Jag och fotbollen




Jag är medelålderns svensk man. Självklart har jag ett förhållande till fotboll. Uppvuxen på ett par leriga uppländska gärden tillsammans med en halv miljon andra ungar - hälften med finska efternamn. I miljonprogrammets spår var det vi som fick ta smällen av den strukturella bostadsbristen.
  Folk behövde lägenheter, kooperationen hade en fullständigt osläckbar törst efter folk för att skeppa ut lingonsylt, manchesterbyxor och motorolja från den gigantiska depån. Det fanns jobb, kort sagt.

  Det fanns hus, nån bushållplats för detta var i kollektivtrafikens barndom förstår ni, och det fanns EN bil i familjen och den var pappas. Sen fanns det en servicebutik. Jag kan inte tänka mig att det fanns barnomsorg, för morsorna var hemma.
  Det var slutet av 60-talet och ingen hade hört talas om fritidsverksamhet. Det var ett rysligt hallåande i tidningarna om att ungdomen bara glodde på TV och hade märkliga sexualvanor. Jag lärde mig ju läsa alldeles för tidigt, hade tråkigt i skolan i lågstadiet och irriterade andra istället, som med barndomens logik innebar att jag skulle ha spö på rasterna. Detta klarade jag mig från genom att kunna läsa högt för mindre försigkomna kamrater ur Svenska Folkets Sexäventyr ur nån gemensamt bevarad och heligt hållen FIB Aktuellt - vilket jag blygsamt så här efteråt kan säga förmodligen hjälpte minst en av dem att faktiskt se nödvändigheten i att lära sig läsa.

  Alltså spelade vi fotboll. Det fanns grusplaner överallt, och jag menar överallt. Eftersom mina föräldrar belånat sig själva över öronen och säkert låg sömnlösa därför i åratal, bodde vi i radhus, i ett radhusområde. Å andra sidan var vi många, och gatan fylldes av fotbollskickande gossar. För det här var gossarnas tid. Vi spelade på gatan, till stor förtret för planterande grannar, men till glädje för ortens glasmästare.
  För även om vi radhusbarn nu hade egna rum så fanns det fortfarande inte mycket annat att fylla dagarna med. Ja, skolan då, men inget viktigt eller riktigt. Och i miljonprogramslängorna var det ännu värre - knökfyllt med ungar, och en helt osannolik frekvens av fylla och bråk.
  Det kan vara bra att komma ihåg för nostalgiker - i de här snabbt uppförda lådorna fanns det också tragedier. Sånt man fått höra om som vuxen.
  Eftersom man inte kunde vara inne så var man ute. Och spelade fotboll. På vintern brukade papporna spola upp nån allmänning till en isig backe där vi alla kanade omkring på lädret, blev av med framtänderna och jag skaffade mig en livslång fiendeskap med pucken.
 
  Runt omkring oss frodades det svenska idrottsundret. Papporna, för det här var pappornas värld, köpte nya TV-apparater vid fotbolls-VM. Vi hade egna olympiska spel, där min mors skaft till skurborsten aldrig blev sig likt efter att ha varit stavhoppsstav. Vi löpte 100 meter, på en höft sådär. Vilket säkert kan förklara Björn Ranelids påstådda rekordtider på 100 meter. Han gjorde väl som vi - vi stegade upp 100 meter och tog tid med armbandsuret, Tror jag att det blev präktiga personliga rekord. Och vi läste Buster - präktig idrottsmoral där Rovers alltid låg under mot de usla konkurrentera som saboteras Roys dojjor, men de vann ändå...
  Sen blev det hela organiserat.

  Knattecuper. Själv hamnade jag i Leeds, för vi var inte Bro IK pojkar f 62-63. Någon resignerad människa med organisatorisk talang insåg att det var lättare att kalla lagen för utländska klubbnamn än att bara bli lag A, lag B etc. Och därefter utspelades gruvliga kamper mellan Real Madrid och Leeds, eller mellan Milan och Everton, där horder av sex- och sjuåringar sprang i klunga åt samma håll, medan papporna, fyllda av sina egna karriärer som centerhalvor i Enskede eller Hagalund, vrålade detta återkommande mantra:
- Jobba!!  Jobba nu gubbar!!!! (Gubbar?) Joooooooooobbaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!


  Min egen talang var ju, som jag redan berättat, mer åt det retsamma hållet, och jag lärde mig snabbt att hålla mig undan när nån mordisk sjuåring, uppvuxen i de finska längorna på de leriga gärdena - skägg och mustasch som fyraåring - kom dundrande på vänsterkanten. Eller så sprang jag bara lite förvirrat åt nåt annat håll, skyfflade oavsiktligt omkull nån annan oförberedd skäggig sjuåring, blev varnad och fick ett oförtjänt gott rykte som hårding. Och klapp på axeln av min egen pappa, lite i smyg sådär...

  Nu fanns det gudskelov andra med mer bolltalang i familjen, så efter att ha suttit på bänken i ett år, la jag ner denna min fotbollskarriär, besparade kommande fotbollsproffs tidiga och obotliga knäskador och övergick till att vara irriterande och misslyckad i andra sporter istället.
  Jag minns inte att det var särskilt kul. Några kompisar blev duktiga och med i klubbens A-lag, nån blev riktigt bra och hamnade i Allsvenskan. Några uppnådde smått herostratisk ryktbarhet i åldersgruppen, men ingenstans annars. I högstadiet var vi, i backspegeln såhär, med i en amerikansk highschoolfilm, där seger i Upplandsserien rankades långt högre än alla rätt på Nutidsorienteringen.

  Det var trångboddheten som gjorde det. Jag tänker på det när jag vallar mig själv där jag numera bor. I de välmående villaområdena ligger de små grusplanerna öde och ogräsbevuxna. Mellan höghusen i allmännyttan spelar de varje kväll. Jackorna som målstolpar, nåns lillebror intvingad som livrädd målvakt. Några är seriösa, med träningskläder och fotbollsskor, nån annan spelar i jeans, väl medveten om att hans arga morsa snart kommer ner och jävlar hämtar honom...
  Den lilla pytteplanen där jag bor har inte spolats på flera vintrar. Inte sen Idealisten fick ont i höften och flyttade. Nyinflyttade par med små barn tycker man kunde "göra nåt trevligare där". Och sen går de iväg till Järfälla FC:s träning för flickor f.06, som måste annonsera efter spelare på Konsum.

   Det handlar givetvis inte om att ungdomen är lat, som en korkad tennisspelare trodde. Det handlar om att de har andra möjligheter. De har ett smörgåsbord av aktiviteter, både idrottsliga och andra. Och de bor inte trångt. Det betyder att de kanske inte ens får reda på om de hade talang. I synnerhet som idrotten i sig, fångad i en nedåtgående spiral av kommersialism, sorterar ut ungarna vid allt lägre ålder.
 
  Fotboll är billigt. Det kommer alltid vara en sysselsättning för de som inte har en egen dator, som måste dela sovrum med syrran, som har svårt att ta sig in i samhället - därför att fotboll är universellt. Till skillnad från hockeyn, som utvecklats till en rikemanssport, och som också så smångom kommer ta död på den som nationellt engagemang.

  Jag är ännu mindre hockeyspelare än fotbollsspelare, och inte särskilt insatt, men utan att forska särskilt mycket törs jag nog säga att hockey är ett spel för folk med djupa rötter i landet. Och med gott om pengar - det går en reklamsnutt för bilar på TV just nu som är sååå självbeskrivande, förmodligen omedvetet. Ett antal vuxna som sitter i sina fina bilar och belyser ett gäng unga hockeyspelare.
  Det är inte en bild från Tensta, kan jag lova.

 

  För oss var det trångboddheten som fick fram idrottsundret. Och idag är det inte lika självklart. Inte för att idrotten ens har nån betydelse för folkhälsan längre - människor motionerar mer än någonsin idag, men man tävlar inte. Eller är detta borgarnas baktanke med att inte bygga bostäder - för att vi ska få fram nya världsstjärnor?

Nå, i såna fall är de på god väg. Tills dess får vi trösta oss med att vara världsbäst i datorspel


Bilden? Niklas Eriksson gjorde På Nedflyttningsplats, en av de mest sanna serier om idrott som finns. Och roligaste. Klicka på bilden för att se ordentligt - min scanner har ett eget begrepp om "läsbar storlek"