Vem ska kliva åt sidan när politiken förnyas?

På vänsterkanten blir man aldrig gammal. Det är en gammal sanning, ungefär lika gammal som de som nu är gamla.
Under många år har jag hört att vi ska förnyas, föryngras. Visst, det har dykt upp enstaka stjärnskott som lyfts till skyarna, men ärligt talat - de var redan produkter av en rörelse, karriärister. Det ser ungefär lika illa ut inom fackföreningsrörelsen. Det är människor födda på sextiotalet och tidigare som bestämmer. Punkt slut.
  Vill ni tjafsa om saken? Det är bara att titta på valfritt partimöte eller fackmöte var som helst ute i landet - hur många människor under trettio år är det som kommer? Och hur många av dem sitter i ledningar eller styrelser, eller har heltidsanställningar? Medelåldern stiger.

  Därför är det givetvis bra att man vill föryngra sig. Moderaterna har satt upp en hög målsättning - att var femte namn på listorna 2014 ska vara ny i politiken. Ursäkta mig, men det är faktiskt för jävla dåligt - ren kosmetika. Det låter bra men gör ingen som helst skillnad mot hur representationen sett ut tidigare.
Lika illa är socialdemokraternas ambition om att ragga "unga" människor, dvs under 35. Eller hur. Som om 35 är ungt?

Och jag säger "eller hur" därför att förnyelse innebär att nån behöver flytta på sig. Vem är det som ska flytta på sig? I den här partiapparaten måste man ju använda dynamit för att få in nytt folk till partikongresserna, och gräva med spade för att hitta unga människor som vill förkvävas av mötesetikett, handlingar och sammanträdesprotokoll.
Det är inte så att folk står i kö för att få politiska eller fackliga uppdrag, och det är med fasa jag inser att jag ofta tillhör de yngre när min Byggnadssektion har möte.

Det här beror också på att apparaten är medelålders. Hehe.
De stamanställda i organsiationerna är medelålders i bästa fall, gamla i värsta fall, och ofta är de "unga" som rekryteras faktiskt medelålders i allt - åsikter, klädsel, språk - utom just i personbeviset. Och de rekryterar sina likar - precis som i vilket företag som helst ute på sin Titanicfärd.

Nä. vill man prata föryngring och förnyelse så sätter vi en gräns. Ingen ska ha politiska heltidsuppdrag längre än tre mandatperioder. Och då menar jag inte att landstingsråd ska gå till att vara kommunalråd istället. Därefter får man väl göra rätt för sig.
  Det är klart värre med facket - där har man en anknytning genom sitt yrke, men jag ska återkomma med nån upprörande åsikt om det också. För det är inte bra när de som arbetar heltid med antingen politik eller fackliga frågor kommer för långt från vardagen.

Arbetslivserfarenhet är färskvara. Efter fem år har man inte en jävla aning om hur det var att kliva upp 0430 på morgonen längre. Hur regnet piskade i ansiktet i november. Hur tunga patienterna är. Hur jävligt det är att köra postiljoncykel i snö. Hur en buss känns på isgata. Hur det är att snyta och snyta unge på unge i förskolan.
Dag efter dag efter dag efter dag. Arbete.

Man minns inte det. Lika lite som man minns hur det egentligen var att vara ung, när man själv fyllt femti.

Vill man förnya så måste några bort. Vem törs säga det?