Till julhatarnas försvar

Nä, jag hatar inte julen. Jag tycker bara den är...onödig och ångestframkallande. En massa måsten. Man måste ha julbelysning hemma - för det är så fint. Som om det inte är mörkt i november då? Sätt upp julstjärnorna i oktober om det är det man längtar efter. Man måste köpa julklappar och man måste laga mat. Jag gillar inte måsten alls.
Och jag kan inte förstå varför just julen - som historieintresserad vet jag mycket väl att vi knappast firar de urgamla orsakerna; hur många gör kopplingen till hednablot och människooffer? - ska bestå i att köpa saker. Just nu har jag grav köpblockering; den kommer förmodligen släppa till dan före julafton i vanlig ordning för jag har aldrig någonsin klarat av att köpa klappar i god tid. Att försöka få julälskare att förstå detta är som att förklara solidaritet för en nyliberal - det är som att kommunicera med rymdvarelser.
Till skillnad från vänner som nöjda konstaterar att de är klara med "allt" första veckan i december. Såpass?
Visst, jag är avundsjuk på de som äääälskar julen. Jag är alltid avundsjuk på de som är glada och lyckliga. Och är det oftast själv också, fast inte när det gäller köphysteri. För det är ju vad det handlar om - fråga kronofogden.

Man kan ju fundera över vad det är man firar. Knappast Kristi Födelse längre. Uppvuxen i en musikfamilj bestod julen av en massa jobb för klanen, där ätandet och klappöppnandet styrdes av olika spelningar, körjobb, sjungerier. Och midnattsmässor och julottor. Eftersom video införskaffades tidigt kunde KalleAnka beses året om, vilket gjorde att de yngsta varit rätt ointresserade av det klockslaget.
Jag köper gärna presenter till vänner. Men det där "måste" förstör rätt mycket av glädjen, överraskningen. Och i dagens modesnurr är jag hopplöst passé om jag försöker köpa kläder till Arvtagarna.
I en familj jag känner har man rationaliserat bort klappöppnandet helt och hållet - de sätter in pengar till varandra på konton, vilket känns helt ologiskt. Då skulle de ju lika gärna kunna lämna över en lapp där det står "jag tänkte sätta in 1000 spänn till dig, men jag vet ju att du ska sätta in 1000 spänn till mig, så vi struntar väl i det. Men tanken var fin! God jul!" Och sen flyr de landet till soligare nejder...

Än så länge lyser julstjärnorna och adventsljusstakarna med sin frånvaro i hemmet. De kommer säkert upp, men kanske dan innan. Däremot vette fan om jag orkar montera ihop granen - vi har en sån där plastsak eftersom vi både är allergiska och jag inte ser charmen med granbarr - så ett miniatyrträd är aktuellt. Vi har också en liten tomte, som ärligt talat mest ser ut som en debil seriemördare, och som skrämde Arvtagerskan till gråt när hon var liten.

Inte vill jag ge mig ut i julhandeln heller. Även om jag är ytterst rationell och effektiv när jag väl kommer igång och köper allt på ett par timmar. Men under julträngseln tycker jag sämre om människan än någonsin.
Jag är inte ensam om det. I umgänget finns några kvinnor som jobbar mer än heltid just nu, i julkommersen. Och de ser inte ut att ha nån julstämning direkt. Också för att de vet att efter julrushen återstår just timmars arbete med att arrangera just...jul. Låter kul, va?

Mina barndoms jular var annars idylliska, förutom skenandet mellan spelningar. Det fanns en mormor som behärskade all julmat, det fanns snö. Den Gode Fadern gav sig ut på granstjäleri - vad jag vet hans enda brottslighet - tillsammans med någon hantlangare. Det fanns pepparkakor, julsånger, lukten av lack, julkort i drivor, granris och ett hus fullt med folk.
Jag vet inte varför julen stressar mig. Jag hade det ju inte som Seppo, vars pappa var full redan klockan elva och i bästa fall hade somnat till Kalle Anka. Eller så blev han elak och Seppo drev omkring utomhus istället. Och så är det fortfarande för många. Det finns säkert en och annan som inte gillar julen för att det är "inne" att göra det, men jag tror att vi är rätt många som bara känner julen som en kvarnsten, som känner otillräckliga. Vi är helt enkelt dåliga människor (obs - det var en överdrift, skyndar jag mig att tillägga). Folkilskna och ensamsökande.

Julmaten är annars ett kapitel för sig. När jag frågade Arvtagaren vad han ville ha att äta på julafton svarade han spagetti, vilket upprört somliga. Jag förstår inte varför - han gillar ju det. Överhuvudtaget tycker jag julmat är överskattat. Det jag gillar på julbordet äter jag året om i varje fall, för så kan vi göra numer. Och den mattraditionen är hur som helst vare sig gammal eller cementerad. Det finns en hel del husmanskost som knappast äts längre, och i synnerhet inte vardagsmaten. Nån som längtar efter sluring? Det säger väl en del om frosseriet att de flesta kan äta julmat i flera dagar efter julafton.
Inte heller trivs jag längre med att sitta som en klubbad oxe med en rad avätna tallrikar framför mig - efter julbordet senast, där jag ändå höll igen, var jag knappt hungrig på flera dagar.
Däremot håller jag inte med hr Strage om att svensk julmat skulle sakna kulinarisk förfining. Då har man rätt risig koll på hur andra länders julmat ser ut, med engelska puddingar, vedträn och annat.
Det kanske helt enkelt är så att vi bara behöver ledigt efter oxveckorna? Mörkret tar ut sin rätt. Jag gläds åt vänner som kan ta ledigt - hur får ni så mycket ledigt? - och resa till en jul i värmen. Andra vänner packar in paket och mat och hundar och ungar och drar iväg på hundramilsfärd till åldriga föräldrar i glesbygden, där julen är på riktigt. Där ungarna sen ska sitta och vantrivas och längta hem till kompisar och bredband och tunnelbana...

Men visst blir det en jul i hemmet. Så småningom.