Förlåt, jag sprang

Jag råkade springa idag, det var ett misstag.

Jag har ett komplicerat förhållande till löpningen. Jag vet att det är rätt nyttigt och jag tycker det är jättetråkigt. Och aldrig mötas de två.
Dessutom är jag kommen ur en klan med långbenta gaseller, som efter flera års stillasittande och rökande ändå helt otränade kan dra iväg en mil eller två. Så icke jag, som varit byggd som en Chesterfieldfåtölj så länge jag minns. Dvs bred med korta ben.
Jag har full förståelse för dagens barn som väljer datorerna före uterännandet. Hade det funnits datorer på 60-talet hade de fått hota med pistol för att få mig ut i friska luften, sanna mina ord - vilket gör att min utomhusverksamma yrkesval blir mycket ologiskt. Nu fanns det inte datorer i hemmet, men det fanns serietidningar och böcker i överflöd, vilket räckte bra för att hålla mig inomhus.


  Strängt taget var jag som vilken annan sjuåring som helst - lat som fan, och ändå rask till sattyg och efterföljande flykt. Nån typ av snabbhet hade jag ju, eftersom tjocka Johan alltid var den som åkte fast, medan jag försvann som en vessla mellan radhusgaragen. Tyvärr hade jag ingen nytta av min snabbhet på mycket korta sträckor under De Desperata Fotbollsåren, eftersom fotboll också krävde bollsinne. Det hade inte jag. Jag sprang mest i vägen.
  Nånstans i mellanstadiet råkade jag springa fort på nån löparbana. Alla tyckte det var mycket märkligt, och jag också. Men jag inledde i varje fall en karriär som en Ganska Lovande Sprinterlöpare. Just korta löpsträckor tilltalade mig. Därför att då hade man nära hem.

 Så var det inte i elljusspåret. Elljusspåret var en plåga. Man blev alltid tröttast längst bort, ensam i väldigt ödslig skog, omsprungen av kalvbenta kamrater som dessutom hade mage att prata med varandra medan de lätt joggade förbi mig, som plågade mig fram på allt stummare ben. Vad var charmen med det?

  Gudskelov hittade jag därefter snabbt fram till skivstängerna, och därmed var min framtid räddad. Under högstadiet hade jag gymnastiklärare som förbarmade sig över mina kamraters väl och ve, och därför lät mig hålla till i skolans gym, istället för att sparka sönder nån under en handbollsmatch. Och med det var jag mycket nöjd.

I gymnasiet dock var gymnastikläraren kapten i kavallerireserven - det låter som ett skämt - som nån gång om året fick för sig att ta reda på vår lungkapacitet, och tvingade ut oss i vad som är Två Sjöar Runt. Han sprang gärna med längst fram, tillsammans med ett par friidrottande gaseller, och var därför helt omedveten om att ett antal ynglingar med dålig kondition och karaktär avvek efter den första sjön, tog en genväg, gömde sig i snåren, hann röka ett par cigaretter och diskutera livets väsentligheter, för att därefter inom rimlig tid haka på tätklungan när de stånkat förbi, och sålunda inleda sina framtida karriärer som ögontjänare. Det var ett oerhört bekvämt konditionstest.

  Tyvärr avslöjades det hela av avundsjuka varelser nån gång i sista ring, varpå reservkaptenen den enda gången valde att springa med oss genvägare, vilket inte var bra för någon. Borta var genvägen och cigaretterna. Jag minns sista metrarna upp till skolan i ett rosa töcken, och kompisens astmatiska andning, och reservkaptenens hurtiga hejarop, vilket slutade med att jag la krokben för honom, i brist på annat....

  Efter några förbifuskade lopp under värnplikten och ett vansinnigt deltagande i Tjurruset - tack, det gick över efter nåt år - har jag därefter sprungit så lite som möjligt. Dels för att kroppsvikten - eh, konditionen - inte uppmuntrat till det, men framförallt för att det varit för jävla trist.
  Jag tycker det är tråkigt. Punkt. Däremot går jag gärna och mycket. Att promenera är en civiliserad sysselsättning, värdigt en fet byggnadsarbetare med knäproblem. Man kan ha sällskap, man hinner se saker. Och skulle man behöva stanna för ett rödlyse behöver man inte hoppa upp och ner som en galen gnom för att inte tappa tempo.

  Därför var det mycket märkligt när jag idag fann mig själv springandes. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt sprang jag. Det var inte alls förberett - klädd i varselkläder och marschkängor - utan jag skulle bara gå en sväng. Och sen ville fötterna själva.
  Lite som när man plötsligt tar ett oförberett danssteg på krogen (avd. saker som får ens barn att vilja dö av skam), eller klappar otakt på en konsert.

  Inte för att jag sprang särskilt långt. Gudskelov satte konditionen och mjölksyran stopp för det, men det kändes inte helt...fel. Jag kanske till och med gör om det. Inte i dagsljus givetvis. Det är väl med löpningen som med stavgången - något man inte gärna vill bli ertappad med. Ska jag stavgå blir det mitt i natten med rånarluva, den saken är ju klar. Inte heller kommer jag att köpa blanka kläder och proffsskor.

Men det kanske händer igen....