Bomben i Stockholm och den muslimske galningen

Utan att bli för långrandig måste jag ändå skriva något om den förmodade självmordsbombaren i Stockholm igår.
Självklart hänger det ihop med vår inblandning i Afghanistan, som i sin tur ingår i något man kallar kriget mot terrorismen, som i sin tur inte kan kopplas bort från vare sig konflikten mellan Israel och Palestina, eller - inte minst - situationen i Saudiarabien.
Jag tror det kan hända igen. Å andra sidan är jag också rätt övertygad om att det kommer sparkas in en del dörrar och rivas folk ur sängar de närmaste dagarna, och att de som eventuellt har bistått den där som dog kommer att sys in. Det är svårt att hålla sig undan i Sverige, och nåt säger mig att de som ligger bakom knappast är okända. Inte heller har de något generellt stöd bland muslimerna.
Jag är till och med säker på att de kommer sättas dit av andra muslimer. För muslimer är inte galna. De vill bara ha vad andra vill ha - demokrati, yttrandefrihet och personlig bekvämlighet. Något som de alltsomoftast förnekas i länder som Egypten eller Saudiarabien med flera.
Fanatikern är den som bryter mot repressionen när demokratin inte kommer fram. Och i länder med ofri press och censur har också fanatikern oftast uppfattningen att de talar för långt fler än de egentligen gör.
Den svenska delen av kriget i Afghanistan kan inte kopplas bort från Irak, eller från 11 september, eller ens från George Bush. För kriget har också blivit personligt - förr i världen skröt USA med sina framgångsrikaste stridsflygare, de var i TV, blev stjärnor. Idag är de hemliga - eftersom chansen för att efterlevande efter räder och attacker mycket väl kan tänkas ta revansch. Och också långt senare. I ett land som Afghanistan är vendettatanken mycket levande kan jag försäkra.
För ganska många av fanatikerna är det oviktigt om den svenska styrkan huvudsakligen ägnar sig åt humanitär hjälp (vilket de inte gör) - det viktiga är att vi som nation tagit ställning för samma NATO och USA som upprätthåller en vidrig regim i Riyadh, som håller diverse gangstrar bakom ryggen, som har ett trackrecord i icke-demokrati som är långt som fan.
Och därför kommer det smälla igen. Det har inte särskilt mycket att göra med muslimers situation i Sverige, vad idioterna i SD än säger, utan med yttrandefrihet i oljerika länder.

När sa vi något om det? När ordnade vi solidaritetsdemonstrationer för saudiska kvinnor, eller för gästarbetare i Kuwait? När reagerade vi senast på avrättningar - med svärd! - i länder som ingår i de allierade styrkorna mot terrorismen? Vad är det som styr vår selektiva solidaritet?
Kan det vara så att Marx fortfarande är relevant, att egenintresset aldrig ljuger? Olja mot tystnad, liksom.

Jag tror inte att extremhögern kommer kunna dra så mycket växlar på det här - en ensam klantskalle, med någon hjälp av andra klantar ger inte dem så mycket draghjälp. Men i långa loppet måste vi inse att en svensk insats för en säkrare värld kanske vore mer effektiv på andra platser än i Afghanistan, och på andra sätt.

Andra om saken: Johan, Detaljerna, Peter, alliansfritt, Partistaten, Meeri om intoleransen