavtal. Jag tycker att Hotell och Restaurangs lista över företag med avtal är lysande, och jag skulle vilja se något liknande från Byggnads sida. Både för de som jobbar där, och de som kanske vill köpa sig lite hantverkshjälp - jag kan lova att de som syns i Fuskbyggarna inte har avtal...
I morgon onsdag är det Kollektivavtalets dag. Vi ska samlas flera tusen på Sergels Torg. Inte för att kollektivavtalet är det bästa som finns, men just nu finns det inget bättre. Vi måste visa att vi faktiskt inte vill leva på tjugotalets villkor. Och vi samlas lika mycket för att visa att fackföreningen fortfarande är en kraft att räkna med...


Bilderna? Översta visar byggnadsarbetare på den gamla onda tiden, den undre rör morgondagen...

Byggnads slåss för småföretagen

I Dagens Nyheter tar ytterligare en nyliberal för sig av mediautrymmet och passar på att sparka lite på Byggettan. Han gör det för att socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen tydligen ska vara rädda för utländsk konkurrens. Han har givetvis helt rätt - för i den riktiga världen, inte i den där fantasibubblan där Milton Friedmans idéer fungerar, är lönedumpning något hemskt. Nu råkar det vara byggnadsarbetarnas löner han ger sig på, eftersom vi är stora, starka och inte rädda för att säga vad vi tycker.

Dessutom tjänar vi ju mycket pengar - fast vi blir ju inga rika pensionärer; hårt kroppsarbete har sitt pris - och därför retar vi naturligtvis avundsjukt folk. Och Rikard Westerbergs lilla påhopp tar vi med ro - han kommer få svårt att få folk upprörda över att vi tyckte att de som jobbade i Vaxholm skulle tjäna bättre pengar, eftersom det var det saken handlade om.

Dessutom känns det ju lite futtigt att det bästa exemplet han kan leta upp både är gammalt, och felaktigt. Kom igen Rickard - jag debatterar gärna min lön, eftersom du vill sänka den, men då måste du ge mig nåt att bita i.

Jag undrar ändå - varför nöja sig med att ta hit letter som jobbar för hundra spänn i timmen? I Rikard Westerbergs värld vore det väl smartare - och mer rationellt - att ta hit en container med burmeser som kan jobba för tio kronor i timmen. Om det bara var fråga om att acceptera låglönekonkurrens, menar jag.

Och varför nöja sig med att konkurrensutsätta byggnadsarbetare? Varför inte ge sig på redan underbetalda tjejer i vården och handeln? Eller spärrvakter? Där finns det massor med pengar att spara. Men precis som alla andra vill ju inte Rikard Westerberg dra slutsatsen riktigt färdig - för den naturliga frågan är ju vem som skulle tjäna på att våra löner sänktes? Att kunden skulle tjäna på det är bara trams; våra löner är en liten del av byggkostnaderna. Så i själva verket går Rikard Westerberg bara företagarnas ärenden. De stora företagen.

För Byggnads för även småföretagarnas kamp - byggsektorn är ju översvämmad med småföretag som långsamt konkurreras ut nu, av lönedumpning som Byggnads inte har med att göra. Pengar som inte stannar här. ROT-avdrag som inte ger jobb åt oss som ändå ska bo här och betala skatt och bidra till välfärden. Det är de som är de stora förlorarna när konkurrensen inte sker på samma villkor.

Den där byggfirman med tre anställda i Tallkrogen, där chefen också har töj, står och faller med Byggnads kamp för anständiga villkor för de som kommer hit och jobbar. Och man hoppas verkligen att såna som Rikard Westerberg fortsätter visa vad de egentligen tycker om småföretagen

Bilden? Gästarbetare i Dubai - de som verkligen blev finanskrisens förlorare. En verklighet som redan är verklighet för många av de som kommer hit och jobbar utan avtal

Centern är förutsägbar. Och rätt trist.

Jag skrev det tidigare - vill man ha ett val som handlar om hur vi fixar villkoren på den svenska arbetsmarknaden, så varsågoda. Den fajten tar vi gärna! Kom igen bara.
Centeristen Lena Ek försökte på ett lite pinsamt och halvdant sätt ta poäng på att berätta skrönan om blockaden mot Laval i Vaxholm. Den blir inte sannare för att man berättar den fler gånger (det finns åtskilliga poster på bloggen om den händelsen). Hon undvek däremot att berätta om de hundratals fall sen dess, när facket fått hjälpa exploaterade gästarbetare - både för att få ut sina löner, för att få drägligt boende, eller för att helt enkelt inte slå ihjäl sig på jobbet. Eller bli ihjälslagna, för den delen. Istället ansåg hon att: "Kollektivavtalen är mindre viktiga än det öppna och fria Europa"

Centern får gärna träffa våra medlemmar från Polen och Baltikum - och de är många. De flesta har startat i bolag som Laval, blivit lurade, fått hjälp av facket och blivit medlemmar själva. Lena Ek har liksom inte fattat att de här killarna (det är nästan bara män) tjänar mer pengar på att vara med i facket än att stå utanför.
Däremot borde hon naturligtvis ha sagt något om sin partikamrat, Federley, och hans exploatering av svensk arbetsmarknadstrygghet, eller om de tusentals gästarbetare som idag lever under vidriga förhållanden i Sverige - för vi ser inte alla, hör inte alla, kan inte hjälpa alla.
Det är traficking, som pågår dagligen. Om detta hade centern mycket lite att säga. Eftersom deras rättigheter skyddas av just kollektivavtalen.

Ett grundtips är att centern istället skjuter bort sig själva från Europa. Helt och hållet. Lycka till säger jag.


Här kommer Waxholms Trean. Båtarna är avsevärt trevligare än det som hände i Vaxholm, och efterspelet till det. Och det skall återkommas till det här - ett rödare Europa är enda garantin för att det inte ska hända igen..

Fackföreningar är alltid internationella

Det kan vara på sin plats att påminna om att fackligt arbete är mer internationellt än vad många verkar inse. Sverige är ingen avgränsad ö, allt vi gör idag beror på eller kommer påverka händelser utanför våra gränser. I synnerhet gäller det byggjobbare - som av tradition är ett ambulerande och kringkuskande släkte.
Det är därför vi ständigt kämpar med utländsk arbetskraft, som lockas hit (och jag menar lockas, för det är rent hemskt att upptäcka hur lite polacker eller letter vet om Sverige) på falska grunder. För att kastas in i svartarbete, lönedumpning och i vissa fall rent slaveri.
I senaste Fokus ondgör sig Martin Ådahl över Byggnads och repeterar den gamla osanningen om att företaget Laval skulle ha blivit oschyst behandlat i Vaxholmskonflikten. Han har varit ute och seglat förr, utan roder, den gode Ådahl, men man kan väl inte förvänta sig annat.

Han ser inte heller sambandet mellan lönedumpningen - och allt annat - i Vaxholm, och hur byggnadsarbetare behandlas i t ex Dubai. Jag har skrivit om det förr, men kolla in det här reportaget. En plats som beskrivs som ett paradis, fast inte för de som ska se till att hjulen rullar. Framför allt ska man inte kräva demokrati och rättigheter - då blir man deporterad.
Det är trist att folk som Martin Ådahl glömmer bort att demokrati och yttrandefrihet må ha varit liberala begrepp från början, men de hade knappast genomdrivits utan fackföreningarna, vare sig i Sverige eller i det gamla östblocket.
Det är därför fackföreningsrörelsen är internationell - om vi är starka i Sverige stärker vi våra kamrater i andra länder. På samma vis stärks vi av dem. I en alltmer global värld är det naturligtvis rent barnsligt att tro att facket har spelat ut sin roll - hur gärna marknadsliberalerna än vill tro det. Vi organiserar oss alltid - trots överhängande livsfara, vilket är en mycket bister realitet på många ställen. Vill man vara riktigt elak kan man dra ett rakt streck från Martin Ådahls åsikter till dödsskvadroner i Latinamerika.

Vi har inga som helst problem att värva dessa förmodat fackföreningsfientliga utlänningar, tvärtom. Och det finns så mycket skit att ta rätt på så ni kan inte ana det - allt ifrån utebliven lön till arbete i miljöer där vi knappast skulle vilja vistas utan radiakdräkter, men där de jobbar i tröja och lågskor.
Man ser inte heller sambandet mellan en stark facklig rörelse och en bra arbetsmiljö, eller mellan stora skatteintäkter och hög lön, eller den konsumtion som kommer av det. Istället fortsätter man att misstänkliggöra Byggnads - vi beskrivs som smått rasistiska mot utländsk arbetskraft. Nå, följ med ut på några arbetsplatser och se hur de här killarna lever, och försök sen påstå att de skulle valt detta frivilligt?
Fattiga människor har sämre valmöjligheter. Och Martin Ådahl verkar tycka att de ska fortsätta vara fattiga.



Bilden föreställer Lech Walesa, som ledde den fackliga kampen mot kommunismen i Polen, och som blev en symbol för frihet och demokrati.

Sextio spänn för en blondin. Om priset på en människa

På Etnografiska Muséet pågår just nu en utställning om trafficking som jag sett. Även om det är en rätt konventionell utställning där man blandar in videoextrakt och reportagebilder på ett sätt som var nytt för femton år sen, är det en mycket tankeväckande, och inte minst obehaglig, utställning. Man kan t o m påstå att den på ett mycket bra vis demonstrerar hur muséer inte alls är dammiga institutioner som ägnar sig åt antikviteter, utan hur man mycket väl kan vara både en spark i skrevet och en del i samhällsdebatten.
Men som åskådare ska man ju ha åsikter också, och när jag var där var de kvinnliga besökarna i absolut majoritet. Hoppas det var en tillfällighet, för handeln med människor är både global och lukrativ, och kräver både män och kvinnor för att kunna begränsas. Inte minst för det oerhört uppenbara - kanske så uppenbart att det inte behöver påpekas - att det finns ett direkt band mellan kvinnans ställning i ett land, och risken för att samma kvinna ska kunna exploateras som prostituerad. Jämställdhetsarbete måste vara en av de bästa metoderna för att kunna stoppa den här vidriga handeln.

Och även om utställningen fokuserar på sexhandeln - och man skulle vilja höra förespråkarna för en legaliserad prostitution förklara hur detta skulle stoppa slaveriet; i länder med legal prostitution är problemet större än i länder där sexhandel är förbjudet - ska man inte alls glömma bort att arbetskraftshandel också är trafficking.
Dessutom följer dessa två företeelser samma sorts mönster och transportleder, och inte sällan kan de också sammanblandas: Unga kvinnor tror att de ska till rika länder för att arbeta illegalt i olika sweatshops men hamnar istället på bordeller eller sexklubbar. Där utsätts de för ofattbara övergrepp - i utställningen berättas om kvinnor som hade mellan 30-35 kunder under en natt, året om.... Man berättar om en formlig familjetradition av prostitution - där mor, mormor och dotter har samma yrke, och dessutom också arbetar tillsammans. Hur barn i Albanien inte längre får lämna hemmet för att gå till skolan - risken för att kidnappas av människohandlare är för stor.
Inte heller tycker jag man tar upp kopplingen till porren, eller till den etablerade organiserade kriminaliteten. Det är välkänt att porr alltför ofta produceras med ytterligt ofrivilliga aktörer, oavsett vad dess tillskyndare påstår - och man ska minnas att det knappast är ett fritt val att välja mellan att ha sex på film och att inte ha råd att äta... Det är exploatering, inget annat.
Den organiserade brottsligheten i olika länder - och den kan heta massa olika saker - är naturligtvis snar att ta över en sån här lönsam nisch, i synnerhet som straffvärdet är minimalt jämfört med att smuggla vapen eller knark. Alltså går allt mer av traffickingen via samma rutter och under samma beskydd som den trdaitionella smuggelverksamheten.
Efter att ha sett en sån här utställning är det rätt uppenbart varför den borgerliga regeringen tog bort den fria entrén till muséerna - det här är inte passivt uppvisande av artefakter, utan modern museiverksamhet är alert och aggressiv, och drar sig inte för att ställa provokativa och tankeväckande frågor. Det här är samhällsdebatt på en plats där den passar alldeles utmärkt.
Jag kan sakna kopplingen till hur man handlar med arbetskraft, eller hur man kan jobba mot det, för det kan man. Allt är inte nattsvart. Idag finns många organisationer som engagerar sig mot trafficking, men det krävs än mer för att verkligen stoppa den. Projekt i de länder där det förekommer är ingen dum början - det är i de mest patriarkala miljöerna problemet är som störst. Utbildning är en viktig del - vill man förenkla det kan man säga att ett läsande barn löper mindre risk att råka illa ut än ett barn som inte läser....
Om ni vill, och orkar, finns en omfattande digital version av utställningen här. Så se till att orka!!!