Den här dagen för 380 år sen...

Idag är det presidentval i USA. Det kan knappast ha undgått någon, inte ens om man vill. I enlighet med den kulturimperialistiska teorin är alltså Sverige idag långt mer intresserat av vad som händer i en personvalskampanj än eventuella olyckor, räntesänkningar och annat i Europa. Det är helt naturligt - vi vill ju så gärna ingå i en angloamerikansk sfär, trots att vi historiskt och kulturellt har långt mer nära band till Tyskland eller varför inte Frankrike?
  Vi har inte ens särskilt stora ekonomiska förhållanden med USA, annat än att vi också påverkas när den internationella vågskålen tippar åt endera hållet. Däremot kommer vi inte att påverkas mer eller mindre än världen i övrigt vare sig det är Obama eller Romney som segrar.
  Vi kanske inte ens får veta det idag; det kanske slutar i domstol. Och vi påverkas fortfarande inte, annat än att vår gemensamma avsky för fundamentalism kommer att bekraftas eller förnekas.

Men särskilt mycket betyder det inte.

  På dagen för trehundrasjuttio år sen, strax efter klockan tolv, skedde däremot något som skakade om ett annat Sverige, Svea Rike, och som skickade oss på en helt annan kurs. I ett annat land, i ett krig så jävligt att det satte en ouppnåelig måttstock för europeiska krig i nästan trehundra år, ända till 1914. Det Trettioåriga kriget, den Svenska Stormaktstiden

  På ett fält utanför den obetydliga orten Lützen red en tämligen fet och närsynt krigarkung vilse i en blandning av dimma och svartrökskrut. Han gjorde det för att han var en produkt av sin tid, för att han var krigare och för att han innehade ett icke oansenligt mått av personligt mod. Det var inte första gången han stormade fram med vapen mot fienden - det var 1600-tal och han var Gustav II Adolf (läs gärna Peter Englunds korta text om honom här)


  Han kom bort i den öronbedövande och oöverblickbara röran som skapades när två arméer brakade ihop likt noshörningar. Riktigt ensam var han inte, med honom red stallmästaren von der Schulenberg, kammarjunkaren Truchsess, den 18-årige pagen Leubelfing och livknekten, livvakten, Anders Jönsson. De talade tyska med varandra, givetvis. Eller vrålade.

Plötsligt omsvärmas de av tyska ryttare. En kula träffar kungen ovan vänster armbåge och krossar benpipan. Hans häst  Streiff träffas i manken, blir rädd och bångstyrig och är svår att styra. Gustav griper tömmen med höger hand, försöker få kontroll över Streiff men tappar då sin värja. Ett skott avfyrat av en överste Falkenberg smäller av och träffar kungen i ryggen under höger skulderblad. Efter en tidigare skottskada i slaget vid Dirschau kan kungen inte längre bära harnesk. Han bär ett älghudskyller, som en skinnjacka av älgskinn, som inte förmår stoppa kulan som slår in i hans högra lunga. Kungen är nu svårt sårad och sjunker samman i sadeln. Livknekten Jönsson försöker stötta den sårade kungen och skydda honom från kyrassiärernas hugg, kämpar desperat och tappert mot övermakten, men huggs själv ned och stupar. Gustav faller ur sadeln och blir liggande på marken, Streiff galopperar bort med tom och blodig sadel.
Den unge pagen Leubelfing har stannat vid Gustav Adolfs sida och försöker få upp honom på sin häst för att rädda honom, men det är svårt för Gustav är tung och har vid det här laget troligen tappat medvetandet.
Leubelfing träffas, såras allvarligt och faller till marken han med. Kejserliga ryttare, som helt säkert inte förstår vem det är de funnit, skjuter den hjälplöse kungen på nära håll genom huvudet. Kungen hade varit mer värd levande än död för dem. Men det är så här kung Gustav Adolf nu möter döden på slagfältet och klockan är strax före 13.00 på dagen. Det är en skoningslös och brutal affär.
När kungens kropp senare togs om hand, endast iförd en blodig vit skjorta,  kunde apotekaren som balsamerade Gustav II Adolf räkna till fem skottskador, två huggsår, ett värjstick och en krossad benpipa i vänster överarm.

  Det här är något som skapar en fullständig orkan i Europa. Den svenske kungen är död, katolikerna och De Kejserliga anar morgonluft. I Sverige, ett fyrkantigt land där Skåne, Blekinge och Halland, liksom Gotland och Jämtland och Härjedalen inte var med, men däremot Finland - var det nattsvart.



  Det här hände tolv år efter att ett gäng tjurskalliga engelsmän klivit i land vid Plymouth Rock på Amerikas östkust, ankomna med den mytomspunna Mayflower. Och att kunna räkna sina rötter tillbaka dit är väl ungefär så fin man kan bli i USA. Men när Gustav II Adolf dråsar i backen vid Lützen har de här religiösa flyktingarna jämnt göra med att överleva.

  Europa ser inte ut som vi förväntar oss - det finns inget Tyskland, det finns inget Frankrike, det finns inget Storbritannien. Vad som finns är en ohygglig mängd småstater, somliga inte större än en borg och en stad. Överlevnad och framgång berodde på hur duktig man var på att skaffa sig vänner.

  När Gustav II Adolf dör skakas allt om. Trots kriget, trots religiösa sammandrabbningar, fanns det en viss balans i Europa, knutet till ett antal starka personligheter. Alla var inte kungar, långtifrån. Somliga var vansinnigt rika affärsmän och bankirer, andra var legoknektar och rovriddare. Inte heller var freden det alla önskade - på den här tiden ansågs just kriget vara Den Enda Riktiga sysselsättningen, i synnerhet för en framväxande adel. Och mest av allt i Sverige, eller Svea Rike som det oftast kallades.


  Efter hans död utbryter ett kaos utan dess like. Det blir en huggsexa som varar i tio år, tills tillräckligt många dött, svultit eller flytt. Och under tiden växer en borgarklass fram, grunden för en medelklass. Men också nationella gränser skapas, anomaliteter som trehundra år senare leder fram till världskrigen.

  Det finns ju en viss sorts historiker som går igång på ordet "om". Vad hade hänt "om" Gustav II Adolf inte ridit vilse, utan tvärtom segrat vid Lützen?  Det finns två skolor här - dels de som drar på tok för stora växlar på hans inflytande över den europeiska scenen, dels de som vill tro att det mesta hade blivit som det blev ändå. Sakernas tillstånd, som det kallas.
  Och vad hade blivit av oss?

  Faktum är att i det här ganska kalla, glest bebodda landet i norr, (där befolkningstalet ansågs vara så strategiskt viktigt att det hölls hemligt) blev kriget det som utvecklade statsapparaten. Från den stillsamma centralisering som Gustav Vasa drog igång därför att han hade ett extremt kontrollbehov, skapades en central byråkrati och ett skattesystem som var absolut nödvändiga för att kunna bedriva den sorts storskaliga krig som Trettioåriga kriget var. Man skapade ett värnpliktssystem, indelningsverket, och mängder med mark delades ut till en klass av militära uppkomlingar, som i sin tur skulle ge folk och fä tillbaka till kronan.
  Döden vid Lützen påskyndade den här processen. Hade kungen överlevt hade nya allianser kunnat skapas och centralstaten hade dröjt. I synnerhet hade den tyska centralstaten blivit fördröjd - och hade kungen överlevt hade förmodligen den katolske kejsaren fått be om fred redan i början av 1630-talet.
  Det i sin tur hade besparat De Tyska Staterna ett fullständigt ofattbart lidande under många år, vilket i sin tur sopat bort mattan för det militäriska Preussen och galna härskare.

  Om detta vet vi inget. Men det som hände för 380 år sen i en galen röra på några åkrar i Tyskland var långt viktigare för Sverige än vem som blir president i USA idag....



Bilden? Ett utsnitt av Carl Wahlboms målning