Ett annat Sverige - men var då? Del två

Men landet är inte bara skog. Långt därifrån.

I högsommargrönskan åkte vi en gång från Stockholm till strax norr om Uppsala. Med i bilen var Mounir, från Somalia, bosatt i Rinkeby. Mil efter mil med bördig slätt, där säden vajade. Raka åkertegar, inga stenblock. Kullar alldeles prickiga av boskap. Hästhagar, vita staket. Ingen torka här inte.
  Himlen alldeles blå, några molntussar bara.

  - Ni har det här, sa Mounir till sist. Och ni väljer det här?

  Han menade norra Järvafältet, med rad på rad på rad av gråa betongbumlingar. Höga hus, lägenheter som kanske aldrig nånsin hade direkt solljus.

  Det är också ett Sverige. Ett Sverige som jag tänkt mycket om, men som en gång till bara blir ett besök, ett slags socialt nedslag i en misär som jag är evigt tacksam att jag kan åka från. Och nu menar jag inte Fattigdom som vi tänker oss den, med svältande barn, flugor i ansiktet och ändlösa mängder med arma tält och eländiga skjul av rostig plåt.
  Utan en misär som går ut på att man inte ens släpps in i en gemenskap. Där alla dörrar stängts från början. Jag är bara en turist där, och jag längtar och väntar på den som kommer kunna skriva om det sådär hjärtinnerligt. Eller bara berätta om det. Fast inte för mig, utan för alla de som bor där.

  Jag träffar tre goa gubbar vid ett fikabord i Tensta. De är i sjuttioårsåldern, två finnar, en svensk. De har bott där sen det byggdes. Nu är "kärringarna gamla och ungarna utflugna" och de är nästan de enda kvar. Heikki är den ende i sin trapp med ett nordiskt efternamn. Gunnar ser en äldre svensk kvinna på sin gård nån gång, men han vet inte vem hon är. Han har hemtjänst, en kvinna från...Albanien? Kanske. Han vet inte så noga, hon pratar på och är trevlig. Fast han förstår ingenting, hon pratar så rysligt dålig svenska förstår du, säger han på sin breda värmländska.
  Nej, de är inte riktigt nöjda. Gunnar är mer nöjd än Seppo och Heikki, för han hade ett bättre jobb, fick bättre lön och därmed bättre pension. Hans fru jobbade och drog in stålar, så han har kunnat spara en del.

  Men bra? Nä, bilen fick han sälja. Ungarna bor en bit ifrån, och barnbarnen ser han rätt sällan. Ska han åka nånstans tar han bussen - tunnelbanan är fortfarande otäck och skrämmande. Och ingen av dem säger nåt, men när jag går därifrån vet jag att de pratar om flyktingar som fått bilar av socialen, om räntefria lån till bohag. På samma vis som de en gång i världen sa svartingar och zigenare.
  De har alla gjort rätt för sig, och betalat med sina kroppar. De slet, som Heikki sa och visade sina ärriga smednävar. Och de menar att det är fel att "somliga" - här fnittrar de och hejdar sig, för de vet hur jag reagerar - kan komma hit och bara....få.

  Jag tänker mycket på det där. Hur farbröderna känner sig otrygga där de bor. Gunnar, som inte kommer bo kvar en sekund om benen slutar bära honom. Han har lite pengar, han ska nånstans "bättre", Heikki som rycker på axlarna: man blir väl nedslagen nån kväll.
  Så låter det inte i mitt medelklassområde på kvällen. Trots att det rent statistiskt är mer sannolikt att jag råkar illa ut.

  Min tandläkare är iranska. Jag sneglar på bemanningstavlan när hon leder in mig. Nånstans i mitten av namnen ser jag Ann-Sofie, och sen ett Anders. De andra namnen kan jag inte uttala sådär självklart. Vilket också känns märkligt för nån som är så förtjust i språk som jag är.Hon har vackra ögon över masken.
  Vi småpratar. Hon är arg på lokaltrafiken som är opålitlig. Jag förstår att hon bor i villa- och radhushelvetet i kommunen, och att hon antagligen lämnat barn på fritids på morgonen. Ett svenneliv. Mannen tar bilen till jobbet, hon får ta bussen efter att ha lämnat barn. Grannar som heter Olofsson och Lundberg. Häckar och utemöbler. Studsmattor om tomten är tillräckligt stor.
 
Hon har kommit nånstans. Hon är nog inte född i Sverige men jag hör ingen brytning. Är hon en av de där duktiga iranska tjejerna som hårdpresterat i skolan? Haft stöd hemifrån av välutbildade borgerliga föräldrar som flydde antingen shahen eller ayatollahn? Hur mycket känner hon att hon vill offra, för att Mounirs morföräldrar ska kunna komma hit, leva i trygghet, slippa dö?

  Jag vet fortfarande inte. Hon har ingen sjal. Hon kanske aldrig haft det. Men idag finns det unga somaliska tjejer som resignerat sätter på sig sjalen, byter skor, när de passerar sista tunnelbanestationerna innan de ska kliva av i Rinkeby, Tensta, Hjulsta. För att slippa påhoppen från unga somaliska män som sysslolösa lodar omkring runt affärerna, som anser att moralkodex från den somaliska landsbygden fortfarande är det som gäller.
  Och hur skulle livet i såna fall bli bättre för de här somaliska tjejerna - som precis som iranska tjejer är högpresterande - om de inte fick komma hit? Om de hänvisades till flyktinglägren? Att fostras, kuvas av män med medeltida värderingar? Frågan jag borde ställa till Gunnar, Seppo och Heikki. Som jag inte ställer.

  Jag träffade en trettiofyraårig afghansk farfar när vi byggde om i Tensta. Pashtun. Hans pappa var femtio. Tänk er - farfarsfar vid femtio. Och kommen till en värld där vi - uppvuxna i folkhemmet - oroar ihjäl oss för våra tjugoettåringar. Ska de klara sig? Kan de klara sig?
  Skillnaden var så hisklig. Ett bråddjup.

  Vem skriver deras historia? Och för vem? Är det ens nån som lyssnar?
 
  Alldeles jättemånga tycker att de inte får del av kakan. Min granne, som röker för mycket och skrattar så där hest, har då inte sett nåt av överskottet. Eller av inflytande. Egentligen missunnar hon inte att de som behöver får hjälp, men det får ju finnas gränser...
  Farbröderna i Tensta? Jag antar att de knyter näven i fickan nästa gång de måste våndas över nån blankett, eller hänvisas till en webbtjänst. Och de flinar och säger att "man borde bara supa ner sig helt och hållet så man fick lite hjälp..."
 
  Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här. Det kanske bara är en sorts arg uppgivenhet över att så många, alltfler, inte känner att de får vara med. Att de är bortglömda. Att andra - och det är oerhört diffust vilka de där andra är - lyckas roffa åt sig. Hur de som bestämmer skiter i "vanligt folk".

  Jag attackeras en eftermiddag av en bekant. Vit i ansiktet över nån politikerskandal. Hur fan kan jag vara med i ett parti där sånt får föregå? Och en gång till ställer han snabba enkla frågor som det inte går att svara enkelt på. Det räcker inte med att jag säger att just den politikern är jag också förbannad på. Eller att jag också tycker det är för jävligt.
  Han stampar därifrån. Kanske lite lugnare, men förmodligen inte övertygad. Han kommer rösta på något annat nästa gång, lovar han. Gissa vad. Några som är....annorlunda. Som lyssnar på folk. Säger han.

  Det finns nån slags sorg i landet. Nån slags nostalgisk känsla och längtan efter skogsbyn. Folkdräkt och nyckelharpa. När alla fick sjunga nationalsången på skolavslutningen (vilket är en av de där återkommande lögnerna som ni kan läsa mer om här), eller när landslaget i fotboll bestod av Erikssöner, Anderssöner, Skoglundare och Hamriner. Det vi kan kalla lögnen om Folkhemmet - där övergrepp, översittarstyre och homofobi frodades. Men där solen alltid sken.

För det var ju så - på somrarna sken alltid solen. I ett annat Sverige.





Bilden? Fässberg.


Det blir säkert en tredje del också