Än så länge kan man se Olle Hägers underbara lilla dokumentär om Messaure, kraftsverksbygget i Stora Lule Älv, där tusentals människor levde, arbetade, älskade, dansade och dog under sex år. Och sen har skogen - ack denna skog - tagit tillbaka marken igen. Husen är borta, gatlyktorna är borta. Allt som minner om folkhemsbygget är skyltar i skogen, någon enstaka grund eller ett omotiverat avlopp nånstans.
För några var det här hemma. Där man spelade bordtennis i Folkets Hus, lärde sig köra bil eller bara spelade ishockey - det finns en fin text om idrottens hjärta här
Nu är det borta. Ett annat Sverige. Jag undrar hur många av mina vänner och grannar som har rötter ett hus i Messaure eller Harsprånget eller i nån annan vattenrallarvilla? Förmodligen fler än jag tror, och inte bara åldriga byggnadsarbetare i Stockholm som började som pinnpojkar kring polcirkeln, och som aldrig kan sluta prata om myggen och supandet i ungkarlsbarackerna.
Det var deras barn som hamnade i storstäderna när vattenkraften var utbyggd. Det är deras barnbarn som drömmer om ett annat Sverige idag; som fortfarande kallar en by utanför Kalix för "hemma". Men som samtidigt också vill kunna bo i Hammarby Sjöstad, åka till Thailand en gång om året och ha fyrhjulsdriven BMW.
Sverige som växte, där solen aldrig gick ner, där framstegen var långt större än misstagen. Dit många längtar fortfarande.
Titta här på dokumentären.
Bilden? En Mariongrävare, som schaktade ut kraftverksdammen, och som besjöngs av Pugh...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar