Vi dör inte så ofta 2012

En tilltagande lågkonjunktur gör att byggnadsarbetare inte dör så ofta 2012. Det är bra. Det har säkert inte bara med det att göra, utan också på att den under många år konstanta siffran med en död byggjobbare i månaden faktiskt fått både Arbetsmiljöverk och arbetsgivare att begripa att problemet finns där.
  Men det betyder inte att faran är över - inte alls. Just nu är det många byggen som är förbi den farliga fasen när husen ska upp. Inga byggen påbörjas - och sysslolösa byggnadsarbetare dör inte. Man dör mer sällan när man socklar eller knackar parkett än när man monterar gigantiska byggelement eller jobbar från ställning.
  Samtidigt är det främst på de stora företagen som skyddsarbetet fungerar bra, och knappt det. I våra stora produktionskedjor finns det mängder med underentreprenörer, som knappt har en aning om skyddet. Och, vad värre är, knappt bryr sig.
  Småföretag är helt enkelt usla på att rapportera eller åtgärda brister i säkerheten. Vi som emellanåt hjälper våra kamrater med olika försäkringsärenden kan bara intyga detta: Det är så många gånger man suttit med nån kille som har ont, och försökt spåra var skadan började, och till sist upptäcker att han ramlade från ett tak, eller klämde sig, eller fick nåt i ryggen när han jobbade på ett litet företag. Och det finns ingen dokumentation överhuvudtaget.
  Så många gånger.

  Och det är när tillbuden blir för många som dödsfallen kommer. När slarvet blir rutin.

  Idag ska jag sitta i en paneldebatt om just dödsfallen på byggen, tillsammans med representanter för byggsektorn. Arbetsmarknadsministern skulle titta in också. Jag tänker fråga om varför dödsfall på arbetsplatser ska hanteras av icke insatta domstolar, som vid Älandsfjärden, men också varför regeringen inte gör mer - en fråga jag också ställt till alla regeringar jag haft möjlighet att fråga.
  Dessutom ska jag fråga Sveriges Byggindustrier varför de är så inihelvete ointresserade av att förbättra arbetsmiljön. För uppenbarligen fungerar inte deras återkommande mantra om "frivillighet".

  I min värld ska det kosta pengar om arbetare dör. Mycket pengar. Miljoner. För jag har för mig att pengar är språket som företagen och kapitalisterna begriper.

Det handlar inte bara om oss - det är på tok för många som dör på jobbet. Och frågan man alltid måste ställa sig är - när blir vinsten viktigare än livet?

 

  Har ni vägarna förbi ABF-huset på Sveavägen i Stockholm klockan 1330 tycker jag ni ska titta in. Länk här