Ibland undrar jag om inte julstress är det svenskaste som finns? Allt från min egen mormor, sprungen ur sekelskiftets misär, fostrad i folkhemmet, som sparade ett helt år för att i varje fall kunna bjuda på hederligt julbord, till dagens kreditkortsinnehavare som skenar runt med nåt vilt i blicken kvällen den 23de, för att hitta nåt till svärföräldrarna, som har allt.
Alla var de stressade, jag också.
Inte blev heller stressen mindre av sataniska varelser i bekantskapskretsen som nöjt trumpetade ut att de minsann varit klara sen i augusti, bakat de jävla lussekatterna i november, vintertvättat mattor och gardiner, klätt gårdens alla granar och gjort små extrajulklappar till släkt och vänner.
De har missuppfattat allt.
Jag har skrivit en del om traditioner och historia tidigare, och var därför inte särskilt förvånad över att historier av facket till sist skulle yttra sig om De Svenska Traditionerna. Så skedde också i DN. Även om han snor en del från Peter Englunds Ofredsår har Oskar Sjöström rätt många rätt. Problemet är att han inte fattat vad traditioner innebär idag.
Idag handlar det inte om faktiska företeelser, som man antingen måste återuppväcka eller bara hitta på, som Götiska Förbundet och andra storsvenska galningar gjorde för 200 år sen. Det var då de kom på det där med vikingahjälmarna, hittade på vikingahjältar och drömde om att svensk trupp skulle invadera både till höger och vänster. Saker som därefter, tillsammans med annan historieförfalskning, kommit att prägla vår syn på VAD som är Sverige och VEM som är svensk.
Men skillnaden mot då och nu, mina vänner, är att då var det en bildad konservativ elit som drog lasset, där biskopar och landshövdingar deltog. Så är det inte idag. Idag drivs historieförfallet, som man nog kan kalla det, av ett gäng hyfsat obildade män mellan tjugofem och fyrtio, som också har en annan, mer dold dagordning.
Och den bildade eliten är mest besvärad.
Nej, det hjälper inte att lite hånfullt hävda att hälften på julbordet har utländska anor, att Kalle Anka på julafton aldrig ser likadan ut år från år - för det är fortfarande inte det saken handlar om. Det handlar fortfarande om att orka prata med människor som inte förstår var de befinner sig i samhället.
Oftast är det unga män. Och unga män är ofta arga män. Genom internet har de också fått en kanal för diverse mer eller mindre påhitt, där de alltid kan hitta en åsikt som stämmer överens med deras egen. Och tillsammans har de grundmurad känsla av att vara offer, utanförstående, jagade, utsatta.
Då hjälper det inte med att lite hånflinande påpeka att de minsann borde gå i julottan, och allraminst slakta sin egen gris, om de nu är så förbannat patriotiska som de påstår sig vara.
Icke.
Traditioner skapar man nämligen själv. Det är bland det första människor skapar sig. Unga människor har egna traditioner, och traditioner är inte alls skyddade mot utrotning - i detta har Oskar Sjöström helt rätt. Det var länge sen nyckelharpa och julbock var typiskt svenskt, för de flesta.
I grunden handlar det naturligtvis om trygghet. Själv är jag rätt övertygad om att ishockey har sett sina bästa dagar som angelägenhet för hela svenska folket - kommersialiseringen kommer ta död på det. Det finns fler företeelser än så. Jag undrar om jag kommer knalla i ett Första Maj-tåg om tjugo år. Eller drapera huset med ljusslingor i december?
Det man kan säga är att det nog mer är en stämning vi söker. Som att titta på gulnade bilder från ett soligt 60-tal - solen sken alltid på sommaren - eller foton på uppsträckta allvarliga människor i gåbortskostymen. Saker som förmedlar en aning om lugn och ordning och pengar-på-banken.
Det är väl där julbordet kommer in.
För somliga vänner är det enda gången på året då de träffar sina syskon. Och de kommer inte prata dagsaktualiteter, sanna mina ord. De pratar minnen, gamla vänner, och vad hette hon som gick i din klass, den där rödhåriga? Man faller blixtsnabbt in i gamla roller - mödrar som trots sin höga ålder behandlar sina framgångsrika medelålders döttrar som flicksnärtor. Fädrer som envisas med att dra med ovilliga svärsöner ut i skogen för att hugga sig en skitful gran som kommer barra ihjäl sig på annandagen.
Kusiner som blygt sitter stumma inför varandra. Och alla ska äta lutfisk, dopp-i-grytan, mammas köttbullar (och akta er för att ta med egenrullade köttbullar), eller en torr och träig Jansson. För att därefter gå in i en matdimma som bryts av med choklad och uppknäppta byxor.
Kom igen, det är ju knappast julmaten som gör det. Det är lukten av mammas kök, att se pappas gigantiska stövlar, höra stövaren gläfsa i skogsbrynet. Och på gården framför det norrländska huset står två eller tre moderna bilar med DVD-spelare i baksätet.
Det är det som är den här traditionsbundenheten. En generation bakåt skapar man sig sin egen tradition, och den ska JÄVLAR innehålla Kalle Anka klockan tre. För sextiotalisterna i varje fall; de yngre generationerna är ointresserade. Det är tryggheten, att i varje fall vid några tillfällen om året inte behöva gå med garden uppe och vänta på varsel eller kvarskatt.
För det är ju välbefinnandet vi skapar med traditionen. Lycka. Minnen. I synnerhet i usla tider, då blir traditioner allt viktigare. En dröm om ett femtiotal, ett sextiotal. Då en man var en man, en kvinna en kvinna och fikus en krukväxt (ja, jag vet...). Alla hade råd med nya bilar, barnen var som tagna ur en reklam för SAAB. Ett land där framtidstron var oböjlig.
Och sen spelar det ingen roll att vi som var med - för jag var där jag också, om än ung - vet att det var ett intolerant litet land, med övergrepp bakom låsta dörrar, kvinnoförakt, barnmisshandel, sexbrott, nepotism och ignorans. Där värdekonservatismen frodades.
Men mot dagens värld framstår det ju som en idyll. Där enkla sanningar kunde bekräftas och inflation och budgetunderskott var okända saker. Där vi inte stressade - vilket med min mormor i åtanke bara är dösnack.
Där har ni ert julbord. Idag är det resterna som gäller. Gnaga lite på julskinkan, kolla om den amerikanska importen kalkonen är ätbar (det är den inte - maken till trist mat...). Fundera på om inte kebab eller pasta kunde passa även på juldagen - hos mig är det så. Förnya sig lite. För att äta julbordet som det var på sextiotalet skulle vara... bra trist.
God fortsättning!
Bilden? En ovanligt osvensk gran
0 kommentarer:
Skicka en kommentar