Ett annat Sverige - men var då?

Landet består av skog. Sitter man på ett tåg blir det alldeles uppenbart. Det tar aldrig slut. Barrskog med inslag av öppna fält, en och annan liten by som tåget susar genom utan att stanna. Övergångar med dunkande varningssignal.
  Vi kanske är ett skogsfolk. Små samlingar av hus som kurar i brynet, enstaka människor som rör sig i grådasket. Kor och höns. Små smala tegar med växtlighet. Skogsbönder. Fortfarande, när vi ska illustrera svenskhet, är det röda stugor och människor i folkdräkt som är det svenskaste vi vet. Slokhattar, förkläden och folkmusik. Gärna duggregn, och det där alldeles speciella ljuset som uppstår de där galna sommarnätterna som är så korta.
  Och även om vi idag bor i städer, inte alls bär folkdräkt, så finns den där byn i det undermedvetna. Ibland med saknad, ofta som en resignerad påminnelse om en värld som var enklare, mindre komplicerad.
  Trots alla försäkringar om att svensken minsann är både nyfiken och tolerant kan vi inte komma från att det alltid kommer finnas de som är tvärtom. Trötta på framsteg, trötta på teknik, misstänksamma. Och ofta trötta på att som schabloner pressas in i nåt opinionsmässigt fackverk.

  Jag önskar att jag kunde skriva den där förlösande texten om när intoleransen fick ett ansikte i Sverige. Det kan jag inte. Jag undrar om nån kan det. De som försöker blir ofta tandlösa, avståndstagande, beskrivande. Ett reportage i radion om Det Delade Landet, en artikelserie i VI (eller Fönstret eller Filter eller Nån Annan Pretentiös Tidskrift) eller böcker om rotlösa människor i storstaden - visst, det har gjorts försök, men för vem?
  För den liberale bögen i storstaden, nöjd med att kunna hålla sin pojkvän i handen på Söders gator utan att behöva riskera glåpord eller värre? För den ROT-avdragsnyttjande läraren i Askim, som är med i Amnesty? För den skolade politruken i ett partihögkvarter? För den fackföreningsaktive kommunalaren, byggnadsarbetaren, metallarbetaren? För andra journalister, som drömmer att skaka om menigheten med vidriga bilder från en krigszon nånstans?
  Förmodligen.

  Vem skriver för de som bor i rostbältet, den drivved av nedlagda bruksorter i Bergslagen som bryter av skogen ibland? För de som är långtidsarbetslösa efter Norrlandskusten? För de som utkonkurreras i Skåne, av importerad baltisk arbetskraft?
  Antagligen ingen.

  Det jag framförallt känner när jag sitter och fikar, och tjuvlyssnar, är att avståndet har vuxit. Avståndet mellan de som "bestämmer" och de som drabbas, som de själva säger. Tre killar på ett fik med utsikt över hamnen nånstans i Skåne berättade att förr i världen var det helt annan fart, hur de gick dit och antecknade båtarnas namn och ritade av flaggorna, lyssnade på främmande språk.
  Nu? Några båtar i veckan. Mest containrar. Allt annat gick på "broajäveln". Ditkört av avmagrade män med östeuropeiskt utseende, som rökte för mycket. Bilarna var "bara skit, trafikfarliga, falskregistrerade" som den fd chauffören sa.
  Och de hade varit på möten med riksdagsmän, som lovat föra fram deras synpunkter i Stockholm. Men inte fan gjorde hon det, hon röstade efter partipiskan, fortsatte han. För honom spelade inte partifärgen roll längre, de var "politiker".

  En byggnadsarbetare som suckar högt och uppgivet över att pengar läggs på att införa ett nytt ord. Hen. Sällan har ett enda ord betytt så mycket för att gräva diket djupare mellan de som bestämmer, och de som betalar, som han sa. Han har försökt fostra sina ungar till självständigt tänkande, till rättvisa människor, och han tycker det är för jävligt med kvinnomisshandel och ojämlika löner - men hen?
  Vore det inte bättre att satsa de där pengarna på jobb och löner istället?
  
  Man kan käfta emot en eller två eller tre gånger, men jag undrar om nån egentligen förstår hur många gånger man behöver käfta emot på en dag? När frågan är kort och svaret måste bli långt, och gärna lite dumdrygt, för det kommer innehålla en del ord som "integration" eller "ojämlikhet" eller "befolkningsunderskott"? För det handlar om att käfta emot, ställa egna frågor, och ändå hitta just den där nivån som gör att människor fortsätta lyssna, och inte bara slår dövörat till.
 
  Det där andra Sverige finns absolut inte bara utanför storstaden, tvärtom.

  Jag kan känna det själv när jag passerar ett  gäng unga män som står alldeles för tysta, alldeles för passiva utanför tunnelbanestationen sent en kväll. Frimodigt försöker jag möta deras blick, men jag är alltför medveten om att det är en hårfin gräns mellan frimodig och kaxig, och de har haft det alldeles för tråkigt för att motstå en utmaning.
  Jag orkar inte. Jag drar ihop axlarna, spänner mig och är ytterligt vaksam tills jag kommit tillräckligt långt bort, eller när jag hör att nån av dem säger nåt - och jag förstår inte vad - och de andra skrattar. Spänningen släpper. De är säkert inte farliga, men de, precis som jag en gång i världen, har så mycket att bevisa, och så mycket att förlora. Det är bara den som riskerar något - polisen, åka på spö själv, bli ertappad - som får kamraternas beundran.
  Och de har utländsk bakgrund. Några är säkert bekanta med mina barn. Jag har sett dem förr. Eller andra unga killar, som alltid skakar hand när de träffas, som bara "hänger" utanför nån tobaksaffär som är sent öppen.

  På det viset skiljer de sig inte det minsta från grabbarna utanför korvkiosken i den fd bruksorten. Texten från Centrumhets av Magnus Uggla kommer inpå mig. Östermalmsgossen lyckas 1980, bisarrt nog, tala till generationer av mopedåkande grabbar och tjejer i landet: ett land som han bara passerade med buss. Men vem talar till dem idag? Grabbarna i bruksorten har mer gemensamt med de utländska killarna vid stationen än man kan tro.

  För ett par år sen hörde jag en intervju med nån kille som stannade kvar i den norrländska avfolkningsorten, trots att han både var ung och frisk. På frågan varför kvinnfolken flydde orten så snart de kunde svarade han "Ja, det är obegripligt. Det finns massor att göra här. Man kan jaga och fiska och åka skoter..."
  Han sa det så ärligt och naivt att det var svårt att bli arg eller uppgiven. För honom räckte det. Men inte för andra.

Jag funderar över det här andra Sverige. Det är så lätt att det blir patrask-turism. När folket i metropolerna, trots sina absoluta rötter i byn vid skogsbrynet, sitter och förfasar sig över gråtande barn-tavlor i olika påstådda realityserier i de värsta av TV-kanaler. När människor i Solsidan-områden fått i sig tillräckligt från boxen kommer historierna, om byfånar och tjyvjakt och dialekter, och de är egentligen hyfsat lika mycket trash som i nån Kanal5-såpa.
  Men de befinner sig i rätt Sverige, där man har haft råd att vara tolerant. Än så länge.

  Jag vägrar att förenkla sanningen, men jag måste bli bättre på att förmedla den. Och jag tror på att visa respekt. Nånstans hör även jag hemma i ett annat Sverige, fast i ett storstads-Sverige där man sköt på varandra istället för att slåss med träskor. Där olyckliga människor sitter fast i bostadsbrist och dyra liv. Men också i ett land som befolkas av pappor med barnvagnar, hockeymammor, scoutledare och underbara varelser som odlar vilt i en park för att glädja sina medmänniskor.

  Sorgen är ju att det är så svårt att kunna knyta ihop det här. Förmedla ett band mellan de som skäller på att Tintin är rasistisk och de som inte begriper vad de pratar om. Och nånstans en insikt om att det även finns en intolerans och en otålighet hos de allra mest toleranta, som de givetvis kommer att vara blinda inför.

På en grå betongbrovägg efter rälsen stod det en gång på 70-talet: "Nästa station Framtiden" Under det hade nån lagt till, med en annan penna: "Jag vill inte kliva av där."

 Ett annat Sverige, med en massa människor som inte vill kliva av där.




Bilden? Från Jan Jörnmarks bok "Övergivna platser".



Det kommer en del till, minst, om det här.