Skitliv, en bok om en tappad generation.

Två ögonblicksbilder från Sverige 2012.

Kvinna på tåget berättar för sin väninna att hennes son bara ligger hemma och spelar dataspel. Han går knappt ut. Nu hade han ringt henne och påpekat att det inte fanns nån mjölk hemma. Hon hade kontrat med att han hade lovat att söka jobb. Han var tydligen 21.
Hennes slutord ringer i mina öron: Egentligen borde man nog sparka ut honom, men han är ju så ung...

Manlig journalist som, mest på skoj, som en kommentar till neddragningarna i mediesektorn, frågar om inte jag har ett jobb åt honom på nåt bygge. Och när jag frågar vad han kan blir han häpen - du menar att det krävs utbildning för att spika?

  De där samtalen ekar när jag läser antologin Skitliv, redaktör Victor Bernhardtz, Atlas förlag (länk här), som handlar om ungas villkor på arbetsmarknaden. Jag var på releasen, och blev inte mycket imponerad tyvärr. Det är en rätt statisk uppstapling av likartade reportage om unga (om man nu är ung som trettioplusare) som har svårt att få lån, planera semester och familjeliv. Av alla kapitlen är ETT skrivet på egen hand av någon som faktiskt står mitt i timanställningarna. Alla andra är skrivna av journalister - och det kanske finns nån avsikt med det, journalister är helt uppenbart ett skråsläkte som det går utför med, där fasta anställningar är oerhört sällsynta och villkoren rätt usla.

 Det är med andra ord inte Vägen till Wiegan Pier det handlar om, om nån minns den. Det är inte ens återgång till klassisk proletärlitteratur. Det är knappt ett arbetsplatsreportage. Ändå ska ni naturligtvis läsa Skitliv, om inte annat för att fundera över hur vi förmedlar bilden av samhället.

  Det är Generation Y som berättar. Den första generationen som inte med automatik fick det bättre än sina föräldrar. Och då menar jag inte enbart rent materiellt, utan även som en Generation Y vad gäller inflytande. Det är en generation som inte sett nödvändigheten av att engagera sig vare politiskt eller fackligt, och som också kommer få ta konsekvenserna därav.
  I presentationen av boken ville flera av författarna, inkluderat samtalsledaren som var påfrestande upptagen med att presentera sig själv, berätta att nej, de var inte alls bortskämda. De ville bara ha vad generationerna före dem har - semester, pension, sjuklön.

  Och efter ett tag gled samtalet omärkligt in på att allt detta ville man då ha efter att man rest, partajat, pluggat och partajat lite mer. Som tidig sextiotalist i publiken fick jag då nåt oroligt i blicken. Inte så att jag ville ställa mig upp och skrika att panelen var bortskämd. Men jag ville ruska om dem och berätta vad min generation, X-generationen gjort fel. Vi har inte berättat för våra barn att varje generation måste slåss för sin rätt. För ingen annan kommer göra det.

  För det är det saken handlar om, och det är därför jag blir så deprimerad av att läsa Skitliv. Endast i kapitlet om lokföraren som också är den som trivs bäst, som har det bäst, förstår man att villkoren beror på en facklig sammanhållning. Så icke i de andra kapitlen. Det är rätt märkligt, i en antologi sponsrad av fackförbunden i 6F.
  Nej, generation Y är inte bortskämd, och vore den det skulle det hur som helst vara föräldrarnas fel. Det är vi som inte berättat för våra barn att ingen av de förmåner de betraktar som naturlagar - semester, föräldraledighet, fast anställning - tillkommit av sig själva.

  Tvärtom. Jävlar vad vi strejkat för detta. Som vi bråkat. Men tydligen berättade vi inte detta för våra barn.
  En kompis påpekade häromdagen att om Björn Borg vuxit upp idag, tillbringat timme efter timme med att slå en tennisboll mot en garagedörr, så hade han förmodligen blivit föremål för samhälleliga insatser. Om någon idag skulle hitta en ensam kille på en öde fotbollsplan klockan elva en vardagskväll, i färd med att för femhundrade gången slå en stramare vid stolproten, så hade det blivit samtal från socialen till familjen Ibrahimovic.
  Om någon idag skulle se pappa Holm köra fram bilen för att belysa höjdhoppsmattan efter att vaktmästaren gått hem, så att Stefan kunde göra sina sista hopp, skulle Stefan hamna i fosterhem.

 Ändå kräver vi världsrekord. Resultat. Både på idrottsplatserna och i arbetslivet. Men vem ger dem verktygen? När pappa Borg skulle betraktas som urtypen för en exploaterande idrottsfarsa idag? När mina egna ungar har föga lite koll på vare sig fackföreningar eller lägstalöner?

  Då är det inte så konstigt att det kommer böcker som Skitliv. Som alltså är mer intressant för vad den inte tar upp, än för det den tar upp. Läs recensionen i SvD här
Inte heller hinner man ta med den uppenbara risken för ytterligare försämringar som den ökade delen risigt utbildade kommer innebära. Generation Y kommer att utsättas för låglönekonkurrens av de som inte klarar av skolan. Förutom importerad arbetskraft.

  Nej, det är inte ett lätt arbetsliv därute. Det är en minimal, alldeles mikroskopisk del av det uppväxande släktet som på en gång kommer få sina drömyrken. Alldeles oerhört många av de som släpps ut nu är felutbildade för de yrken som behövs. På tok för många har fått leka genom hela gymnasiet, och ännu fler kan lämna skolan, med sämre kunskaper än jag hade på yngre bronsåldern.
  Om detta borde Skitliv ha handlat. Om en gryende självinsikt hos Generation Y om att det hade varit bättre med två år på högskolan istället för två år i Australien. Om att undersköterska strängt taget inte är nåt dumt jobb, och sen kan man showdansa på sin fritid istället för på en friskolas lockande gymnasieprogram.

Varje unge som inte klarar av skolan är ett misslyckande. Mest för sina föräldrar. Inte för samhället, inte för nån slags trend. Det är korkade föräldrar som låter sina barn ramla genom. Och de som ramlar mest är de som har sämst möjligheter att klara sig, eftersom även lågstatusjobb kräver utbildning idag. Jag vill inte ha outbildade byggnadsarbetare på mina byggen, man vill nog inte ha outbildat folk nånstans - en lektion föräldrarna glömde att lära sina barn. Vi lärde dem en massa andra saker, men missade hur man klarar sig själv - och då får man sitta där orolig för att 21-åringen inte har nåt att äta hemma i villan....

 Jag kan naturligtvis inte berätta något för Generation Y. De måste upptäcka det här själva. Berätta det för varandra. Slåss, försvara, slåss igen. Ta hand om de som ramlat ur skolan, resa de som fallit för djupt. Men jag borde ha berättat det från början.

Om detta borde Skitliv ha handlat. Nu gör den inte det, och jag får fortsätta vänta på den där boken, på den där texten som är skriven av de som står mitt i skiten, som inte gör ett tillfälligt besök där, som inte har fem års perspektiv bakåt (arbetslivserfarenhet är färskvara, hör ni det, alla folkvalda!!!!!).
 




  -